Etikettarkiv: teknik

#23 Riktnumrens snara död

#blogg100, ,

Dagens lunch bestod av ett samtal om Värmland och riktnummer (och lite annat). Upprinnelsen var den vanliga gissningsleken baserat på folks dialekter och min bordsgranne var alltså lätt identifierbart från Värmland. Närmare bestämt Hagfors.

Våra riktnummer, oavsett om det är 08 eller 031 eller 0523, bottnar ju i en bild av geografisk samhörighet, där vi med våra prefix kunde meddela om vi var långt borta eller nära. Det skulle vara lätt att nå den lokala snickaren, medan det blev krångligare att ringa snickaren från kommunen bredvid.

Post och Telestyrelsen, PTS har redan gjort en översyn av riktnumren (2010), där det är tydligt att deras dagar är räknade.

Det finns få skäl att behålla riktnumren. Riktnummer skapades för länge sedan av tekniska skäl. Dessa tekniska begränsningar finns inte längre. Det finns inte heller längre skäl att behålla dem på grund av samtalskostnader eftersom kostnaderna inte är beroende av vilket riktnummer man ringer till.

Jag gissar att de ovan citerade ”tekniska skälen” delvis har med geografi att göra. Därtill utmanar ju mobiltelefonerna de fasta telefonnumren för många, både unga och gamla.

Framför allt i skenet av mobiltelefonens ökade betydelse för vår röstkommunikation är avvecklingen av våra riktnummer helt självklar.

Men betydelsen av geografi är det inte.

Vi meddelar vår hemmaort genom att fylla i profiler på LinkedIn, Twitter och Facebook. Vi signalerar vår ”hemmaplan” – vårt eget riktnummer – med ord och ortsnamn, där vi själva bestämmer var vi hör hemma. Utrymmet för egen kreativitet är ju i detta avseende stor och leder ju också till en viss osäkerhet ibland. Det finns gott om exempel på helt fiktiva städer och platser, referenser till orter med lustiga namn etc. Det är på ett sätt synd, men nog en oundviklighet i det moderna samhället.

Idag berättar vi också var vi är genom incheckningar på Swarm eller Facebook eller genom att våra löprundor spåras i RunKeeper. Vi säger vem vi är med och hur vi rör oss. Ofta blir detta en väldigt aktiv och medveten handling.

Därtill berättar våra telefoner löpande var vi är – och beroende på våra inställningar sprids denna geografiska information till både Google, myndigheter och andra användare. Inte sällan är detta information som vi helt omedvetet sprider – eller i alla fall väldigt sällan delar ut aktivt.

Det är ingen tvekan om att riktnumren kommer att saknas av väldigt få. De riktigt nostalgiska kommer inom kort att blicka tillbaka på begrepp som ”nollåtta” (med referens till Stockholmare) och småle. Morgondagens ungdomar är ju uteslutande ”nollsjunollor”. Istället kommer vi att välja vad vi vill vara stolta över, utan att bli påklistrade en etikett. Och vi gör det på andra sätt än innan.

Det är väl också en tidsfråga innan själva numren tappar i betydelse. Jag kan telefonnumret till min hustrus mobiltelefon, men inte till något av mina barn. Jag ringer ju istället via min smartphone upp ett namn och en bild. Själva numret lär bli som ip-adressen bakom webbadressen: få kan väl ip-adressen till Aftonbladet, men vi kan alla såklart domännamnet. Framöver hoppas jag att det räcker att komma ihåg vad våra barn heter, inte vilket telefonnummer de har. En bra och välkommen utveckling.

Värt att notera är att bland annat Norge, Danmark, Portugal och Spanien redan har avskaffat sina riktnummer. En liknande form är alltså att vänta även i Sverige, även om PTS antyder att den kan komma att ta minst 5 år, kanske 10, efter det att ett beslut är fattat.

Och notera också att våra nummerskyltar på våra bilar sedan länge är enhetliga i hela landet. De gamla länsbokstäverna minns numera bara de som regelbundet löser korsord. Eller kanske jobbar på någon statlig myndighet.

Var mer otrogen

#blogg100, , , ,

Härom morgonen hade jag ett mycket trevligt frukostmöte (där jag var inhyrd som en sorts samtalsledare) och vi pratade om innovation och teknikutveckling. Ett viktigt och relevant ämne, såklart.

Jag resonerade en stund inledningsvis kring hur tekniken bidragit till innovationen och även kring hur it-chefer och it-avdelningar allt mer kommit i utkanten av den utvecklingen. Målgruppen var nämligen it-chefer på ett eller annat sätt.

Jag landade i ett antal slutsatser kring hur tekniker och it-ansvariga kan stärka sin roll i samtalet om innovation. Mina slutsatser såg ut så här:

  • Prata teknik, men titta även utanför er vanliga tekniklåda. Nya områden som robotteknik, 3D-skrivare, nanoteknik och biotech kan vara områden som växer samman med din it-agenda snarare än du tror.
  • Prata ett språk som din mottagare förstår. Det kanske vore önskvärt om din chef intresserade sig för företagets SAN, NAS eller backuplösning. Men i väntan på det (och det lär bli en väldigt, väldigt lång väntan) bör alla som vill få något uträttat med stöd från chefen också lära sig att prata chefens språk.
  • Var mer otrogen. Byt leverantör ofta. Håll igång flera leverantörer samtidigt om möjligt.
  • Korta avtalstiderna. Bind inte upp dig för länge mot en och samma leverantör. Spara inte småpengar mot att du samtidigt exponerar dig för risken att sitta fast i ett gammalt avtal.

Diskussionen under samtalet och efteråt blev givande och stimulerande. Det blev en bra morgon.

Ingenjör eller konstnär?

#blogg100, ,

Som journalist har du möjlighet att träffa människor, formulera idéer, välja ut det du vill lyfta fram, skapa berättelser. En i alla avseenden kreativ process.

Som chefredaktör – eller för den delen redaktionschef eller bara redaktör – är du ofta fast i att hjälpa andra att vara kreativa. Du organiserar saker, du planerar och du skapar rutiner, kulturer. Det är betydligt mycket mer ingenjörsarbete än att vara journalist.

Det finns något kreativt även i ledandet, såklart. Och framför allt finns det en glädje i att se andra växa, att få andra att blomma ut. Den rollen är både stimulerande, krävande och givande.

Jag har möjlighet att jobba med båda dessa världar: både det egna skapandet (konstnären) och i ledandet av andra (ingenjören). Men balansen blir ibland svår att hitta.

Oräknat vad jag är bra på (det går nog att hävda att jag både är en hyffsad journalist och en hyffsad chef – men lika sannolikt det omvända) så brottas jag just nu med min egen bild av vad jag för egen del vill och hur jag vill balansera dessa två perspektiv.

Vad jag dock tror är att jag just nu har lite för mycket fokus på ingenjörsrollen, för lite på konstnären.

Jag har ingen ambition att sluta vara organisatör. Men jag behöver tid att fortsätta mitt eget skrivande, att utveckla min egen kreativa ådra.

Den tiden håller jag just nu på att leta efter. Jag hoppas kunna frigöra lite mer tid åt detta under sommaren.

Denna skala, mellan ingenjör och konstnär, mellan organiserande och skapande, kanske inte är tillämpar för andra. Men i mitt jobb betyder det en hel del.

Och varje arbete rymmer olika inslag, där det gäller att hitta balansen. Luta det åt fel håll utvecklas du inte och börjar leta efter något annat. Jag tänker fortsätta att leta efter min egen balans där jag står just nu. Jag är övertygad om att det går.