Etikettarkiv: politik

#93 Nationens hopplösa definition

#blogg100, , , , ,

I Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms bok Urban Express drivs tesen att framtiden tillhör staden och kvinnorna.

Jag är beredd att skriva under på båda. Staden har jag redan försvarat, kvinnornas nya maktposition får jag återkomma till.

Men det finns också ett intressant resonemang om nationalismens och nationens fundament i Schlingmanns och Nordströms bok. På vilka grunder har vi format dagens länder? Vad är det som egentligen gör att Sverige kan skiljas från Norge? Eller Belgien från Nederländerna? Eller Serbien från Montenegro?

Det finns, enligt Schlingmann och Nordström, två sätt att definiera en nation. Antingen genom att helt krasst konstatera att landsgränsen utgör grunden för landet: de som bor innan för Sveriges gränser är helt enkelt svenskar. På latin kallas detta Ius Soli, jordens rätt eller den statsnationella uppfattningen om hur en nation ska definieras.

Alternativet handlar om att se till någon form av kultur eller blodsband: vi som bor i ett land Det brukar kallas Ius Sanguninis, blodets rätt, den etnonationella eller kulturella uppfattningen.

Egentligen är båda definitionerna svåra att ta med sig in i det moderna, urbana, samhället. Det mest framkomliga – och det som nog är lättast att förhålla sig till – är att se nationen som en yta, där vi har ett antal regler. Givet vår historia och våra nationella förutsättningar (som geografi, klimat etc) kan våra regler vara annorlunda formulerade än regler på andra ställen i världen.

Men att se människorna som en “tillgång” och som hemmahörande i just ett land blir allt svårare. Det leder mig till att tro att begreppet “medborgare” blir allt svårare att upprätthålla.

Och det leder mig till att de nationella regelverken måste fokusera på det som står still, som inte flyttar. Däremot måste vi hitta mer internationella regler och överenskommelser för det som avser individerna och deras regelverk.

Det är också då man inser vilken enorm resa vi har kvar, innan regelverk och politik flyttar med in i ett globalt och urbant samhälle.

Och jag menar verkligen flyttar med: vi medborgare har i allt större utsträckning redan lämnat våra nationer mentalt.

#53 Arkitektur är mer än konst

#blogg100, ,

Staden är lätt att beskåda. Bussar, cykel, promenader eller kanske egen bil gör att du kan besöka de flesta byggnader och stadsdelar.

Men trots det utomhusmuseeum som staden själv utgör, behöver vi komplettera det med förståelsen bakom, perspektiven som inte upplevs från gatan, jämförelserna mellan städer och byggnaderna som kanske aldrig blev byggda, men som ändå har ett värde.

I det sammanhanget har ArkDes, Arkitektur- och Designmuseet på Skeppsholmen, haft en viktig roll att spela. Museet är sannerligen inte landets största, men kan ändå berätta något viktigt för den som är road och nyfiken på stadsbyggnad och arkitektur.

Inte minst har den innovativa idén med pepparkakshus-utställningen varje december varit ett bra sätt att locka fram kreativitet och koppla det till arkitekturen.

Nu föreslås museet inordnas i Moderna Museet. De delar redan på samma hus och visst finns säkert en hel del kopplingar, där de båda kan samverka. Jag utgår från att det redan sker på många sätt.

Men jag blir ändå lite bekymrad över förslaget. Arkitektur är sannerligen inte enbart konst. Att slå samman ArkDes med Moderna Museet är faktiskt lika logiskt att ArkDes skulle slås samman med Tekniska Museet. (Det är inget jag förordar dock. Det vore lika konstigt som det nuvarande förslaget.)

Men just av det skälet – att arkitektur handlar om något annat, kopplat till både teknik, samhällsutveckling, politik och humaniora, tror jag att det finns ett konkret värde i just ArkDes arbete och egna ställning.

Visst måste vi se till att samordna och effektivisera statens resurser så väl det går. Och visst kan även ArkDes arbete utvecklas. Men det nuvarande förslaget riskerar att nedmontera kunskapen om och rollen för arkitekturen inom statens samlingar och långsiktiga bevarande.  Dessutom kan vi tappa ytterligare ett viktigt skyltfönster för arkitekturen, som den så väl behöver.

