Vid ett presseminarium med Stockholm School of Entrepreneurship för några år sedan medverkade Prime och presenterade då en rapport, där budskapet – som jag minns det – var att stadsdelarna, inte städerna, var det allra hetaste.
Kopplingen till Södermalm eller Årsta är för många starkare än till Stockholm. I New York, finns givetvis boende i Brooklyn som är minst lika stolta över sin stadsdel som de är för den större storstaden. Och det lär inte stanna där: alla större städer, som i sin tur har olika stadsdelar med olika karaktär, olika kultur och olika historia bygger en närhet som säkert kan vara svår att matcha för större städer där likheterna helt uppenbart är färre.
I senaste utgåvan av den utmärkta podden Staden, som Sveriges Arkitekter ligger bakom, ges just stadsdelen och kvarteret en ökad belysning. Väl värt att lyssna igenom.
Jag har tror som jag tidigare skrivit att staden är viktigare än staten, landet. Att det är i städerna som de nya gemenskaperna formas. Att sammanhållningen i en stad är viktigare än den i ett land. Stockholm och Göteborg är helt enkelt viktigare framöver än vad Sverige är.
Men stadsdelarna kommer att ha en viktig roll att spela i det nya urbana samhället. Dagens storstäder kommer alltid att rymma en blandning, olika delkulturer, områden som präglas av sina medborgare. Det är en styrka, inte en svaghet, att olika stadsdelar präglas av sin natur, sina medborgare och sin infrastruktur. Skolor, kyrkor, affärer och idrottsföreningar – civilsamhället – bidrar till närhet och ger en förankring och en sammanhållning.
Från detta föds kanske lokala medier, tryckta eller digitala. Det föds fotbollslag och basketlag. Det föds marknadsplatser och gemensamma aktiviteter.
Baksidan är det som i slutändan kan bli segregering. Vissa förorter, med en utpräglad kultur och därmed en viss typ av medborgare, ger inte den mångkulturella blandning som annars är den stora stadens styrka. Detta bekymrar mig och måste vara en löpande diskussion, både i det lokala perspektivet och i stadens diskussion. Men lösningen ligger å andra sidan väldigt nära: närheten till andra stadsdelar, med andra kulturer, borde kunna göra det möjligt att hitta framgångsrika lösningar, där vi möts, utbyter tankar, lär av varandra och gillar olikheter.
En annan baksida är såklart ett vi-mot-dem-resonemang. När AIK möter Hammarby finns det inslag av det som jag ogillar med landskamper mellan Sverige och Tyskland. Som om det fanns ett ställningskrig där den ene måste vinna, den andra förlora. Som om Solna måste bevisa att det är bättre än Södermalm. Det är givetvis en helt orimlig jämförelse och saknar helt ett svar. Solna är lika bra som Södermalm. Precis som du är lika bra som jag.
Själv känner jag mig nog mer som Stockholmare än som Bromma-bo. För mig är Stockholm en bättre utkikspunkt än Bromma. För mig är stadens bredd och storlek viktigare och en större resurs än lokalsamhällets närhet och behändighet.
Det finns mycket att säga om stadsdelarnas roll i staden. Men att de är viktigare än vi kanske tror, det vågar jag slå fast redan nu.