En av de mer spännande diskussionerna på Facebook idag (tisdag) tog sin början i en artikel i Universitetsläraren. Det är en berättelse om hur dåligt ställt det är med inlärningsförmågan hos många studenter på universitetsnivå. Hur mycket svårare – och tråkigare – det blivit att vara universitetslärare. Och hur framför allt förmågan att använda språket har förlorats hos många. (Matematikkunskaperna nämns också, och är – bedömer jag själv – minst lika bekymmersamma).

Det var dyster läsning. Och att läget är akut behöver vi nog inte sätta några forskare på. Varningssignalerna har ljudit högt ett bra tag nu.

Den något hoppfulla rubriken i Universitetsläraren ”… kräver nya arbetssätt” lägger fokus på vad lärare och universitet kan göra. Jag tror tyvärr inte att det kommer att räcka. Och kanske inte heller vara den viktigaste åtgärden.

Visst måste skolan förändras och utvecklas.

Men framför allt måste inställning och ambition hos elever och studenter ändras.

Och den förändringen kan inte införas på universitetet. Den måste genomföras och bli en del av utbildningsmiljön redan på gymnasium, grundskola och kanske tidigare än så.

Det handlar om synen på lärande, på det egna ansvaret för kunskapsinhämtning, på förståelsen för basutbildning och givetvis även på respekten för lärarkåren.

Inget av detta kan universiteten klara själva. Den resan måste börja tidigare och den måste dessutom bli en kulturfråga som går så mycket längre än bara det som hanteras i klassrummet.