Vill man vara extra dyster kan man hävda att detta är ytterligare ett tecken på att politiken inte har förstått värdet i svensk arkitektur. Det finns ju flera tecken sedan tidigare på att våra nordiska kollegor varit bättre på att både marknadsföra och stötta arkitekturen i sina hemländer.

Men så dyster vill jag inte vara. Det vore ju för tråkigt.

#33 Stadens ambassadörer

#blogg100, , , ,

Veckan har tillbringats i Bryssel, där vi på STD-kansliet både konfererat och gjort lite studiebesök. Vid ett av dessa studiebesök gjorde jag reflektionen att ett antal städer: både Stockholm, Göteborg, Malmö och kanske ytterligare någon annan, hade egna kontor, egna utsända till Bryssel.

Logiken är uppenbar: politiken i Bryssel påverkar även städerna, precis som besluten i Stockholm gör. Det räcker inte med att Sverige syns: våra regioner blir allt viktigare, liksom våra städer.

Men städerna har väl ännu inte några formella ambassadörer, på samma sätt som staten har. Sverige har ju ambassadörer, med vissa speciella uppdrag, förpliktelser och privilegier, i både flera länder men också för vissa funktioner. Gott så.

Men om vi vill ge städerna en ökad maktposition (och det vill ju jag) så kanske även städerna borde jobba föra att inrätta ett liknande system, med lite mer officiella representanter till andra städer. Jag noterade att Stockholm stad, via bolaget Stockholmsregionens Europakontor har en vd: Per Spolander. Göteborg har en man vid namn Sebastian Marx. Malmös man heter Ola Nord.

Det skulle ju inte se snyggt ut med tre gubbar i första ledet, men som tankeexperiment vore det ändå roligt att tänka sig Per, Sebastian och Ola som våra första stadsambassadörer ute i världen.

Systemet borde inte vara så komplicerat, men även utan ett sådant formellt ramverk på plats borde det inte vara omöjligt för större städer att redan nu skapa en roll som verkligen har en sorts officiell status, gärna med en titel.

(Disclaimer: jag är inte mycket för titlar överhuvudtaget, men kanske att det i det här sammanhanget kunde göra viss praktiskt nytta på kort sikt).

Jag tänker att lite större städer som Stockholm, Paris, London och kanske även medelstora städer som Göteborg borde kunna utbyta officiella representanter, i synnerhet om det finns viktiga kulturella eller affärsmässiga skäl för en sådan roll.

Själv känner jag mig kanske lite för rastlös (och dessutom på tok för upptagen med att utveckla och jobba för en enormt spännande bransch). Annars hade jag kanske anmält eget intresse för ett sådant uppdrag.

#4 Vem berättar om det mötande tåget?

#blogg100,

Diskussionen inom samhällsbyggnadssektorn präglas knappast av dysterhet, även om det finns orosmoln. Tvärt om: det byggs mer än på länge, intresset är stort och många pratar varmt om den kompetens och de tjänster som samhällsbyggnadssektorn erbjuder.

Men på resan framåt kanske vi inte bara ser en ännu ljusare framtid, utan också ett mötande tåg som dundrar rakt mot oss. Ljuset vi möter i tunneln framåt kan vara mer än bara slutet på tunneln.

Jag skriver inte detta för att ge en dyster bild av framtiden. Men för att jag tror att vi står inför ett möte av kulturer, där regelverk, principer och modeller vi är vana vid kommer att utmanas och ifrågasättas i allt raskare takt.

Det handlar självklart om den digitala utvecklingen, men också globaliseringen, den ökade transparensen, urbaniseringen och mycket annat, som sammantaget skapar nya förutsättningar för både politik, samhällsbyggande och nya sätt för oss att bo, leva och arbeta.

Jag, som gillar förändring, ser fram emot dessa nya krockar, där vi skickas ut i en ny riktning. Det leder till utveckling och nytänkande – helt i linje med hur vi människor ständigt söker oss vidare.

Vad som är viktigt i detta skede är att vi har fler som kan berätta om vart vi är på väg. Fler som kan ge en bild av själva smällen, varför det händer, varför det är bra, vart det leder oss, vad det skapar för nya roller och arbetssätt.

Vi behöver fler som kan ge oss en bild av framtiden. Inte minst eftersom jag tror att den kommer att rymma en hel del väldigt stora förändringar.

