Etikettarkiv: urbanisering

Tätt kräver eftertanke

blogg,

Professorn Thorbjörn Andersson vid SLU slog nyligen ett slag för en mer nyanserad diskussion om stadens täthet och om urbaniseringsdebatten. Artikeln i Svenska Dagbladet hade rubriken ”Förtätning av staden har blivit ett självändamål” och innehåller ett antal perspektiv på en uppenbarligen komplex och svår fråga.

Och visst har Andersson ett antal kloka poänger: att bygga tätt är inte ett självändamål eller ett enkelt svar som löser allt. Alla vill självklart inte bo i staden – några både vill och måste bo utanför de tätbebyggda områden om samhället ska fungera. Och visst finns det många – inklusive byggbolagen – som på olika sätt driver en täthets-diskussion av strikt kommersiella skäl.

Det är dock synd att hela debattartikeln slutar i så många oklarheter. Artikeln skapar mer frågetecken än den rätar ut.

Beror det på att begreppen ”urbanisering” och ”täthet” blandas ihop lite för ofta? Beror det på att urbanisering är något som vi inte vet så mycket om och där vi inte har några tydliga svar? Beror det på att Andersson inte gillar utvecklingen? Delar av allt detta kan vara sant.

Men det finns några saker som förtjänar att understrykas.

– Urbaniseringen bygger framför allt på en individuell vilja hos många att bosätta sig i städerna, inte på att politiken har flyttat dem dit via politiska beslut.

– Urbaniseringen kan vara en god utveckling både för tillväxt, hållbarhet och mångfald. I alla fall om vi stöttar rätt sorts användning av staden.

– Huruvida Stockholm är tätare än New York eller Los Angeles är en psedudiskussion. Stockholm har sina egna meriter, sina förutsättningar både kopplat till geografi, klimat och kultur. Det gör att varje lista över täthet i stad X eller stad Y blir mer av underhållningsvärde.

– Politiken och samhällsdebatten måste sätta sig in i drivkraften bakom urbaniseringen och vad den för med sig. Först då kan vi möta städernas tillväxt med kloka politiska beslut.

– Det finns verkligen mycket som vi redan vet om städernas utveckling. Visst är det en komplex fråga och många saker samverkar. Men det betyder inte att vi står handfallna eller att vi helt saknar vägledning. Kollektivtrafiken är helt central, bilen har ofta fått för mycket plats, den blandade användningen av staden bidrar till liv och rörelse etc.

– Jane Jacobs böcker om New York (som Andersson också refererar till) må vara relativt gamla idag, men rymmer många intressanta perspektiv även för dagens urbaniseringsdiskussion.

Det finns ju en risk att Thorbjörn Anderssons text har redigerats slarvigt av Svenska Dagbladets sommarredaktörer. Men slutprodukten i tidningen är tyvärr otydlig och ganska ospännande. Det är synd i en så viktig diskussion.

Almedalsspaning 2: Data om urbaniseringen

blogg, ,

Ett av många givande seminarier under Almedalsveckan var det som kallades ”Urbaniseringsmyten”, arrangerat av SCB. Intresset var stort: urbaniseringen hör ju till de allra mest heta samhällsdebatterna de senaste åren. Lokalen var därmed också fylld till bristningsgränsen.

SCB ville med rubriken gissningsvis provocera lite: begreppet ”myt” leder ju tankarna till att något inte stämmer i den generella rapporteringen i media.

Men de ville väl också ge sin – kanske mer nyanserade – bild av vad som stämmer och vad som inte stämmer. Och precis som alltid med statistik: det går att dra både den ena och den andra slutsatsen beroende på vilka siffror man plockar ut.

