Etikettarkiv: Kjell A Nordström

#97 Urban Express – några tankar

#blogg100, ,

De förändringar som samhället står inför är dramatiska. De stora trenderna, exempelvis globaliseringen, digitaliseringen och urbaniseringen, kommer att påverka både individer, företag och samhällen i grunden.

Och det är bra att fler från både politik och ekonomi engagerar sig i den diskussionen. De har inte saknats, men i många fall har de närmat sig dessa förändringar med viss skepticism: deras gamla paradigm utmanas ju i många fall.

Därför är boken Urban Express av Per Schlingmann och Kjell A Nordström intressant. Båda författarna kommer från miljöer som ofta följt utvecklingen, inte varit i dess framkant.

Urban Express gör dock rejält upp med den känslan. Det går inte att ta miste på engagemanget för förändringarna. Det är stora ord och ofta ett högt tonläge.

Boken marknadsförs med budskapet att framtiden tillhör städer och kvinnor.

Städerna får definitivt sin beskärda del av resonemanget. Det handlar en hel del om städernas styrkor och vad som driver urbaniseringen.

Kvinnorna är desto mindre närvarande i bokens berättelser. Visst: argumentet att längre livslängd, ökad utbildning och mobiltelefonerna bidrar till att kvinnorna får starkare ställning ett par gånger. Men det är en komplex fråga och många bottnar, där det hade varit värdefullt med lite längre och mer systematiskt resonemang om vad som ligger bakom förändringarna och de utmaningar som trots allt återstår innan vi lever i en jämställd värld.

Det som verkligen får plats och utrymme är digitaliseringen, entreprenörskapet och förändringstrycket i stort i samhället. Visst: detta har tydliga kopplingar till urbaniseringen och globaliseringen, men tyvärr knyts säcken inte riktigt ihop. Det blir ett långt “pepp-talk” för att öka tempot, ständigt utmana sig själv och att det gamla ständigt mals ner av framtidens digitala kvarnar. Och numera inte ens “sakta men säkert” – istället “snabbt och effektivt”.

Bokens styrka är just engagemanget och ett antal rappa “one-liners” i form av urbana lagar, som författarna snickrat ihop. Och givetvis är huvudtesen, att digitaliseringen och urbaniseringen bidrar till en enorm förändring av samhället, helt legitim och värd fler röster och resonemang.

Svagheterna ligger delvis i den något svaga strukturen: det hade varit förtjänstfullt att ta en sak i taget och bryta ner problematiken lite mer systematiskt. Dessutom saknar jag verkligen resonemanget om hur kvinnorna kommer att komma förbi alla de strukturella hinder, kulturer och regelverk som fram tills nu varit så effektiva i att stå i vägen. Jag vill gärna tro att framtiden tillhör kvinnorna (och männen på lika villkor). Men boken övertygar mig inte riktigt. Därtill är det resonemanget alltför tunt.

Den största effekten tror jag att boken har som underlag för presentationer och keynotes på svenska och internationella näringslivskonferenser. Där kommer dessutom både Nordström och Schlingmann till sin rätt som kommunikatörer.

Är du ute efter en bok som lite mer systematiskt och vetenskapligt reder ut urbaniseringens bakgrund och effekter rekommenderar jag “Who’s your city” av Richard Florida. Den är dessutom mycket lättläst.

#94 Trivs familjen i staden?

#blogg100, , , ,

Urban Express är Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms bok, som försöker fånga de stora och omvälvande trenderna, som också driver fram städerna och kvinnorna.

Boken är som många andra “managementböcker” som präglas mer av tempo och engagemang än struktur och resonemang. Jag hade inte förväntat mig några helt nya tankar, men kanske att gamla tankar var presenterade på ett nytt sätt. Kanske borde en redaktör styrt upp strukturen något ytterligare för att leverera det värdet.

Men givetvis finns det enskilda tankar som jag tar med mig. En gäller familjens roll i staden. Schlingmann och Nordström ser allt fler singel-hushåll, allt fler som bor ensamma i staden. Leder det till att familjen inte passar in i en urban miljö?

Det är sant att staden ger möjlighet till specialisering och unikitet. Det är sant att staden gör det lättare att bo ensam än det var i en mer konservativ och traditionell miljö i en småstad eller på landet.

Men det vore felaktigt att tro att individualiseringen är en del av urbaniseringen.

Urbaniseringen är snarare ett konsekvens av att våra nätverk blir viktigare. Det är genom vår samverkan med andra som vi växer, och staden har en unik förmåga att skapa starka och många band. Dessutom gör staden det lätt att knyta band med nya: företag, människor, intressegrupper.

Den traditionella “kärnfamiljen” är idag inte lika stark som den var för 40 eller 140 år sedan. Men jag tror att det är en väldigt fundamental mänsklig egenskap och drift att söka sig en livskamrat, att vilja vara tillsammans med någon. Och det är nog oomstritt att vi också har en ganska stark genetisk kod som driver oss mot att skaffa och även ta hand om barn.

Jag tror själv inte att ett modernt familjebegrepp (som inkluderar olika typer av familjebildning) står i någon större konflikt med stadens logik. Visst kommer vi att vilja bejaka våra individuella särdrag på olika sätt. Och visst kommer vi att i perioder leva ensamma, mycket längre än vi gjorde förr.

Men om basen för staden inte är de starka individerna, utan de starka nätverken så är det lätt att få in familjen som en välkommen och naturlig del av den moderna staden.

#93 Nationens hopplösa definition

#blogg100, , , , ,

I Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms bok Urban Express drivs tesen att framtiden tillhör staden och kvinnorna.

Jag är beredd att skriva under på båda. Staden har jag redan försvarat, kvinnornas nya maktposition får jag återkomma till.

Men det finns också ett intressant resonemang om nationalismens och nationens fundament i Schlingmanns och Nordströms bok. På vilka grunder har vi format dagens länder? Vad är det som egentligen gör att Sverige kan skiljas från Norge? Eller Belgien från Nederländerna? Eller Serbien från Montenegro?

Det finns, enligt Schlingmann och Nordström, två sätt att definiera en nation. Antingen genom att helt krasst konstatera att landsgränsen utgör grunden för landet: de som bor innan för Sveriges gränser är helt enkelt svenskar. På latin kallas detta Ius Soli, jordens rätt eller den statsnationella uppfattningen om hur en nation ska definieras.

Alternativet handlar om att se till någon form av kultur eller blodsband: vi som bor i ett land Det brukar kallas Ius Sanguninis, blodets rätt, den etnonationella eller kulturella uppfattningen.

Egentligen är båda definitionerna svåra att ta med sig in i det moderna, urbana, samhället. Det mest framkomliga – och det som nog är lättast att förhålla sig till – är att se nationen som en yta, där vi har ett antal regler. Givet vår historia och våra nationella förutsättningar (som geografi, klimat etc) kan våra regler vara annorlunda formulerade än regler på andra ställen i världen.

Men att se människorna som en “tillgång” och som hemmahörande i just ett land blir allt svårare. Det leder mig till att tro att begreppet “medborgare” blir allt svårare att upprätthålla.

Och det leder mig till att de nationella regelverken måste fokusera på det som står still, som inte flyttar. Däremot måste vi hitta mer internationella regler och överenskommelser för det som avser individerna och deras regelverk.

Det är också då man inser vilken enorm resa vi har kvar, innan regelverk och politik flyttar med in i ett globalt och urbant samhälle.

Och jag menar verkligen flyttar med: vi medborgare har i allt större utsträckning redan lämnat våra nationer mentalt.