Etikettarkiv: stadsplanering

“We’re on the verge of a historic moment”

blogg, , ,

Det är kanske varken överraskande eller särskilt dramatiskt att Google nu ger sig in i diskussionen om städerna och hur de fungerar. Tvärt om känns det som om de redan har gjort det en tid.

Fast jag blir ändå glad när jag läser om Googles projekt “Sidewalk Labs“, som ska undersöka hur modern teknik ytterligare kan utveckla städerna. Målet är att göra städerna ännu mer hållbara, både miljömässigt, ekonomiskt och socialt.

Daniel L. Doctoroff ska leda Sidewalk Labs, och jag delar hans uppfattning om att tidpunkten är helt rätt.

– We’re on the verge of a historic moment for cities, säger han till New York Times.

Teknik som mobiltelefoner, sensorer, big data och mycket annat skapar enorma möjligheter att förbättra våra städer och hur vi planerar dem.

Det saknas ju inte tankar om detta, men Googles inträde och engagemang kommer definitivt att hjälpa till att öka engagemanget för de här frågorna.

Jag tror nämligen att det både behövs mer förståelse för digitaliseringens konsekvenser hos företag och organisationer som jobbar med den fysiska samhällsbyggnad. Men det behövs också ökad förståelse för hur vår fysiska miljö och städernas logik hos företag, organisationer och individer som har det digitala fokuset.

Google kan bli bryggan mellan båda dessa världar, om det vill sig väl.

#81 Den urbana ordlistan

#blogg100,

Stadsutveckling och urbanisering är både tillgängligt och svårt.

Tillgängligt eftersom alla vågar sig på att ha en åsikt, allt är möjligt och ingen idé verkar vara för korkad för att framföras (även om de nog ibland är lite för korkade).

Svårt eftersom sambanden i staden och dess utveckling berör så många olika expertområden och rymmer så komplexa samband så att det krävs både bred erfarenhet och teknisk förståelse för att kunna dra några säkra slutsatser om utvecklingen.

Men i denna djungel finns det ändå ord och begrepp som snurrar runt, högt och lågt.

Här är början på en lista på ord som jag själv tror kan ha ett värde om man vill ge sig in i urbaniseringsdiskussionen på allvar. Några gamla, några lite nyare och sammantaget säkert på tok för få. Det får bli en början. Återkommer med mer.

Gentrifiering: utvecklingen då ett områdes sociala status höjs. Det handlar ofta om områden med enklare och ofta billigare boenden, som av olika skäl blir populärt bland personer med högre inkomst, vilket leder till att lägenheter renoveras och mer exklusiva nybyggnationer. Begreppet myntades redan 1964 av brittiskan Ruth Glass. Motsatsen till gentrifiering kallas filtrering, då personer med lägre ekonomisk och social status flyttar in i ett område.

ABC-stad: Står för Arbete, Bostad, Centrum och är numera mest ett historiskt koncept för att planera en stadsdel. Det är oklart hur begreppet myntades, men Sven Markelius, stadsplanedirektör i Stockholm 1944 till 1954, stod för många av idéerna bakom ABC-staden. Tanken var att samla bostäder, service och arbete så att de blev lättillgängliga. Avståndet från centrum till hyreshusen borde vara maximalt 450 meter, till villorna 900 meter och till industrierna 600 meter.

Flerkärnmodellen: tanken att en stad, när den växer, får flera olika stadskärnor i form av köpcentrum, parker etc. I denna modell har de olika stadskärnorna olika storlek och betydelse. Skapades av Chauncy D Harris och Edward L Ullman 1945 och är en av tre viktiga modeller för stadens planering.

Cirkelmodellen: modell där staden utanför centrum växer med olika cirkelområden. Idén har hämtats med inspiration från hur Chicago vuxit. Utifrån stadens centrum, med ett  “Central Business District” (CBT) kommer ett område med många inflyttande och lättare industri, ofta lite nedgånget och kallat “Zone in Transition”. Därefter växer statusen på cikelområdena. Upphovsmannen Ernst W Burgess kallar områdena “Zone of Workingmens Home”, därefter “Residential Zone” och slutligen “Commuting Zone”, med högst status.