Låt oss börja med några av de fakta som presenterades på seminariet:

  • Sverige har enligt SCB genomgått tre faser av urbanisering: Först när vi klev ur det förindustriella samhället i början av 1800-talet, sedan när industrialiseringen tog fart och befolkningen verkligen flyttade från landsbygd till stad (från 15 procent till 80 procent)  och nu: stabiliseringsfasen, när omflyttningen från landsbygd till stad upphört.
  • Drygt 8 miljoner av landets befolkning bor i tätort. Sverige hade sista april i år 9,8 miljoner invånare.
  • Med tätort menar SCB ett område som har minst 200 invånare och har höst 200 meter mellan husen. Det betyder att det finns 1956 tätorter i Sverige år 2010.
  • Tätorterna och i synnerhet våra storstadsregioner växer framför allt genom födslar och genom invandring, inte genom att folk flyttar från landsbygden.

Seminariet innehöll givetvis många fler datapunkter och nyanser. Men uppenbart är att SCB gör det lite svårt för sig genom att prata om ”urbanisering” när man med urbana miljöer i praktiken avser tätorter med mer än 200 invånare. Jag tror att det är få som ser det som urbanisering när exempelvis Töreboda, Vaggeryd eller Avesta växer. (Exemplen är kanske illa valda: det är inte alls uppenbart att dessa orter växer. Jag gissar snarare på att minst två av dem har en vikande befolkningsutveckling.)

Och bilderna på seminariet ger inte riktigt stöd för tanken att ”urbaniseringen” (i SCBs tappning) avstannat. Dock kan man hävda att antalet invånare som bor på landsbygden är relativt konstant i antal. Men eftersom tätorterna (vilket ju inte är säkert är samma sak som ”städer”) fortsätter att växa, så är andelen som bor på landsbygden allt mindre.

Det betyder också att tätorternas andel av den totala befolkningen fortsätter att öka. Förvisso genom födslar och invandring, men ändå.

Den tredje fas i urbaniseringen som SCB talar om, där omflyttningen från landsbygd till tätort är avslutad, säger ju inget om att städerna, tätorterna ändå växer. Urbaniseringsgraden, måttet på hur stor andel av befolkningen som bor i tätorter, ökar. Också enligt SCBs statistik.

SCBs seminarium var på många sätt klargörande. Och nyanserna blev såklart fler. Stefan Svanström, som presenterade på seminariet och som till vardags jobbar med geografiska informationssystem på SCB, gjorde för övrigt ett mycket stabilt och trovärdigt jobb.

Men för min del gav det ingen alls anledning att tro att städernas roll minskar – vilket kanske en och annan i publiken verkade tro.

Om något gav SCBs data en förstärkt bild av att den svenska befolkningen bor i tätort och städer, inte på landet. Över 50 procent av världens befolkning bor numera i städer. I Sverige är det snarare 80 procent.

Om dessa siffror ska kunna användas till något klokt och för att föreslå åtgärder måste vi först av allt inse att det är en enorm spännvidd i SCBs begrepp ”tätort”. I ena ändan finns internationell flygplats, tunnelbana, höghus och skyhöga bostadspriser. I den andra finns nedlagda busslinjer, kämpande ICA-handlare och skolor med allt större upptagningsområde.

SCBs roll i debatten om urbaniseringen är inte oviktig. Deras siffror ligger till grund för både stora och små beslut, inte minst i olika politiska församlingar. Jag kan tycka att det är på sin plats att SCB nyanserar – eller kanske kompletterar – sin data så att den bättre speglar den verkliga urbaniseringen, där den stora, mångkulturella, tillåtande och dynamiska staden växer. Och där de mindre tätorterna, som i många fall kämpar med sin nedläggningshotade bio, en åldrande befolkning, där tidningens lokalredaktion försvann för flera år sedan och där begravningsentreprenören är en av de få näringsidkare som fortsatt har goda tider, där dessa tätorter får en egen berättelse, skild från storstadens.

Först då kan vi få hjälp med att förstå hur vi ska stötta både stad och glesbygd. Eller snarare, med SCBs terminologi: hur vi ska stötta tätort och landsbygd.

Almedalsspaning 1: Den direktvalda borgmästaren

blogg, , , ,

Almedalen är över för den här gången. Inslagen som handlade om urbanisering och stadsutveckling var många.

Ett av dessa arrangerades av Ramböll och hade fokus på infrastrukturens roll för staden. Men inledde gjorde Per Schlingmann, som gav besökarna några av slutsatserna från hans bok, Urban Express.

