Påven avgår. En unik händelse i en organisation som knappast varit känd för sitt nytänkande.
Det är lätt att känna sympati för Påvens personliga känsla av att inte längre orka ta ansvar för detta i många avseenden krävande och ansvarsfyllda uppdrag.
Och jag har själv lite svårt att förstå de som ojar sig över att detta bryter mönstret att påven dör på sin post. Avgången i sig är uppfriskande och förhoppningsvis ett tecken på att även Vatikanen förstår att i alla fall vissa avseenden hålla sig i takt med tiden. (Jo, det är mycket kvar. Massor.)
Men jag drar tre slutsatser av Påvens avgång.
- Förr – och vi jämför ju nu dagens påve med tidigare påvar – levde vi generellt mycket kortare. Medellivslängden är längre för de allra flesta, inklusive katolska påvar. Förr orkade huvudet längre än kroppen. Idag är det ofta tvärt om. Det är därför inte så konstigt att vi behöver anpassa våra ämbeten och de som kommer till en hög ålder (Påven Benedictus XVI är 85 år) och känner att huvudet inte hänger med kan behöva fundera på sitt eget uppdrag. I detta finns mest ett ansvarstagande, inte en flykt.
- Dagens samhälle präglas av snabb förändring. Jag har ingen tro på att Vatikanen älskar framtiden, som jag själv gör. Det är liksom inte deras affärsidé. Men å andra sidan inbillar jag mig att även den vill vara en del av sin samtid och en kraft som kan påverka här och nu. För att lyckas med det behöver man inte vara ung. Jag är helt övertygad om att även 80-åringar kommer att kunna leda oss in i framtiden. Men jag tror det krävs nyfikenhet och vilja att utforska. Och en vilja att ompröva.
- Parallellt med detta är vi på tok för rädda för att dra nytta av kunskap och kompetens som finns hos många äldre. Det finns en fixering av ”yngre” och ett sökande mot ungdomen och ungdomens värderingar som både är ohälsosam, diskriminerande och som gör att vi slänger bort viktiga samhällsresurser. I det avseendet är många andra länder betydligt bättre på att använda och lyfta in senioritet i bolagsstyrelser, i rådgivande organ och som bollplank åt yngre entreprenörer och resurser.
Det ska bli spännande att se hur det nya ledarskapet i Vatikanen kan komma att ännu mer vara en del av samhället, av människors vardag och en kraft för att skapa ett gott samhälle för fler. Jag vet att det är möjligt.