Sektorsmodellen: Homer Hoyt skapade modellen 1939 där ett antal sektorer eller områden attraherar olika typer av boendeområden och industriområden. Vissa sektorer har högre status, andra lägre. I mitten finns precis som i cirkelmodellen ett “Central Business District”, CBT.

Stjärnplats: en cirkelformad plats, där vägar och gator strålar ut från platsen likt en stjärna. Ett antal stjärnplatser anlades i Europeiska städer på slutet av 1800-talet, exempelvis Place Charles de Gaulle i Paris och Karlaplan i Stockholm.

Radialplan: som ett alternativ till rutnätsplanen för en stad togs radialplanen fram, delvis i syfte att skapa en ideal och säker stad. Den blir till sin karaktär cirkulär, och strålar ut från en stjärnplats eller liknande centrum. Stockholm har en antydan till radialplan, med före detta slottet Tre Kronor som nav.

 

#77 Gatan och huset

#blogg100,

Det talas mycket om att bygga högt, både i Stockholm och i andra städer. Höghusen och skyskraporna fascinerar, både som byggnadsverk, rent tekniskt och som en del av en spännande och urban miljö.

Inte minst argumentet att utnyttja den dyrbara marken, för att få plats med många boende i staden brukar användas som ett argument för att bygga högt och tätt.

Jag tror inte att det är en usel idé rakt av: höghusen kan absolut ha sin plats och sin användning på speciella ställen av en stad.

Men jag tror efter att nu ha diskuterat med mig själv i 77 dagar, att det nog finns en viktig balans mellan huset och gatan, möjligen kombinerat med andra gemensamma ytor i närheten av bostadskvarteren.

Om inte gatorna runt husen står i rimlig proportion till bostadsytorna stannar antingen de boende inne i sina lägenheter eller drivs iväg till platser där det rätt balans uppstår.

Staden behöver människor och gärna ganska många människor, som rör sig på gator och torg. Men att trycka in för många boende på vissa kvarter utan att service, sociala ytor (exempelvis gator) och även arbetsplatser kommer att skapa en dålig balans, som leder till att kvarteren också får en annorlunda funktion.

Jag gissar att det finns många fler perspektiv på detta, men balansen mellan boyta och gatuyta i ett visst bostadsområde kan säkert vara värt att analysera vidare för att förstå stadens funktion och användning.

#65 Mot Washington

#blogg100, ,

I början av juni bär det av mot Washington. Den är redan avbockad på min “bucket list”, jag har besökt den amerikanska huvudstaden för länge sedan. Men det ska ändå bli ett spännande återseende.

Den huvudsakliga orsaken till resan är att träffa kollegor från liknande verksamheter som vår för erfarenhetsutbyte och utveckling av vår verksamhet.

Men nu har jag ju dessutom många skäl att analysera denna stad utifrån vad jag hittills lärt mig om stadsplanering och urbanisering.

Den amerikanska huvudstaden har ju en förhållandevis lång historia, i alla fall med amerikanska mått mätt. Att den blev huvudstad är en kompromiss efter kriget: de olika kongresser som hade bildat Förenta staterna hade samlats i Philadelphia, men som en eftergift åt sydstaterna hade huvudstaden flyttat söderut, till gränsen mellan Maryland och Virginia. Och för att göra huvudstaden fri från övriga delstater skapades en egen, ny delstat, Washington D. C., och placerades på en plats som pekats ut av George Washington själv.

Washington D. C. har, som många amerikanska städer, ett gatunät i form av ett rutmönster, med en ganska fantasilös namngivning av gatorna: siffror för gatorna i nord-sydlig riktning och bokstäver för dem som går i öst-västlig riktning. Därtill finns några större avenyer, med namn efter delstater.

Den franske ingenjören och majoren Pierre Charles l’Enfant, som också deltagit i inbördeskriget på George Washingtons sida, skapade den ursprungliga stadsplanen för Washington på slutet av 1790-talet. Inspirationen till denna plan hittade han bland annat i Paris, Milano och Amsterdam. Planen blev sedan stilbildande för stadsplanerare världen över, även om Pierre Charles l’Enfant fick sparken av president Washington efter att några av de styrande i staden ogillande hans förslag, och arbetet fick slutföras av Andrew Ellicot.