Speciellt tog han upp borgmästarens roll i den moderna staden. Om staden som koncept växer i betydelse – och det tror ju både jag och Per Schlingmann – behövs också en starkare styrning och mer profilerade profiler som kan leda och företräda staden.

Per Schlingmann förordade rent av direktvalda borgmästare, liknande det system som USA har på många håll.

En borgmästare, direkt vald av medborgarna, skulle givetvis få en väldigt stark ställning i sig själv. Olika personliga egenskaper och visioner skulle få större utrymme än ”bara” den ideologi och de partiprogram som de politiska systemen erbjuder.

Det går ju att hävda att vi redan idag har ett starkt inslag av profilerade politiker i kommunalpolitiken, där personer som den numera bortgångne Göran Johansson i Göteborg kanske var det bästa exemplet. Göran Johansson var i praktiken en borgmästare med den kraft som man kunde förvänta sig av en direktvald dito. Att han sedan var relativt självsvåldig och tog sina egna vägar bekräftar väl snarare just detta.

En svårighet som skulle behöva redas ut med en direktvald borgmästare är maktfördelningen mellan denna funktion och kommunfullmäktige. Alls ingen omöjlighet, men det klampar väl rakt in i en av de mest tabu-belagda områdena inom svensk politik: det kommunala självstyret. Nog så knepigt.

En annan svårighet är väl att hålla ordning på vilka som får rösta till denna funktion. Är det hela kommunens innevånare? Även de som bor långt utanför tätorten. Troligen. Är det kanske även de som bor i kringliggande kommuner, som ändå berörs av borgmästarens beslut? Skulle Solnas och Sollentunas innevånare få rösta på borgmästaren i Stockholm. Kanske.

Men jag gillar annars Per Schlingmanns tanke.

Dagens kommunstyrelseordförande eller kommunfullmäktiges ordförande (som ju i något fall också kallas för just borgmästare) är ju kopplat till just kommunen, inte till staden. Skillnaden är i vissa fall liten, men inte sällan betydande. I Stockholm sammanfaller merparten av kommunens innevånare med tätorten Stockholm. Så är det verkligen inte i städer som Jönköping, Karlstad, Borås och många många andra.

Det känns i dagens kontext avlägset att vi skulle få se borgmästare direkt valda av folket i Sverige. Men utvecklingen går snabbt. Med ett ökat intresse för urbaniseringen kanske det händer mer än vi tror på kort sikt. Låt oss hoppas.

#100 Hundra dagar senare

#blogg100, ,

Det känns som igår. Dagen då jag insåg att mitt blogginlägg om städer faktiskt inföll på startdagen för #Blogg100. Då gav jag mig själv utmaningen att blogga vidare.

Bloggandet om urbanisering och stadsutveckling har blivit en del av min vardag. Och en väldigt välkommen del, dessutom. Jag har lärt mig otroligt mycket, läst massor och pratat med väldigt många kloka människor. Extra tack såklart till Wikipedia för ovärderligt stöd under resans gång.

Det finns nu tre summeringar att göra: (1) vad jag lärt mig om städer och urbanisering; (2) vad jag tagit med mig från bloggandet i allmänhet;  (3) vad händer nu?

(1) Vad jag lärt mig

Hundra dagar är många om man ska skriva meningsfulla inlägg varje dag, men det är inte långt om man vill lära sig något ordentligt. Därför tvekar jag lite när jag nu försöker summera mina intryck. Men här är i alla fall ett försök till lärdomar:

  • Städer handlar om människor. Det är inte matematik, det är delvis teknik, men det handlar väldigt mycket om politik och kultur och inte minst om livsmiljöer för människor.
  • Städer är kraftfulla maskiner som skapar möjligheter. Staden som konstruktion ger kraftfullt stöd åt alla som vill utvecklas. Om du ger staden din energi, kommer du att få än mer tillbaka.
  • Städer handlar om nätverk. Precis som internet handlar om att knyta samman datorer handlar staden om att knyta samman människor och aktiviteter. Och precis som internet blir starkt och hållbart är staden stark och hållbar.
  • Gatan är extremt viktig. Platsen mellan husen kan i bästa fall bli ytor för möten, affärer, samtal, kultur: olika former av mänskligt liv. I sämsta fall blir det en död transportyta.
  • Staden börjar med sin infrastruktur. Tunnelbana, spårvagnar, vägar, cykelbanor och allt annat avgör hur staden fungerar och dess effektivitet. Dålig infrastruktur ger dåliga städer.
  • Konflikten mellan stad och land är jobbig och dålig. När människor flyttar till staden utmanas de delar av landet som tappar folk, initiativ, företagande etc. Det leder till spänningar. Men konflikterna gagnar inte medborgarna. Det brådskar att hitta nya lösningar på dessa konflikter.
  • Nationen blir mindre viktig och staden ökar i betydelse.
  • Stockholm har mycket att ge, men mycket kvar att göra.

Sedan finns det såklart mycket annat jag tar med mig in i nästa fas: städer jag vill besöka, böcker jag vill läsa, seminarier jag vill gå på. Plus en allmän insikt om stadens betydelse och hur den smälter in i ett modernt samhälle.

(2) Lärdomar från bloggandet

Lärande ser olika ut för olika människor, men för min del har detta #blogg100-projekt varit ett fantastiskt sätt att lära mig nya saker. Själva bloggandet har blivit min morot och min piska för att läsa mer, sätta mig in i nya saker, att formulera nya tankar, åsikter och slutsatser.

Jag gissar att det passat extra bra för min egen del, när jag nu lämnat mitt jobb som redaktör och journalist: jag har ett stort behov av att hålla igång mina tangentbords-skills. Att skriva en mer eller mindre genomtänkt bloggpost varje dag har blivit ett sätt att vårda mina kunskaper och färdigheter från journaliståren.

Jag har bloggat ganska mycket med mig själv som målgrupp, inte för att pumpa på med ett budskap till någon annan. Behovet av att sprida mina tankar till omvärlden är sekundärt. Jag har med viss regelbundenhet twittrat ut mina blogginlägg, men lika ofta valt att inte göra det. Ibland har skrivandet mer varit ett sätt för mig att själv summera, formulera och reflektera. Inte att vilja sprida mina tankar ut till en bred allmänhet.

(3) Vad händer nu?

Nu ställer jag mig själv frågan: är det slut nu? Hundra dagar var vad jag lovat mig själv att skriva. Har jag slut på ämnen? Har jag slut på tid? Borde jag byta inriktning? Borde jag göra något med allt det som nu är skrivet?

Sanningsenligt: jag vet inte säkert.

Jag tror inte att jag kommer att fortsätta att skriva varje dag. Det tar helt enkelt för mycket tid. Jag behöver lägga min tid på annat – också. Sedan hoppas jag att bloggen lever vidare och att jag kan hitta nya former, där jag ibland med viss regelbundenhet ändå skriver av mig och formulerar tankar. Men jag lovar inget.

En annan tanke är att utnyttja det skrivna – helt eller delvis – för att exempelvis trycka upp en bok på något enkelt sätt. Det finns ändå ganska många nedskrivna ord och meningar som i alla fall delvis känns meningsfulla. Men det finns lika många inlägg som jag kanske skulle behöva titta över en gång till, att lägga lite mer kärlek på redigeringen, att bygga ut några inlägg lite ytterligare så att de blir mer läsbara. Återigen: inget löfte, men detta kanske ändå kan bli något.

Men vad jag vet säkert är att frågan om urbanisering kommer att fortsätta att ligga mig varmt om hjärtat.

Jag vet också att mitt intresse för städer och att resa till städer har ökat. Risken är att jag ger mig på mitt projekt, som antyddes i ett av de första inläggen på bloggen: att beta av min egen lista med spännande storstäder.

Om det är något som jag skulle VILJA lova så är det just detta: att få besöka Jerusalem, Buenos Aires, Austin och alla de andra.