Jag hoppas att vi får fler som kliver fram. VI behöver fler som, med rötterna i arkitektur, teknikkunnande eller en gedigen samhällsbyggnadskompetens, kan blicka in i framtiden, som vågar ta ut svängarna, som vågar provocera och som vågar göra en och annan upprörd.

Den debatten har ett egenvärde. Men den har också en utbildande roll: även om vi ser fram emot en rejäl smäll när tågen möts så är det ingen nackdel att så många som möjligt har fått chansen att greppa någon kompis i handen.

Lyssna och ändra

#blogg100, ,

Jag gillar verkligen Anna-Karin Hatt. Smart, tydlig, gott omdöme. Så även i de senaste veckornas diskussion kring mobiltäckningen i landet. Operatörernas förmåga att erbjuda mobiltäckning i stora delar av landet har inte varit tillräcklig, har det hävdats.

Anna-Karin Hatts första hållning i frågan var att det var svårt och oönskat att lagstifta. Det fanns andra intressen, exempelvis utbyggnaden av 4G-nätet, som var minst lika viktigt, sades det.

Och i många avseenden var det lätt att hålla med.

Men nu vänder hon – i alla fall är tonfallet annorlunda.

Det är i sak bra att hon byter åsikt. Dels för att det finns anledning att ligga på operatörerna mer, dels för att det är hedrande att byta åsikt om man inte känner att man landade rätt från början.

Det är dock lite synd är att hon inte från början, redan i diskussionen med oppositionen, gav uttryck för att detta är en viktig fråga och kanske, kanske till och med valt att byta åsikt redan från början.

Det politiska spelet bygger ofta på att gamla ståndpunkter ska försvaras. Debatterna i riksdagen är knappast något som präglas av lyssnande och reflekterande, utan bara debatter med förberedda manus och med givna utgångar.

Det är synd. Vi behöver fler som lyssnar, som omprövar, som ger och tar.

Anna-Karin Hatt är en av de politiker som – mer än någon annan – skulle kunna leda vägen  mot ett politiskt samtal som inte präglas av konflikt, gamla stridslinjer och blockpolitiks-tänknade. Jag hade gärna sett att hon gjorde mer av det framöver.

Frustrationen när det går för långsamt

#blogg100, , ,

Vi lever i en tid som knappast kan ses som annat är fantastisk. I synnerhet i Sverige, men troligen för väldigt många i världen finns det ingen anledning att blicka tillbaka. Det var i väldigt få avseenden bättre förr.

Debatten om både #näthat och nu senast om #bästabeatrice (läs även gärna detta svar från Jasenko Selimovic) präglas av ett stort engagemang och i viss mån också en frustration över att hur vårt land ser ut och fungerar, de normer vi har och hur vi respekterar varandra.

Jag är glad för denna diskussion och det finns mycket att lära för oss alla. Det i sig är värt en egen bloggpost.

Men några poänger om tid och förändring vill jag göra nu.

  • Det var inte bättre förr. Det har nog få påstått explicit, men ibland får man en känsla av att många tycker att utvecklingen går åt fel håll. Jag tror inte alls att det är så. Jag tror istället att vår medvetenhet och vår känslighet för den här sortens obalanser och missförhållanden är högre idag. Det är bra. Det lyfter fram detta som inte är bra och som vi behöver ändra.
  • Jag förstår de som tycker att utvecklingen går för långsamt. Många inlägg jag läser präglas av en frustration (och ibland mer än så) över att det inte händer mer och att samhället (i bred mening) inte reagerar starkare och mer kraftfullt mot dessa missförhållanden, som nu kommit i dagen – oavsett om det gäller näthat eller diskriminering. Jag tror dock att det tar tid att flytta fram positioner. Och det är också viktigt att de nya värderingarna får sjunka in, inte bankas in med hårda ord.
  • Jag tror att den motreaktion vi ser, exempelvis i form av ett ökat stöd för SD bottnar i att en hel del ser att dessa nya positioner skjuts framför fort. Nota bene: jag är för att vi flyttar fram positionerna.

Jag välkomnar alla som vill bidra till förändring. Och jag vill gärna att utvecklingen ska gå snabbare. Men samhällsförändring och kulturförändring kräver tid och långsiktighet. Ska vi lyckas förändra samhället i grunden och till det bättre måste vi tygla vår frustration och istället hitta verktyg för att skapa hållbarhet och uthållighet i detta viktiga arbete.