Pierre Charles l’Enfant har även ritat Federal Hall i New York.

Men därtill borde jag ge mig på att bocka av några arkitektoniska utflykter. Washington har sex av de tio viktigaste arkitektoniska verken i USA, bland annat Vita huset, Capitolium, Thomas Jefferson Memorial och Lincoln Memorial.

#61 Gatans matematik

blogg, , ,

Trots mina år på Teknisk högskola och med diverse kurser i olika nyanser av avancerad matematik tror jag inte att stadens själ och organisation går att hitta i några matematiska formler.

Det hindrar inte att det finns en del att lära från statistik och kanske även några beräkningar.

En intressant aspekt på staden är hur mycket yta som gatorna tar upp av stadens totala yta. I synnerhet om stadens gator görs i form av ett rutmönster. Det är ju inte helt ovanligt, i synnerhet i USA, där Manhattans rutmönster utgör själva sinnebilden för en urban miljö. Detta fyrkantiga gatunät fyllde för övrigt 200 år för några år sedan (2011).

Och med sådana gator går det ju lätt att skapa matematik. Som exempelvis Andrew Price gjort på bloggen Strong Towns.

Han har analyserat ett antal amerikanska städer med rektangulärt gatmönster. Men olika städer har olika bredd på gatorna och olika storlek på kvarteren.

Här är två exempel från hans blogg. Portland är till vänster och Salt Lake City till höger.

blog20-5 blog20-6

Enligt matematiken från Andrew Price använder Salt Lake City sin yta mer effektivt: 30,2 % av stadens yta går åt till gator. Portland använder istället nästan 41 procent av sin yta till gator och vägar.

En tanke i Andrew Price resonemang är att ju mer yta som måste läggas på gator och vägar desto mindre effektiv är staden på att använda sin viktiga och ofta dyrbara mark. Tänker man bara på yteffektivitet och ser gatan som ett nödvändigt ont har ju Salt Lake City en mycket bättre lösning än Portland.

Men det går givetvis också att tänka annorlunda, genom att se gatan som en tillgång och en resurs för staden. Då kan matematiken ge ett motsatt resultat. Det går att räkna ut hur mycket gatumiljö som man kan nå från en utvald plats i rutmönstret. Ju mer gator du kan nå enkelt, desto större möjlighet till affärer, restauranger, möten, sociala sammanhang.

I en sådan kalkyl erbjuder Portland 160 000 fot (53 000 meter) gatumiljö om du går en halv mile (cirka 800 meter). Samma kalkyl för Salt Lake City ger 60 000 feet av gatumiljö (cirka 20 000 meter).

Jag för min del tror ganska mycket på gatan som mötesplats för människor, aktiviteter, social interaktion. Gatan är minst lika viktig som husen. Och dess konstruktion, form och disposition har en enorm betydelse för hur staden tar emot sina besökare. Lyckas vi forma den väl kan gatan bli en enorm tillgång för staden och för kvarteren.

Matematiken ger ju som sagt inte svaret på frågan hur en stad kan bli en livaktig, social, sympatisk och dynamisk miljö. Men siffrorna kan ändå lära oss en hel del om vi nu ställs inför att planera storleken på kvarteren, bredden på gatorna och hur stor del av gatan som bör ägnas åt biltrafik och hur stor del ska gå till gående och service i gatunivån.

Sedan är det ju ytterligare en viktig fråga om vi bör ha helt rektangulära kvarter. Argumentet att det skulle göra kalkylerna enklare för matematikerna duger nog inte som svar.

#58 Stadens ekosystem

#blogg100, ,

I inledningen av boken “The Death and Life of Great American Cities”, av Jane Jacobs (Random House, 1961) har hennes förläggare, Jason Epstein, skrivit en introduktion till boken, där han utvecklar hennes resonemang i boken något.