För övrigt kliver jag nu på mitt eget virtuella studenflak och tänker lite för mig själv: nu har jag tagit studenten. Och kliver ut på andra sidan, lite klokare, lite mer ödmjuk men full av energi att fortsätta att lära mig mer och bidra med vad jag kan för att samhället ska bli lite, lite bättre. Varje dag.

#98 Nationalromantiken

#blogg100, ,

Idag är det Sveriges nationaldag. Och även om linan till flaggstången gick av har vi ändå FÖRSÖKT att flagga.

Jag har, som läsare av den här bloggen, annars ett lite komplicerat förhållningssätt till nationen. Den rymmer en hel del historia, dessutom är den fullsprängd med regelverk och formalia i form av lagar, nationell valuta, språk, demokratiska arbetsformer etc. Plus en hel del fotbolls- och hockeymatcher i nationens namn.

Det lär vi inte kunna ändra på i ett handvändning, även om jag i andra bloggposter har argumenterat för att det vore klokt att ändra synen på nationen.

Lite passande kan ändå tyckas att just nationaldagen infaller på själva upploppet av #blogg100-projektet. Som en påminnelse om hur nationen än så länge en ganska stark ställning, inte bara hos renodlade nationalister.

Så för att inte förta feststämningen passar jag på att glädjas åt Sverige, med sin långa, brokiga, ibland lite problematiska, ibland ganska ärorika och framgångsrika historia.

För ur ett historiskt perspektiv är Sverige verkligen något konkret och viktigt.

Får vi bara ordning på linan till flaggstången ska vi nog flagga för det också.

#93 Nationens hopplösa definition

#blogg100, , , , ,

I Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms bok Urban Express drivs tesen att framtiden tillhör staden och kvinnorna.

Jag är beredd att skriva under på båda. Staden har jag redan försvarat, kvinnornas nya maktposition får jag återkomma till.

Men det finns också ett intressant resonemang om nationalismens och nationens fundament i Schlingmanns och Nordströms bok. På vilka grunder har vi format dagens länder? Vad är det som egentligen gör att Sverige kan skiljas från Norge? Eller Belgien från Nederländerna? Eller Serbien från Montenegro?

Det finns, enligt Schlingmann och Nordström, två sätt att definiera en nation. Antingen genom att helt krasst konstatera att landsgränsen utgör grunden för landet: de som bor innan för Sveriges gränser är helt enkelt svenskar. På latin kallas detta Ius Soli, jordens rätt eller den statsnationella uppfattningen om hur en nation ska definieras.

Alternativet handlar om att se till någon form av kultur eller blodsband: vi som bor i ett land Det brukar kallas Ius Sanguninis, blodets rätt, den etnonationella eller kulturella uppfattningen.

Egentligen är båda definitionerna svåra att ta med sig in i det moderna, urbana, samhället. Det mest framkomliga – och det som nog är lättast att förhålla sig till – är att se nationen som en yta, där vi har ett antal regler. Givet vår historia och våra nationella förutsättningar (som geografi, klimat etc) kan våra regler vara annorlunda formulerade än regler på andra ställen i världen.

Men att se människorna som en ”tillgång” och som hemmahörande i just ett land blir allt svårare. Det leder mig till att tro att begreppet ”medborgare” blir allt svårare att upprätthålla.

Och det leder mig till att de nationella regelverken måste fokusera på det som står still, som inte flyttar. Däremot måste vi hitta mer internationella regler och överenskommelser för det som avser individerna och deras regelverk.

Det är också då man inser vilken enorm resa vi har kvar, innan regelverk och politik flyttar med in i ett globalt och urbant samhälle.

Och jag menar verkligen flyttar med: vi medborgare har i allt större utsträckning redan lämnat våra nationer mentalt.

#91 Reykjavik – den motvilliga metropolen

#blogg100, , ,

Resan till Island och Reykjavik denna gång innebär mitt andra ordentliga besök på ön. Förra gången jag såg mig om här på Island var för över 15 år sedan.

Denna gång har jag varit på plats i egenskap av STD:s vd och har mött kollegor från arkitekturbranschen runt om i Norden.

