Etikettarkiv: entreprenörskap

Den demokratiska organisationen

#blogg100, ,

Demokrati, enligt Wikipedia:

”Demokrati är ett statsvetenskapligt begrepp som syftar på några besläktade former av styrelseskick där makten i (oftast) en stat utgår från dess medborgare via allmänna och fria val, oftast av förtroendevalda representanter till dess parlament.”

Och vidare:

”Även om begreppet demokrati oftast används i kontexten av politiska stater används det också inom privata organisationer, då ofta med hänsyftning på att alla närvarande har rösträtt. I det sammanhanget kontrasteras demokrati ibland mot chefsstyre eller expertstyre.”

**************

Det moderna företaget ställs inför en lång rad utmaningar. Det handlar om att vara flexibla på en marknad i ständig förändring. Det i sin tur kräver en kultur där innovation och förändring är naturlig.

Men företaget måste också byggas av och med moderna medarbetare, som i sin tur kräver något annat än den genomsnittlige medarbetaren gjorde på 1950-talet.

Den moderna medarbetaren kräver – för att kunna blomstra och utvecklas – en högre grad av frihet och respekt. (Jo, det hade varit bra om samma respekt hade funnits på 50-talet, men kulturen då var nog annorlunda.) Han eller hon blir svårare att styra, svårare att kontrollera. Och fungerar bara riktigt bra om han eller hon får utlopp för sin passion.

Det moderna företaget måste möta detta och måste få dessa många kreativa, krävande, ständigt sökande medarbetare att samverka, känna förståelse för både sina egna mål och för företagets.

Den demokratiska organisationen och det demokratiska företaget bygger just på respekten för varje medarbetare, på att han eller hon (jag borde byta till hen) är en viktig byggsten, där det är medarbetaren som är den viktigaste i hela företaget, utan hierarkier.

Jag har lärt mig och länge trott på devisen: ”anställ bara de som är smartare än dig själv”. Jag tror fortsatt att det är sant. Men det bör nog kompletteras med insikten om att alla medarbetare, oavsett vilken roll man har och vilken plats i hierarkin man har, är 100 % duktiga på det som de är satta att göra. Eller i alla fall att de har en unik förmåga att vara en oersättlig resurs för företaget. Just för att de är unika.

”Ingen är oersättlig” brukar det heta. Det är givetvis precis tvärt om. ”Ingen går att ersätta”. Men den dag då något väljer att sluta eller göra något annat kommer en ny balans, en ny jämvikt att uppstå. Den kan i sig vara lika bra, men inte samma.

Att dra nytta av varje medarbetares kraft, vision, engagemang, passion är en sak. Att inte stå i vägen för förändring och det nya är en annan. Båda är legitma, men var sak har sin tid.

Jag tror i detta resonemang finns ett frö till en större berättelse om hur våra företag måste fungera för att kunna vara en del av det moderna, nätverksorienterade, ärliga och ansvarstagande näringslivet.

Jag har verkligen inte tänkt klart här. Men efter dagens lunch (tack Susanna) lades några nya pusselbitar på plats, och jag hittade ytterligare några bitar som jag ännu inte vet var jag ska placera. Håll ut – tids nog kommer detta att bli en röd tråd. Det är jag övertygad om.

Journalistuppdraget

blogg, ,

Jag har funderat ett tag på min egen roll som journalist. I synnerhet när jag jobbat på Internetworld.

Vi försöker spegla möjligheterna med nätet. Och det ligger att lägga mer fokus på möjligheterna än på hindren. Vi tror att våra läsare är ute efter just dessa möjligheter och i mindre utsträckning letar efter hindren.

Därför blir våra artiklar ganska ofta positiva, där vi lyfter fram potential och framtidshopp. Ganska sällan (alltför sällan, troligen) ger vi oss på dem som står i vägen, de som inte är en god kraft för framtiden och de som missbrukar sin ställning. Det finns mer att göra här.

Men i ljuset av denna i grunden ganska optimistiska journalistik som vi på Internetworld står för läser jag diskussionen på Twitter mellan Fredrik Wass och Joakim Jardenberg, där de diskuterar Joakim Jardenbergs positiva intervju med Magine inför lanseringen i veckan.

Fredrik frågar Joakim vad han får i ersättning för sin berättelse om Magine. Joakim ilsknar till. Fredrik backar något. Läs hela diskussionen här.

Kring detta drar jag några reflektioner för egen del.

