Etikettarkiv: Jane Jacobs

Tätt kräver eftertanke

blogg,

Professorn Thorbjörn Andersson vid SLU slog nyligen ett slag för en mer nyanserad diskussion om stadens täthet och om urbaniseringsdebatten. Artikeln i Svenska Dagbladet hade rubriken ”Förtätning av staden har blivit ett självändamål” och innehåller ett antal perspektiv på en uppenbarligen komplex och svår fråga.

Och visst har Andersson ett antal kloka poänger: att bygga tätt är inte ett självändamål eller ett enkelt svar som löser allt. Alla vill självklart inte bo i staden – några både vill och måste bo utanför de tätbebyggda områden om samhället ska fungera. Och visst finns det många – inklusive byggbolagen – som på olika sätt driver en täthets-diskussion av strikt kommersiella skäl.

Det är dock synd att hela debattartikeln slutar i så många oklarheter. Artikeln skapar mer frågetecken än den rätar ut.

Beror det på att begreppen ”urbanisering” och ”täthet” blandas ihop lite för ofta? Beror det på att urbanisering är något som vi inte vet så mycket om och där vi inte har några tydliga svar? Beror det på att Andersson inte gillar utvecklingen? Delar av allt detta kan vara sant.

Men det finns några saker som förtjänar att understrykas.

– Urbaniseringen bygger framför allt på en individuell vilja hos många att bosätta sig i städerna, inte på att politiken har flyttat dem dit via politiska beslut.

– Urbaniseringen kan vara en god utveckling både för tillväxt, hållbarhet och mångfald. I alla fall om vi stöttar rätt sorts användning av staden.

– Huruvida Stockholm är tätare än New York eller Los Angeles är en psedudiskussion. Stockholm har sina egna meriter, sina förutsättningar både kopplat till geografi, klimat och kultur. Det gör att varje lista över täthet i stad X eller stad Y blir mer av underhållningsvärde.

– Politiken och samhällsdebatten måste sätta sig in i drivkraften bakom urbaniseringen och vad den för med sig. Först då kan vi möta städernas tillväxt med kloka politiska beslut.

– Det finns verkligen mycket som vi redan vet om städernas utveckling. Visst är det en komplex fråga och många saker samverkar. Men det betyder inte att vi står handfallna eller att vi helt saknar vägledning. Kollektivtrafiken är helt central, bilen har ofta fått för mycket plats, den blandade användningen av staden bidrar till liv och rörelse etc.

– Jane Jacobs böcker om New York (som Andersson också refererar till) må vara relativt gamla idag, men rymmer många intressanta perspektiv även för dagens urbaniseringsdiskussion.

Det finns ju en risk att Thorbjörn Anderssons text har redigerats slarvigt av Svenska Dagbladets sommarredaktörer. Men slutprodukten i tidningen är tyvärr otydlig och ganska ospännande. Det är synd i en så viktig diskussion.

#78 Det flerdimensionella problemet

#blogg100, ,

I avslutningen av Jane Jacobs bok om urbaniseringen på 50- och 60-talen, ”The Death and Life of Great American Cities”, för hon ett resonemang om sambanden inom och konsekvenserna av stadsplaneringen. Ändrar du en parameter, exempelvis tillgången till busslinjer, ändras också något annat, exempelvis antalet restauranger.

Det går nog att hitta ett antal sådana samband i en stad. Antalet dagis och skolor påverkar säkert attraktiviteten för barnfamiljer. Mer tunnelbana leder kanske till bättre luftkvalitet jämfört med städer utan tunnelbana. Ökad polisiär närvaro leder kanske till lugnare gator. Och så vidare.

Problemet med en stad är precis som Jane Jacobs påpekar, ett att det är ett betydligt mycket mer komplext problem. Sambanden är enormt många och faktorerna är ibland svåra att tydligt definiera.

Jag tror personligen att det bara i några få fall är meningsfullt att hitta analytiska, matematiska formler mellan olika samband i en stad. Därtill är det en alltför svårfångad organism.

Däremot tror jag att det är mer framkomligt att se staden som ett system, med en hög grad av komplexitet och en egen logik. Det finns egen forskning om komplexa system och kaosforskning, som jag bara har högt rudimentär uppfattning om. I detta lär det dock finnas en hel del spännande metoder för att förstå hur staden fungerar och hur den utvecklas.