Bland många frågeställningar som berörts har urbaniseringen fått sin belysning. En liten dimension utöver de vanliga perspektiven av hållbarhet och klimatanpassning som brukar beröras rörde Islands egen urbaniseringstrend. Även här, i det som väl knappast kan kallas tätbefolkat, dras de boende mot städerna och mot det tätbebyggda.

Det är ändå uppenbart att tillgången på plats länge har inneburit att staden tillåtits att växa utåt, bort från centrum. Det är slående att en så pass liten stad som Reykjavik ändå kan dras med restider till och från jobbet på uppåt en timma.

Mina isländska kollegor upplyste oss dock om att även Reykjavik nu har satt en gräns för stadens expansion, och att det istället krävs en förtätning av den befintliga staden.

Det är klokt. Reykjavik är en relativt liten stad, men ändå utsträckt och utspridd. Jag tror att stadens attraktivitet hade ökat om den hade varit tätare.

Dessutom hade husen i en tätare stad givit bättre skydd för blåsten. Det i sig hade varit en välgärning…

#74 Hans Rosling och urbaniseringen

#blogg100,

Hans Rosling är en av landets främsta pedagoger inom ungefär allt. Inte nog med att han är väl påläst, han har också en fantastisk förmåga att berätta och vara pedagogisk. Plus att han ju har tillgång till ett fantastiskt verktyg i form av Gapminder.

Hans berättelse om urbaniseringen och vad statistiken säger om städernas tillväxt är ganska gammal (videon här är från 2007 – vilket för övrigt syns ganska väl på den tekniska kvaliteten på filmen). Men poängen är ändå legitim: det finns en tydlig urbaniseringstrend över hela världen och den i sin tur bidrar till en ökad ekonomisk tillväxt.

Dessutom är hans slutsats viktig: urbaniseringen ställer oss inför nya problem, men också en hel del nya möjligheter. Staden kan göra det lättare att hantera exempelvis matproduktion, jobb och utbildning.

Dessutom kan en hälsosam utveckling av städerna leda till en hälsosam utveckling även för lands- och glesbygd.

#72 Urbaniseringen och 290 kommuner

#blogg100

Sveriges Television har haft – kanske har – en serie program på temat #ettsverige, där de vill belysa olikheter för boende runt om i landet. Hur är tillgången till bredband? Hur lätt är det att få tag i en ambulans? Viktiga frågor, såklart, och i många fall en värdefull granskning och belysning.

En sak är dock problematisk: i tv-serien verkar urbaniseringen ses som i huvudsak ett stort problem. Jag ser det inte alls så, vilket jag på olika sätt försökt spegla här på bloggen.

Men vad som kan vara minst lika intressant att diskutera vidare är hur vi möter alla de kommuner och regioner som inte upplever en tillväxt eller ett uppsving i antalet invånare. Det är ju som bekant inget ovanligt i våra mindre kommuner – många dras tvärt om av en långsam eller snabb utflyttning.

Sverige består av 290 kommuner. Det kan tyckas mycket men minns då att vi år 1952 gick antalet kommuner från hela 2498 till 1037. Ytterligare sammanslagningar har skett mellan 1962 och 1977. Sedan 1977 har antalet kommuner ökat något, till följd av några kommundelningar. Utöver detta består Sverige av 21 landsting och regioner.

Det finns mycket historia och administrativa aspekter på kommuner och deras självstyre och på våra landsting. Axel Oxenstierna sägs vara fadern till dagens statsapparat, så vi har fått leva ganska länge med nuvarande ordning.

Men jag undrar om dagens organisation och där många kommuner ändå är relativt små verkligen är i samklang med urbaniseringstrenden. Samarbeten över kommungränser och olika samverkansprojekt till trots är det svårt för många mindre kommuner att erbjuda den service, det näringsliv och den kultur som många förväntar sig av en stad idag.

Jag vågar nästan påstå att vi bygger in problem och konflikter genom att vi organiserar oss i allt för små enheter.

Att möta framtiden med helt fel verktygslåda tror jag tyvärr bara riskerar att leda till besvikelse och frustration.

Det blir inte heller enklare av att den svenska definitionen av tätort är väldigt liberal och inkluderar de flesta samhällen i landet, även riktigt små.