Han pratar om stadens ekosystem, och gör en jämförelse med naturens vanliga ekosystem. Precis som i naturen samverkar olika funktioner med olika uppgifter. Samspelet ger en dynamik och en livskraft. Utan samspelet, utan alla de olika funktionerna på samma ställe hade helheten havererat.

Staden har, precis som naturens ekosystem, olika roller och funktioner, där skomakaren inte klarar sig utan kemtvätten, som inte klarar sig utan advokatbyrån eller skolan.

Det är ju helt uppenbart för oss att dessa olika funktioner hänger ihop och behövs. Själva påståendet kan verka nästan trivialt.

Men ändå var debatten och planeringen av städer sådan under 60-talet att stadens organisation skulle förlägga olika funktioner på vissa rationella platser, och där bilen var det moderna verktyg som skulle knyta samman staden.

Jag gillar tanken på stadens ekosystem och jämförelsen med naturen. Jag tror på riktigt att det inte går att bromsa eller stoppa en utveckling som finns inbyggd i stadens själ och kultur.

Men det är ju också uppenbart att stadens utveckling och förändring går snabbare än den som Darwin beskrivit för naturen. Det var ju länge sedan mjölkaffären försvann från Stockholms gator. Och dagens spelhålor med internetuppkopplade datorer är ju ändå ett ganska nytt påfund. Cafékulturen är stark och på tillväxt, liksom restaurangerna. De stora varumärkeskedjorna växer sig starka – de små, självständiga modeaffärerna har det svårt.

Den utvecklingen är kanske naturlig, och i många fall en direkt konsekvens av samhällets utveckling, exempelvis kopplat till digitaliseringen och globaliseringen.

Men stadens ekosystem måste nog ändå tas omhand och inte försöka köras över.

Jag undrar exempelvis vad som händer med alla däckverkstäder, plåtfirmor och rörmokare som tidigare fanns både inne i staden och i stadens närhet. I takt med att markens värde ökar och trycket på citynära bostäder bara ökar blir monokulturen i staden till slut ett faktum.

I detta finns ändå en fara. Det ekosystem som Jane Jacobs värnat och som hennes förläggare lyfte fram behöver hitta sin nya jämvikt. Och det är en svår och politiskt känslig fråga att hitta den balansen.

Kanske är just detta kärnan i stadsplaneringen. Att hitta och vårda denna jämvikt och detta ekosystem.

#47 Den formlösa och planlösa kreativitetens värde

#blogg100, ,

Jag har i veckan ägnat en hel del tid åt att titta på Minecraft-modeller på Youtube. Lite spännande, lite lärorikt, lite fyrkantigt.

Minecraft är ju en plattform för både spel och skapande, och inte minst modeller av städer och boendemiljöer finns det mängder av. Inte sällan är de skapade efter många timmars hårt arbete, men också av roligt skapande och kreativitet.

De modeller jag har tittat extra noga på just den här vändan kommer från svenska skolor och rymmer nästan alltid en spännande vision, där hållbarhet och teknikutveckling står högt i kurs. Det har varit filmer med fokus på innovation och hållbara städer, skapade av elever på svenska grundskolor.

Modellerna är ofta överraskande detaljrika, där jag som besökare erbjuds att kliva in i hotellrum, in i omklädningsrum på fotbollsarenan, att åka tunnelbana eller ströva runt i parkerna och rekreationsområdena.

Det går såklart att kritisera det mesta av Minecraft-modellerna för att vara extremt artificiella och utopiska. Några LCC-kalkyler har ju skaparna av de här modellerna knappast inte hört talas om. Några affärsmodeller har nog inte varit närheten av dessa byggen. Och de rent politiska, demografiska och kulturella övergrepp som nog skulle behövas för att åstadkomma städer enligt dessa digitala modeller lär kräva arbetssätt närmare Stalins eller Hitlers.

Enklare blir det om man ser det som ett rent spel, utan verklighetsförankring.

Men jag tror det är ett misstag. Det kanske är ett spel, men det är också något mer.

Visst är spel som Minecraft och SimCity inget som ersätter den expertis som en duktig stadsplanerare besitter. Men det finns minst två värden som inte kan bortförklaras, om man sätter unga medborgare att själv tänka högt kring framtidens stad.