Debatten på kultursidorna är en del av detta. Liksom den diskussion som spiller över i de sociala kanalerna och på Twitter.

Men låt det inte stanna där. Och tro inte att det räcker.

Hantera brotten lika

blogg, ,

Fredrik Reinfeldt har talat för sina partikamrater under Sverigemötet. Han ägnade en hel del kraft åt brott och kriminalitet i sitt tal. Det går att lyssna på talet igen på Moderaternas sajt.  Inget fel i det. Det är en viktig fråga, som verkligen är en av huvuduppgifterna för staten.

Och konstigt vore det väl om Fredrik Reinfeldt avstod från att beröra den delen av kriminaliteten som hör till nätet. Nätet är en del av samhället och måste givetvis hanteras som en av många mötesplatser för oss alla.

Jag noterade att det var några som suckade över att tonen mot nätet i detta tal var negativ, att det missade att lyfta fram nätets många möjligheter. Men detta var ju ett tal som verkligen tog utgångspunkt i hoten mot friheten, hoten mot äganderätten och den otrygghet som uppstår när säkerheten är hotad. I det sammanhanget kan nätet inte utelämnas, och det skulle väl skorra mer än lovligt falskt om man i ett sådant sammanhang slängde in några trevliga formuleringar om nätets förträfflighet, när sammanhanget för övrigt var hoten, problemen och hindren.

Vad som dock är sant är att Fredrik Reinfeldt – precis som många andra politiker – oftare måste lyfta fram de möjligheter som internet ger. Möjligheter till innanförskap, till entreprenörskap, till samtal och förståelse och för kunskap i en värld som tidigare var inlåst och sluten.

Detta vill vi höra mer av. Från alla politiker. I rätt sammanhang.

När politiken nobbar samhällsdebatten

blogg, , , ,

Peter Wolodarski i Dagens Nyheter brukar ofta vara läsvärd och är inget undantag idag, söndag.

På temat hur socialdemokraterna haft svårt att både vara aktuell men samtidigt distansera sig från delar av sin historia skissas på några av problemen för Stefan Löfven och varför det inte lyfter i opinionsmätningarna.

Mot slutet av artikeln kommer Peter Wolodarski in på den nu aktuella frågan om svensk rasism, extra aktuell efter Jonas Hassen Khemiris text i Dagens Nyheter: “Bästa Beatrice Ask“.

Det är intressant i sig att Stefan Löfven och socialdemokraterna eventuellt kan ha distanserat sig från denna fråga av historiska skäl: antirasism var Mona Sahlins fråga.

Men jag undrar om det inte lika mycket handlar om något annat: att politiker från alla partier håller sig till det som rör politik, inte samhälle.

Vi ställs idag inför en mängd utmaningar, både politiska, kulturella, demografiska, miljömässiga och ekonomiska. Vi som samhälle måste på olika sätt gemensamt lösa dessa.

Delvis är politik i meningen lagar och regler en del av det. I många fall en väldigt viktig del.

Men i andra sammanhang, dit både rasism och näthat hör, är de traditionella politiska verktygen bara en del av lösningen.

Det vet givetvis våra ledande politiker. De vet att det krävs mer: en samhällsanda, ett kulturdebatt, ett “klimat” som är annorlunda.

Jag oroar mig för att många politiker inte vågar sig på en diskussion som leder längre och utanför de vanliga ramarna. Dels för att de då lämnar partiprogram och sitt eget fögderi. Men också för att de som lyssnar kan få för sig att politikerna nu vill in och lagstifta på områden som inte bör lagstiftas.

Detta gäller såklart inte alla politiker. Men lite för ofta får jag känslan av att många av våra ledande politiker satsar på säkra kort, att de håller sig inom ramarna, att de väntar på att bli tillfrågade hellre än att de ger sig ut med friskt mod på okänd mark.

Det måste vi komma ifrån. Vi behöver fler som är aktiva i samhällsdebatten, i synnerhet i de frågor som vi inte ska lagstifta om och som inte ska bli vanlig politik.

Jag hoppas verkligen att Stefan Löfven, socialdemokraterna och många många fler ger sig in i samhällsfrågorna, var de än dyker upp. Arenan för politikerna är långt mycket större, mer öppen och har mångt fler åhörare än den de når i riksdagens plenisal.