  • Joakim Jardenberg är bra på att peppa och uppmuntra unga entreprenörer. Jämför gärna med amerikanske bloggaren Robert Scoble, som med en liknande utgångspunkt gärna hyllar unga startups. Men lika ofta är Robert Scoble (och det gäller även Joakim Jardenberg) ifrågasättande och är kritisk mot saker som inte fungerar.  På och utanför nätet. Jag gillar detta. I synnerhet som Joakim inte har journalistuppdraget rakt av och därmed – i synnerhet för sina läsare – kan ta ut svängarna lite mer.
  • Joakim Jardenberg är nog medveten om sin kraft och sitt inflytande. Jag tycker överlag att han sköter det uppdraget väl, i alla fall tekniskt (tydlig öppenhet exempelvis). Men för att detta förtroende och denna starka position ska hålla måste han troligen vara ännu mer noga med att beskriva sina utgångspunkter, sin roll och sina bevekelsegrunder. Och även vara ännu mer ödmjuk inför de frågor som kommer, de ifrågasättande som kan dyka upp och den debatt som kommer i kölvattnet.
  • Vi behöver fler som står upp för unga entreprenörer. I princip. Men vi behöver också lära oss mer om hur vi berättar om deras möjligheter, hot och utmaningar. För många år sedan var jag en del av Vinnovas projekt kring Innovationsjournalistik, där utgångspunkten var att lära sig mer om hur media och innovationer samverkar. Det var dessutom ett forskningsprojekt kopplat till Stanford. Sällan har väl begreppet innovationsjournalistik varit mer relevant än just i den här sortens situationer. Och sällan har väl behovet av reflektion och kunskap om innovationer hos svenska journalister varit större. (Projektet kring Innovationsjournalistik var ifrågasatt från många håll och är numera nedlagt. Jag tycker det är synd.)
  • Jag är övertygad om att när vi på Internetworld lyfter fram unga entreprenörer, både i tidningen (i synnerhet i samband med vår entreprenörslista) och på våra event, ger utrymme för den positiva berättelsen men lite för sällan ställer de kritiska frågorna. Jag vill fortsatt vara en positiv kraft och stötta unga entreprenörer. Vi på Internetworld – och jag själv såklart – bygger på idéen att entreprenörskap är bra och att fler borde våga. Men vi hjälper varken läsare eller entreprenörer genom att vara okritiskt hyllande.

Ännu en gång blev jag en betalande kund

#blogg100, ,

Jag har inte analyserat boksluten eller ekonomin för bolag som Evernote, Dropbox, Runkeeper eller Waze. Tjänster som jag använder regelbundet, som jag inte betalar för och som jag är väldigt nöjd med.

Inte betalar för – fram tills nu vill säga.

Jag har sedan länge ett premium-konto hos Flickr. Det är en tjänst som verkligen värdesatt på så många sätt (backup, socialt). Och jag köper gärna tjänster som ger mig ett mervärde som jag känner att jag kan ha konkret nytta av.

Nu hände det igen: Runkeeper blev en pro-tjänst för min del. Den konkreta nytta är kanske inte uppenbar: jag var mest ute efter att kunna dela min position live när jag cyklar eller åker skidor. Men det i sig är ju roligt.

Men inte minst är prislappen så rimlig och tjänsten så bra att jag gärna bidrar med några kronor  ytterligare för att denna affärsidé ska flyga.

För bra gratistjänster på nätet är gissningsvis andelen gratisanvändare enormt mycket större än de som betalar för sig. Och jag har som sagt inte analyserat ekonomin för dessa bolag. Men jag tror mig veta att framgången – för den finns där – handlar om att göra något bra, som många vill ha. Och att sedan lägga till fler saker, som gör tjänsten ännu bättre och sätta en ganska rimlig summa för denna tjänst.

Om din marknad är global (vilket ju dock inte är givet) är sannolikheten inte mikroskopisk att det ändå uppstår en marknad av ganska betydande storlek.

Följ mig gärna i spåren idag. Eller till och från jobbet när jag cyklar. Lovar dock inte att chatta med er på vägen.

Glädjen i att få jobba

#blogg100

Lördag morgon. Sovmorgon om man vill. Inget planerat – mer än kanske lite skidåkning för egen del.

Låter ju inte helt fel. Och både kroppen och huvudet måste få vila ibland, få varva ner.

Återkommande dyker det upp personer i min närhet (läs Facebook) som söker ett liv, där jobbet står för en mindre och kanske mer otvungen del av ekvationen. Där utrymmet för fritid och icke arbetsrelaterat blir viktigare.

Det är lätt att känna en sympati för den tanken. Och jag ser själv fram emot semestrar ibland, efter vilan, efter eftertanken och det oplanerade.

Men lika mycket som jag tror att vi behöver vila tror jag att vi mår bra av att vara aktiva, att göra saker och att få bidra.

Därför är jag egentligen övertygad om att jobbet är en väldigt viktig del av inte bara sammanhang och välmående, utan för att vi ska vara lyckliga.

De som har ett jobb som också sammanfaller med sina egna intressen, där de kan få kombinera sina fritidsintressen med jobbet, de tror jag har bättre förutsättningar både för balans i livet, för att ha roligt på jobbet och för att göra ett bättre jobb.

Jag tror vi framöver – återkommer till detta – kommer att få se allt fler entreprenörer och att allt fler av oss behöver bygga egna projekt. Och jag ser fram emot den dagen, då allt fler ser jobbet som en del av självförverkligandet.

Egentligen är jag övertygad om att många redan gör det. Det är kanske två andra saker jag hoppas mer på.

Dels att vi i ”debatten” (vad nu det är) lyfter fram glädjen i jobbet, inte bara tvånget och nödvändigheten. Det görs redan, men vi behöver lyfta fram det ännu mer. Både av politiker, av fackföreningar, i tidningar av olika slag och kring köksborden runt om i landet.

Dels att de som idag har arbeten som inte är en del av deras eget livsprojekt, där de går till jobbet mer för att de måste och mindre för att de vill, att de hittar vägar för att bryta det mönstret. Det lär inte gå för alla, men jag är övertygad om att vi är många fler som skulle må bra av att kombinera det vi själva brinner för med det vi också kan bygga en affär av, som vi kan leva av. Och jag är övertygad om att det är möjligt för betydligt fler än idag.

Jag har ett klistermärke på min dator på jobbet med texten: ”Thank God it’s Monday”. Dels för att jag tycker om vardagen, tycker om jobbet. Men också för att uppmana andra att se glädjen i arbetsveckan. Det är ett litet, men kanske ändå inte obetydligt, bidrag till att få fler att bli glada när de på måndag morgon ser ytterligare 40 timmar av hårt arbete framför sig.