För det första det faktum att staden har en planering och rumsliga dimensioner. Om man inte själv sätter sig och bygger och ritar kanske man inte alls reflekterat över avstånd mellan kvarter, vägens sträckning eller närheten till mataffär och tågstation. Insikten om att parken behövs, att vi kanske behöver bygga högre hus, att marken under oss har ett konkret värde och att vi inte kan ha allt på samma plats: det är saker som kanske blir uppenbara först när man försöker skapa en stad från början.

För det andra finns det ett värde i att tänka fritt och kanske till och med drömma. Jag är själv allergisk mot alla som säger att “det inte går”, “det har vi prövat tidigare” och “det vet vi sedan länge att det inte fungerar”. Vårt största hinder är sällan omvärldens begränsningar, utan de vi sätter upp redan i vårt eget huvud. Med en öppen plattform, där ekonomi, BIM-modeller och konservativa regelverk inte sett dagens ljus, kan saker skapas som utmanar tanken, som spänner bågen för vad som är stad och hur den kan formas.

Just därför tror jag att Minecraftbyggandet bör fortsätta, gärna utvecklas.

Och det gör inte mig något alls att det råkar vara ganska nära leken och den helt formlösa kreativiteten.

#44 Dialogens utmaningar

#blogg100, ,

I fredags besökte jag seminariet Staden och framtiden, arrangerat av Birthe och Per Arwidssons stiftelse. Inledningen gjordes av dels Per själv, dels av verksamhetschefen Martin Rörby.

Han gav en bakgrund till stiftelsens arbete: fokuset på dialog och samtal med medborgare, de boende måste få ett större utrymme när städerna planeras och växer.

Jag tror att han gör en mycket klok observation. Medborgarnas perspektiv finns givetvis med i huvudet på varje arkitekt. Liksom hos varje politiker. Det uppdraget kommer liksom med utbildningen och jobbet. (Precis som det är hos alla journalister, och alltså en vana från mitt förra jobb.)

Men det betyder inte att skisser, ritningar och färdiga lösningar skapas i nära dialog med de som en dag ska bo i kvarteren. Jag vet alltför väl själv hur krävande det är som journalist att ha läsarna mer eller mindre dagligen kommenterande dina texter. Men värre än då är hur nästa artikel ska bli annorlunda och påverkas av dessa kommentarer. Komplexiteten blir än värre, i alla fall i journalistexemplet, när en pågående artikel ska växa fram i dialog med läsarna.

Det går självfallet. Och det finns många goda exempel på bra journalistik som vuxit fram i öppenhet och god dialog med läsarna. Men det är inte så journalisterna brukat jobba.

Jag vet inte vad arkitektstudenterna lär sig kring brukardialog under utbildningen. Jag vågar ändå påstå att det behöver tänkas och forskas mer på detta, och även integreras ännu mer i utbildningen.

Arkitektens och stadsplanerarens uppgift försvinner inte: dialogen ersätter inte behovet av ledarskap, vision och konkretion. Och demokrati och delaktighet har aldrig inneburit att alla får som de vill.

Att dialogen är värdefull skriver nog de flesta under på. Vilken betydelse den ska ha i förhållande till arkitekten och politiken vet jag inte, även om den nog bör bli viktigare än idag.

Martin Rörbys tankar inledningsvis på seminariet i fredags gjorde nog klart för de flesta behovet av dialog. Låt oss hoppas att det uppropet sprids vidare till många fler.

#40 People, Planet, Place and Performance

#blogg100, , , ,

Inom kort åker ett antal mycket namnkunniga och kloka personer över Atlanten för att inspirera och kanske utbilda amerikaner i hur vi bygger hållbara städer i Skandinavien och norra Europa.

Det är den amerikanska staden Pittsburgh, Pennsylvania, som bjudit in bland andra Joakim Jardenberg, internetchef på Helsingborgs kommun och en av de allra flitigaste och mest genomtänkta debattörerna på  internetområdet. De har även bjudit in Christer Larsson, både stadsbyggnadsdirektör i Malmö men också utredare av den statliga arkitektur- och designpolitiken. Ytterligare en spännande talare är Monica von Schmalensee, vd på White Arkitekter, ett av landets ledande arkitektkontor.

