Etikettarkiv: nätverk

#100 Hundra dagar senare

#blogg100, ,

Det känns som igår. Dagen då jag insåg att mitt blogginlägg om städer faktiskt inföll på startdagen för #Blogg100. Då gav jag mig själv utmaningen att blogga vidare.

Bloggandet om urbanisering och stadsutveckling har blivit en del av min vardag. Och en väldigt välkommen del, dessutom. Jag har lärt mig otroligt mycket, läst massor och pratat med väldigt många kloka människor. Extra tack såklart till Wikipedia för ovärderligt stöd under resans gång.

Det finns nu tre summeringar att göra: (1) vad jag lärt mig om städer och urbanisering; (2) vad jag tagit med mig från bloggandet i allmänhet;  (3) vad händer nu?

(1) Vad jag lärt mig

Hundra dagar är många om man ska skriva meningsfulla inlägg varje dag, men det är inte långt om man vill lära sig något ordentligt. Därför tvekar jag lite när jag nu försöker summera mina intryck. Men här är i alla fall ett försök till lärdomar:

  • Städer handlar om människor. Det är inte matematik, det är delvis teknik, men det handlar väldigt mycket om politik och kultur och inte minst om livsmiljöer för människor.
  • Städer är kraftfulla maskiner som skapar möjligheter. Staden som konstruktion ger kraftfullt stöd åt alla som vill utvecklas. Om du ger staden din energi, kommer du att få än mer tillbaka.
  • Städer handlar om nätverk. Precis som internet handlar om att knyta samman datorer handlar staden om att knyta samman människor och aktiviteter. Och precis som internet blir starkt och hållbart är staden stark och hållbar.
  • Gatan är extremt viktig. Platsen mellan husen kan i bästa fall bli ytor för möten, affärer, samtal, kultur: olika former av mänskligt liv. I sämsta fall blir det en död transportyta.
  • Staden börjar med sin infrastruktur. Tunnelbana, spårvagnar, vägar, cykelbanor och allt annat avgör hur staden fungerar och dess effektivitet. Dålig infrastruktur ger dåliga städer.
  • Konflikten mellan stad och land är jobbig och dålig. När människor flyttar till staden utmanas de delar av landet som tappar folk, initiativ, företagande etc. Det leder till spänningar. Men konflikterna gagnar inte medborgarna. Det brådskar att hitta nya lösningar på dessa konflikter.
  • Nationen blir mindre viktig och staden ökar i betydelse.
  • Stockholm har mycket att ge, men mycket kvar att göra.

Sedan finns det såklart mycket annat jag tar med mig in i nästa fas: städer jag vill besöka, böcker jag vill läsa, seminarier jag vill gå på. Plus en allmän insikt om stadens betydelse och hur den smälter in i ett modernt samhälle.

(2) Lärdomar från bloggandet

Lärande ser olika ut för olika människor, men för min del har detta #blogg100-projekt varit ett fantastiskt sätt att lära mig nya saker. Själva bloggandet har blivit min morot och min piska för att läsa mer, sätta mig in i nya saker, att formulera nya tankar, åsikter och slutsatser.

Jag gissar att det passat extra bra för min egen del, när jag nu lämnat mitt jobb som redaktör och journalist: jag har ett stort behov av att hålla igång mina tangentbords-skills. Att skriva en mer eller mindre genomtänkt bloggpost varje dag har blivit ett sätt att vårda mina kunskaper och färdigheter från journaliståren.

Jag har bloggat ganska mycket med mig själv som målgrupp, inte för att pumpa på med ett budskap till någon annan. Behovet av att sprida mina tankar till omvärlden är sekundärt. Jag har med viss regelbundenhet twittrat ut mina blogginlägg, men lika ofta valt att inte göra det. Ibland har skrivandet mer varit ett sätt för mig att själv summera, formulera och reflektera. Inte att vilja sprida mina tankar ut till en bred allmänhet.

(3) Vad händer nu?

Nu ställer jag mig själv frågan: är det slut nu? Hundra dagar var vad jag lovat mig själv att skriva. Har jag slut på ämnen? Har jag slut på tid? Borde jag byta inriktning? Borde jag göra något med allt det som nu är skrivet?

Sanningsenligt: jag vet inte säkert.

Jag tror inte att jag kommer att fortsätta att skriva varje dag. Det tar helt enkelt för mycket tid. Jag behöver lägga min tid på annat – också. Sedan hoppas jag att bloggen lever vidare och att jag kan hitta nya former, där jag ibland med viss regelbundenhet ändå skriver av mig och formulerar tankar. Men jag lovar inget.

En annan tanke är att utnyttja det skrivna – helt eller delvis – för att exempelvis trycka upp en bok på något enkelt sätt. Det finns ändå ganska många nedskrivna ord och meningar som i alla fall delvis känns meningsfulla. Men det finns lika många inlägg som jag kanske skulle behöva titta över en gång till, att lägga lite mer kärlek på redigeringen, att bygga ut några inlägg lite ytterligare så att de blir mer läsbara. Återigen: inget löfte, men detta kanske ändå kan bli något.