En tätort definieras i Sverige, Norge, Danmark och Finland som ett tätbebyggt område med minst 200 invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent (från Wikipedia)

Problemet med denna definition att vi riskerar att prata förbi varandra, när någon pratar om städer som växer med en definition och en annan med en annan definition.

Diskussionen om en ordentlig översyn av hur samhället är organiserat i grunden har pågått länge. Ansvarskommittén, ledd av Mats Svegfors, presenterade ett antal förslag 2007 för att komma bort från Axel Oxenstiernas system. Jag minns för egen del att den utredningen kändes aktuell och relevant då på grund av digitaliseringens framfart, som också givetvis påverkat samhällets organisation.

Resultatet och besluten baserat på Ansvarskommitténs arbete blev blygsamma.

Nu står vi i ett ännu mer akut läge, där inte bara digitaliseringen utan även urbaniseringen driver på behovet av en ordentlig översyn av hur vi styr och organiserar våra gemensamma resurser så att hela landet får goda chanser att utvecklas.

Den nuvarande diskussionen på temat #ettsverige är delvis en kritik mot urbaniseringen. Men den är också ett tydligt tecken på att den nuvarande organisationen av samhälleliga resurser inte fungerar bra.

Jag tror att Axel Oxenstierna hade hållit med om han hade sett dagens samhälle.

#66 Fyra komponenter för en levande stadsdel

#blogg100, ,

Vad gör en stad eller en stadsdel levande?

Det kan vara lätt att observera vad som fungerar i praktiken och vad som i praktiken är totalt misslyckat. Södermalm eller delar av Kungsholmen i Stockholm är goda exempel på stadsdelar som sjuder av liv, hela eller delar av dygnet. Andra delar av staden är mindre livaktiga. Vad är det som de lyckade har och vad är det som saknas hos de mindre framgångsrika kvarteren?

Om man får tro Jane Jacobs, vars bok ”The Death and Life of Great American Cities”, skriven 1961, består framgången i att kombinera fyra olika faktorer.

  1. En blandad användning av staden – det duger alltså inte att ett område bara är bostadskvarter eller bara erbjuder arbetsplatser. Ett av problemen är att stadens gator då används på för få delar av dygnet, exempelvis bara på morgonen, på lunchen och kanske vid 17 när arbetsdagen är slut.
  2. Korta kvarter – alltför långa kvarter ger inte tillräckligt många möjligheter att smita runt hörn, att upptäcka nytt och ger alltför lite variation.
  3. Både gamla och nya hus – men gärna en stor del hus som är gamla.  Områden där allt är byggt på samma tidpunkt ger en monoton känsla och ger dessutom upphov till en monoton användning. Med en blandning av gammalt och nytt uppstår också en blandning av verksamheter. Vissa företag, verksamheter, föreningar och organisationer passar bättre i nya hus, vissa föredrar äldre, kanske till och med hus som är lite billigare och lite mer slitna.
  4. Befolkningstätt – det kanske inte är ett direkt framgångsrecept att bygga tätt, men det bidrar, enligt Jane Jacobs, till att staden blir ännu mer livaktig och skapar fler möten.

Givetvis räcker det inte med bara en av dessa, kanske inte heller två. Det är genom att flera av dessa faktorer, helst alla, samverkar som en stadsdel kan bli livaktig och inbjudande.

Jag fortsätter att fascineras av Jane Jacobs bok, även om jag börjar ana vart den leder. Den är ett skamlöst försvar för Greenwich Village som det såg ut på 1950- och 1960-talen i New York (som det förvisso är lätt att gilla), men jag misstänker också att boken erbjuder lösningar och förslag som kan vara svåra att tillämpa i dagens stadsmiljöer och städer. Det gör att man nog får läsa boken med speciella glasögon. Jag misstänker att det hänt en hel del i diskussionen om städer sedan den här boken kommit ut.

Den är ändå en njutning att läsa. Både som historiskt dokument, för sin goda argumentation och för sina mycket ambitiösa försök att skapa en teori för hur en stad ska byggas.