Konferensen heter P4 Pittsburgh, med ledorden People, Planet, Place and Performance. Den kommer att gå av stapeln den 16-17 april.

Skälet till att så många skandinaviska talare medverkar (det finns fler: Maria Rankka från Stockholms Handelskammare är exempelvis också en av talarna) är att Pittsburgh uttalat letat efter inspiration från hur vi lyckats med stadsplanering i det skandinaviska länderna, med fokus på exempelvis hållbarhet.

Jag blir ändå glad när jag tänker på att Pittsburgh tagit ett så stort grepp om den urbana frågan. Jag blir glad för att de letat efter goda förebilder för att lära sig mer från andra. Och jag blir glad och stolt över att de hittat till Skandinavien och till våra många duktiga svenska experter, visionärer och samhällsbyggare.

Som borgmästaren William Peduto skriver på sajten:

Pittsburgh can redefine what cities are for, how they work, how they look and feel, and who they serve.

Titta gärna på Youtube-videon. Den säger en hel del om de ambitioner som Pittsburgh har för framtiden. Och var de hittat den.

 

#35 Kyrkan mitt i byn

#blogg100, , ,

I år firas påsken hemma i Stockholm. Och vi har dessutom tagit oss tid att besöka kyrkan både på skärtorsdagen och igår på långfredagen. Mycket talar för att vi går även i morgon, påskdagen. Bakgrunden är enkel nog: min hustru är ordförande i den Equmenia-församling som finns i Abrahamsberg. Men det finns också en rent kulturell utbildning i att bättre förstå påskens budskap och dess nyanser. Säga vad man vill om vårt sekulära samhälle, men det saknas inte kopplingar mellan det kristna budskapet och den kristna historien och vårt samhälle vi lever i idag. Och för att förstå vår framtid tror jag att vi gör bäst i att förstå vår historia.

Men kyrkans plats i samhället har ju ändrats en hel del. Det går att hävda att vi idag lever i ett relativt sekulärt samhälle, där den vardagliga betydselen av kyrkan och dess företrädare minskat betydligt jämfört med hur det var både för 20, 40 och 60 år sedan.

Hur påverkar det kyrkans rent fysiska plats i moderna städer? Det fanns säkert goda skäl till att Notre Dame byggdes mitt i Paris centrum, liksom Peterskyrkan i Rom eller Storkyrkan i Stockholm. Historiskt sett läggs kyrkans, ofta pampiga byggnad, centralt och väl synligt i stadsmiljön.

I takt med att kyrkan tappat sin makt och sin betydelse har det påverkat även synen på var kyrkan rent geografiskt bör placeras. Om den alls är med i planeringen.

Till skillnad från skolan, som har många förespråkare och där debatten om var skolan placeras i staden accentuerats, har kyrkans röst inte varit lika synlig när nya stadsdelar byggs upp.

De boende vill givetvis se restauranger, affärer, biografer och andra serviceinrättningar nära sitt eget boende. Men för hur många är det viktigt att ha en kyrka i närheten? Allt färre, vågar jag påstå.

Kyrkan är en del av staden som den var, en del av en historisk koppling till vår uppväxt och vår hembygd. Men för de flesta är det inte en del av framtiden.

Jag själv är kluven till detta. Det vore mig helt främmande att tvinga på någon en religiositet eller en kyrklig tillhörighet. Och det moderna samhället  bygger på andra maktfaktorer än kyrkans.

Å andra sidan har den här sortens mötesplatser haft stor betydelse, även i samhällen som inte är överdrivet religiösa. Dessutom har kyrkorna ofta tillfört samhället en arkitektur som annars skulle fattas. Staden skulle bli mindre hel om inte kyrkorna fanns där.

Kanske kommer nya hus och ny arkitektur att ersätta kyrkorna med tiden. I helgen är det inte bara en religiös högtid, det är också allsvensk premiär för herrarnas fotboll.

Kanske blir det Tele 2 Arena eller Friends som blir de nya kyrkorna i den moderna staden. Uteslutet är det inte.

Glad påsk.