Men det är först när vi ser staden som en helhet, som en egen funktion med sin egen dynamik som vi också kan förstå dess bredd och det som ligger bortom både husen, infrastrukturen och politiken.

 

#66 Fyra komponenter för en levande stadsdel

#blogg100, ,

Vad gör en stad eller en stadsdel levande?

Det kan vara lätt att observera vad som fungerar i praktiken och vad som i praktiken är totalt misslyckat. Södermalm eller delar av Kungsholmen i Stockholm är goda exempel på stadsdelar som sjuder av liv, hela eller delar av dygnet. Andra delar av staden är mindre livaktiga. Vad är det som de lyckade har och vad är det som saknas hos de mindre framgångsrika kvarteren?

Om man får tro Jane Jacobs, vars bok ”The Death and Life of Great American Cities”, skriven 1961, består framgången i att kombinera fyra olika faktorer.

  1. En blandad användning av staden – det duger alltså inte att ett område bara är bostadskvarter eller bara erbjuder arbetsplatser. Ett av problemen är att stadens gator då används på för få delar av dygnet, exempelvis bara på morgonen, på lunchen och kanske vid 17 när arbetsdagen är slut.
  2. Korta kvarter – alltför långa kvarter ger inte tillräckligt många möjligheter att smita runt hörn, att upptäcka nytt och ger alltför lite variation.
  3. Både gamla och nya hus – men gärna en stor del hus som är gamla.  Områden där allt är byggt på samma tidpunkt ger en monoton känsla och ger dessutom upphov till en monoton användning. Med en blandning av gammalt och nytt uppstår också en blandning av verksamheter. Vissa företag, verksamheter, föreningar och organisationer passar bättre i nya hus, vissa föredrar äldre, kanske till och med hus som är lite billigare och lite mer slitna.
  4. Befolkningstätt – det kanske inte är ett direkt framgångsrecept att bygga tätt, men det bidrar, enligt Jane Jacobs, till att staden blir ännu mer livaktig och skapar fler möten.

Givetvis räcker det inte med bara en av dessa, kanske inte heller två. Det är genom att flera av dessa faktorer, helst alla, samverkar som en stadsdel kan bli livaktig och inbjudande.

Jag fortsätter att fascineras av Jane Jacobs bok, även om jag börjar ana vart den leder. Den är ett skamlöst försvar för Greenwich Village som det såg ut på 1950- och 1960-talen i New York (som det förvisso är lätt att gilla), men jag misstänker också att boken erbjuder lösningar och förslag som kan vara svåra att tillämpa i dagens stadsmiljöer och städer. Det gör att man nog får läsa boken med speciella glasögon. Jag misstänker att det hänt en hel del i diskussionen om städer sedan den här boken kommit ut.

Den är ändå en njutning att läsa. Både som historiskt dokument, för sin goda argumentation och för sina mycket ambitiösa försök att skapa en teori för hur en stad ska byggas.

#59 The strength of street knowledge

#blogg100, , ,

Inledningen på NWAs ”Straight Outta Compton” från 1988 börjar med raden: ”You are now about to witness the strength of street knowledge.”

Compton i Los Angeles nämns nog inte specifikt i Jane Jacobs klassiska bok ”The Death and Life of Great American Cities” från 1961, som jag just nu läser med stort intresse (och som jag refererat till flera gånger tidigare på bloggen, bland annat här och här).  Los Angeles gator nämns däremot som ett tydligt exempel på hur gatumiljön kan bli hotfull, exkluderande och allt annat än inbjudande, även om hennes bok är skriven innan rappen fötts och när gängkriminaliteten nog såg lite annorlunda ut.

Just NWAs stilbildande rap, sinnebilden för ”gangster-rappen”, hämtar sin näring, energi och stil från den gatumiljö som just då präglade Compton. Stadsdelen har haft, och kanske fortsatt har, stora problem med gängkriminalitet och hög brottslighet.

Men Los Angeles erbjuder inte det enda exemplet på hur gatulivet i en stad kan se ut. Det finns ju gott om exempel på gator som erbjuder det omvända: liv och rörelse, sammanhang och trygghet. Många kvarter i New York, Boston, Chicago och San Francisco för att bara nämna några amerikanska städer, där gatulivet sjuder, restauranger och caféer trängs på gatorna och de boende blandas med turister och affärsfolk, skapar en helt annan stämning än den som erbjuds på de ofta kala och övergivna gatorna i exempelvis stora delar av Los Angeles.