Men vad jag vet säkert är att frågan om urbanisering kommer att fortsätta att ligga mig varmt om hjärtat.

Jag vet också att mitt intresse för städer och att resa till städer har ökat. Risken är att jag ger mig på mitt projekt, som antyddes i ett av de första inläggen på bloggen: att beta av min egen lista med spännande storstäder.

Om det är något som jag skulle VILJA lova så är det just detta: att få besöka Jerusalem, Buenos Aires, Austin och alla de andra.

För övrigt kliver jag nu på mitt eget virtuella studenflak och tänker lite för mig själv: nu har jag tagit studenten. Och kliver ut på andra sidan, lite klokare, lite mer ödmjuk men full av energi att fortsätta att lära mig mer och bidra med vad jag kan för att samhället ska bli lite, lite bättre. Varje dag.

#94 Trivs familjen i staden?

#blogg100, , , ,

Urban Express är Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms bok, som försöker fånga de stora och omvälvande trenderna, som också driver fram städerna och kvinnorna.

Boken är som många andra ”managementböcker” som präglas mer av tempo och engagemang än struktur och resonemang. Jag hade inte förväntat mig några helt nya tankar, men kanske att gamla tankar var presenterade på ett nytt sätt. Kanske borde en redaktör styrt upp strukturen något ytterligare för att leverera det värdet.

Men givetvis finns det enskilda tankar som jag tar med mig. En gäller familjens roll i staden. Schlingmann och Nordström ser allt fler singel-hushåll, allt fler som bor ensamma i staden. Leder det till att familjen inte passar in i en urban miljö?

Det är sant att staden ger möjlighet till specialisering och unikitet. Det är sant att staden gör det lättare att bo ensam än det var i en mer konservativ och traditionell miljö i en småstad eller på landet.

Men det vore felaktigt att tro att individualiseringen är en del av urbaniseringen.

Urbaniseringen är snarare ett konsekvens av att våra nätverk blir viktigare. Det är genom vår samverkan med andra som vi växer, och staden har en unik förmåga att skapa starka och många band. Dessutom gör staden det lätt att knyta band med nya: företag, människor, intressegrupper.

Den traditionella ”kärnfamiljen” är idag inte lika stark som den var för 40 eller 140 år sedan. Men jag tror att det är en väldigt fundamental mänsklig egenskap och drift att söka sig en livskamrat, att vilja vara tillsammans med någon. Och det är nog oomstritt att vi också har en ganska stark genetisk kod som driver oss mot att skaffa och även ta hand om barn.

Jag tror själv inte att ett modernt familjebegrepp (som inkluderar olika typer av familjebildning) står i någon större konflikt med stadens logik. Visst kommer vi att vilja bejaka våra individuella särdrag på olika sätt. Och visst kommer vi att i perioder leva ensamma, mycket längre än vi gjorde förr.

Men om basen för staden inte är de starka individerna, utan de starka nätverken så är det lätt att få in familjen som en välkommen och naturlig del av den moderna staden.

#3 Staden ger starkare nätverk

#blogg100, ,

Den digitala utvecklingen, där mobilutveckling, sociala nätverk och nya former av handel snabbt förändrat våra beteenden och rörelsemönster, har också en tydlig analogi i den fysiska världen. Parallellerna är oändligt många – just för att den digitala världen är en direkt spegling, en konsekvens av vår liv. Det fysiska och det digitala är i praktiken samma sak.

Urbaniseringen kan ses med samma glasögon. Det faktum att allt fler söker sig till tättbefolkade platser är ju av samma skäl om att folk hellre hänger på Facebook än på något litet, obskyrt socialt nätverk med få användare. Vi vill inte vara ensamma. Vi vill vara sociala.

Våra sociala nätverk når ju människor på ett annat sätt än via vägar, tunnelbana och cykelleder. Våra sociala nätverk spänner ju över världen, når vänner och bekanta världne över lika lätt som de som bor i rummet bredvid. Men ändå är jag övertygad om att vi söker oss till stora nätverk – oavsett om det kallas Facebook eller Paris – för att vi är sociala varelser och vill ha nätverk som hellre är stora än små.

Och jag tror till och med att det är så att stadens stora nätverk stärker oss i den digitala dimensionen. Stadens människor, mötesplatser, aktiviteter och tempo gör att våra nätverk blir större, starkare och mer aktiva.

Vilka konsekvenser får detta för staden? Vilka konsekvenser får detta för våra nätverk? Det vet jag inte. Det vet nog ingen. En stor utmaning för staden, som de digitala nätverken inte behöver bry sig om, är ju tiden och kostnaden som krävs för att ändra, bygga om och flytta. En utmaning för de digitala plattformarna är det omvända: svårigheten att vara långsiktig, det enorma förändringstrycket som gör långsiktig planering ibland omöjlig.

Men med tanke på kopplingarna skulle jag ändå vara mån om att ha många dörrar öppna: oavsett om det rör stadsutveckling eller en digital utveckling. Och dessa öppna dörrar måste kunna leda både till nya insikter, ny politik, nya svar och – som en början på nästa loop – nya frågor.