Jag blev glad när jag läste Svenska Dagbladet igår. I ett samarbete mellan Trafikkontoret på Stockholms Stad och Trafikverket hoppas dessa aktörer att kunna analysera trafikläget i realtid, för att planera om trafiken så att köerna blir mindre. Det kan handla om olyckor, tillfälliga avstängningar eller andra oväntade händelser, som bryter mönstret.

Själva modellen beskrivs inte i detalj, men jag tror att de är inne på rätt spår. Jag tror inte att det är tänkbart att hitta en lösning som ska bli den bästa lösningen oavsett situation. Och det är heller inte önskvärt att dimensionera våra vägar för de mest krävande situationerna.

Istället tror jag att lösningen handlar om att bättre förstå och kunna hantera saker som dyker upp, både väntat och oväntat. Att planera för det oväntade är svårare, men med modern teknik och nya perspektiv på själva planeringen tror jag att det går att göra mycket mer. Det är just det som Stockholms projekt tar utgångspunkt i. Det gillar jag.

Vad som inte framgår i texten – och som känns som en pusselbit som borde kunna tillföras resonemanget – är ju möjligheten att dela på planeringsansvaret mellan trafikplanerarna och trafikanterna själva. Vi vet ju att moderna tjänster som Googles Waze redan hjälper oss som bilister att hitta rätt väg och planera om om det dyker upp hinder på vägen. För min del bedömer jag att den centrala planeringen måste kompletteras med ett helt decentraliserat beslutsfattande.

Vilka konsekvenser det får – det blir om möjligt ännu svårare att förutse konsekvenserna ur ett systemperspektiv när tusentals datorer försöker hitta smartare lösningar än alla andra – det vet jag inte. Men i vårt komplexa samhälle måste alla ha makten över sin egen planering.

Samspelet mellan den övergripande samhällsplaneringen måste på många sätt gå hand i hand med den väldigt individuella samhällsplaneringen som du och jag gör varje dag, varje minut.

Till exempel i bilen på vägen till jobbet.