Och minst lika bra exempel på levande gatuliv kan vi såklart hitta i både Barcelona, Rom, Paris, Stockholm, Istanbul och tusentals andra städer runt om i världen.

Det finns många poänger här. Att bilen är en stor bov i dramat är det ingen tvekan om. Men jag avstår från att ge mig på bilen som fenomen just här och nu.

Istället vill jag se möjligheterna och de goda komponenter som bidrar till en levande, trygg och inkluderande gatumiljö. I alla fall enligt Jane Jacobs.

Hon menar att blandningen av företagande, affärer, restauranger, boende, skolor och mycket annat bidrar till den rörelse och den närhet som många känner till levande kvarter. Att organisera vissa kvarter för vissa ändamål, exempelvis vissa kvarter där man bor och vissa kvarter där man handlar: det leder inte till den nödvändiga blandningen, enligt Jane Jacobs.

Hennes uppfattning är också att polisen inte räcker som en väktare mot våld och olika övergrepp – även om den självklart behövs och har en viktig funktion. Det riktigt viktiga säkerhetsarbetet står vi alla för som bor i de närliggande kvarteren och rör oss på gatorna. Genom många ögon skapas en trygghet som på många sätt också minskar problemen i området. Inte minst olika näringsidkare, såsom restaurangägare, och boende är måna om att deras kvarter uppfattas som trevliga, städade och trygga. Om det nätverk av människor som tillsammans har en närhet till kvarteren och gatan fungerar väl kommer det att göra jobbet för polisen desto enklare.

Det var länge sedan jag själv var i Los Angeles, och jag ber om ursäkt för om jag på dömer ut dess gatubild och gatumiljö baserat på en LP-skiva och en video från 1980-talet. Det är högst sannolikt att Compton idag ser väldigt annorlunda ut. Men Jane Jacobs poäng tror jag kvarstår.

Det vore ju bedrövligt om det blir NWAs tolkning av ”street knowledge” som också fick skapa modellen för framtidens städer och gatubild. Jag hoppas för egen del att vi kan bygga städer med mer liv, städer vars gator inte bara är transporter utan också områden för möten, samtal, liv och rörelse.

I augusti kommer filmen ”Straight Outta Compton”, baserat på gänglivet och framväxten av gangster-rappen från Los Angeles, på bio i USA. Förhoppningsvis får vi även se filmen i Sverige under hösten.

I väntan på det rekommenderar jag videon med NWA. NSWF kanske. Och kanske inte så upplyftande. Men en modern kulturhistoria.

Planeringen av Los Angeles gav inga bra gator. Men det gav oss fantastisk musik. Inget ont som inte har något gott med sig. Håll till godo.

#58 Stadens ekosystem

#blogg100, ,

I inledningen av boken ”The Death and Life of Great American Cities”, av Jane Jacobs (Random House, 1961) har hennes förläggare, Jason Epstein, skrivit en introduktion till boken, där han utvecklar hennes resonemang i boken något.

Han pratar om stadens ekosystem, och gör en jämförelse med naturens vanliga ekosystem. Precis som i naturen samverkar olika funktioner med olika uppgifter. Samspelet ger en dynamik och en livskraft. Utan samspelet, utan alla de olika funktionerna på samma ställe hade helheten havererat.

Staden har, precis som naturens ekosystem, olika roller och funktioner, där skomakaren inte klarar sig utan kemtvätten, som inte klarar sig utan advokatbyrån eller skolan.

Det är ju helt uppenbart för oss att dessa olika funktioner hänger ihop och behövs. Själva påståendet kan verka nästan trivialt.

Men ändå var debatten och planeringen av städer sådan under 60-talet att stadens organisation skulle förlägga olika funktioner på vissa rationella platser, och där bilen var det moderna verktyg som skulle knyta samman staden.

Jag gillar tanken på stadens ekosystem och jämförelsen med naturen. Jag tror på riktigt att det inte går att bromsa eller stoppa en utveckling som finns inbyggd i stadens själ och kultur.

Men det är ju också uppenbart att stadens utveckling och förändring går snabbare än den som Darwin beskrivit för naturen. Det var ju länge sedan mjölkaffären försvann från Stockholms gator. Och dagens spelhålor med internetuppkopplade datorer är ju ändå ett ganska nytt påfund. Cafékulturen är stark och på tillväxt, liksom restaurangerna. De stora varumärkeskedjorna växer sig starka – de små, självständiga modeaffärerna har det svårt.

Den utvecklingen är kanske naturlig, och i många fall en direkt konsekvens av samhällets utveckling, exempelvis kopplat till digitaliseringen och globaliseringen.

Men stadens ekosystem måste nog ändå tas omhand och inte försöka köras över.

Jag undrar exempelvis vad som händer med alla däckverkstäder, plåtfirmor och rörmokare som tidigare fanns både inne i staden och i stadens närhet. I takt med att markens värde ökar och trycket på citynära bostäder bara ökar blir monokulturen i staden till slut ett faktum.

I detta finns ändå en fara. Det ekosystem som Jane Jacobs värnat och som hennes förläggare lyfte fram behöver hitta sin nya jämvikt. Och det är en svår och politiskt känslig fråga att hitta den balansen.

Kanske är just detta kärnan i stadsplaneringen. Att hitta och vårda denna jämvikt och detta ekosystem.

#57 Jane Jacobs och jakten på den utopiska staden

#blogg100, , ,

Jag borde väl ha börjat det här blogg-projektet med att läsa Jane Jacobs (1916-2006). Men jag har nu först på andra halvan av projektet givit mig på att läsa hennes ”The Death and Life of Great American Cities”.

Jag är inte klar, långt ifrån, men det verkar vara en bok helt i min smak. Det lutar åt en rejäl uppgörelse med de vindar som blåste, gissningsvis även här i Sverige, under 50-, 60- och 70-talen, då de teknokratiska samhällsplanerarna saknade gränser och hade enorma mandat att genomföra drastiska åtgärder i stadens kvarter.

Det drabbade Stockholm och Klara-kvarteren. Och det drabbade New York, som är Jane Jacobs hemmabana – i alla fall tills hon flyttade till Kanada.

Jane Jacobs, journalist och författare men själv inte arkitekt, blev en av förgrundsgestalterna i den motståndsrörelse som uppstod, inte minst när samhällsplanerarna ville göra våld på Manhattans södra delar och Greenwich Village. I New Yorks fall hette samhällsplaneraren Robert Moses. Kampen mellan de två blev i praktiken till en personlig kamp mellan två perspektiv på stadens utveckling, med helt olika utgångspunkter och helt olika arbetsmetoder för deras två rörelser.

Boken ”The Death and Life of Great American Cities” är hennes mest kända, som sedan kom att följas av en lång rad andra böcker kring stadens utveckling.

Det finns många ingångar i denna bok och mycket att reflektera över. Det ena är ju sökandet efter en sanning och en ”perfekt stad”. Kan vi göra det? Går det att organisera fram en stad uppifrån, utan att ha en aktiv dialog med de boende? Jag tror själv inte det.

En annan ingång är ju om det finns en slutpunkt, ett mål då vi är klara? Jag tror ju själv inte det, utan ser utveckling inklusive stadsutveckling, som en evig resa, där staden hela tiden utvecklas. Utopin finns inte, och bör därför inte heller formuleras. (Detta är för övrigt en ganska viktig personlig uppfattning jag har: utopier är rakt upp och ner farliga. Oavsett om det är en liberal utopi eller en socialistisk utopi så är det destruktivt att försöka sträva mot sådana slutmål. Fast det är en annan bloggpost.)

En tredje ingång, efter att ha läst bara några få kapitel i boken, är om vi även idag har en ”teknokratisk” inställning till utveckling, likt den som samhällsplanerare på 50-talet hade. Har dagens IT-revolution, där jag ju själv hört hemma under lång tid, samma orimliga inställning att samhället kan byggas utan att medborgarna är en del av samtalet? Mycket talar nog tyvärr för det. Det betyder såklart inte att den moderna tekniken inte saknar betydelse – tvärt om. Den är enormt kraftfull och kommer att påverka våra samhällen extremt mycket mer än vi tror. Men den utvecklingen sker uteslutande i samspel med oss som använder tekniken. Jag skriver detta eftersom jag tror att tekniken också kommer att påverka våra städer och vår samhällsplanering. Och jag skriver det för att påminna mig själv om att vi måste ha med medborgarna på tåget. Annars kommer det att gå riktigt illa.