Köpcentrumen och galleriorna som växer upp runt om våra städer väcker såklart känslor och leder till debatt. I senaste avsnittet av podden Snåret eldar Peter Kadhammar på, med hårda ord om den förändring som våra städer just nu genomgår. Hans tankar finns även delvis här.

Även den engagerade och läsvärde debattören Christer Ljungberg berör frågan i ett aktuellt blogginlägg. (Ljungberg är dock inte alls lika nostalgisk som Kadhammar…)

Jag har lite svårt att bli lika upprörd. Visst finns det anledning för oss alla att engagera oss i utvecklingen. Är vi politiker måste vi bidra med visioner, ramar och incitament. Är vi debattörer behöver vi på samma sätt ge bilder av vart vi ska, kanske bilder av vart vi inte ska. Är vi samhällsmedborgare har vi också ett ansvar för att ”rösta med fötterna” genom att köpa där vi vill att våra handlare ska ligga, röra oss på platser vi gillar och vill bevara, utnyttja resvägar och transportsätt så att planerarna kan förstå mönstren.

Men.

Min första invändning är att samhällsutvecklingen (inklusive stadsutvecklingen) bör vara demokratisk och i grund och ofta en direkt konsekvens av de önskningar och val som vi alla gör varje dag. Om vi stimulerar köpcentrum med våra aktiva val kommer det att ge fler köpcentrum. Om vi väljer att hellre köpa vår mat och våra kläder på butiker inne i stan så ger det en annan utveckling. Visst har politiker och samhällsplanerare ett stort ansvar för just ramar och visioner. Men jag tilltror människan, medborgaren ett väldigt mycket större ansvar för sina egna handlingar och konsekvenserna av dem.

Min andra invändning är kanske mer övergripnade, men jag råkar vara allergisk mot resonemang som andas ”det var bättre förr”. Det var det nämligen extremt sällan. I resonemang om hur framtidens städer ska formas måste vi tänka bortom Paris på 20-talet eller idyllen Säffle när den var en fungerande stadskärna med brett sortiment. Extremt få vill ha tillbaka den värld som fanns på 20-talet.

Jag tror att staden som den såg ut på 50-talet eller 60-talet var en konsekvens av det liv som levdes då: hemmafruar, en väldigt nationalistisk agenda, ett socialdemokratiskt ledarskap som på gott och ont gick över huvudet på många. Den tiden kommer inte tillbaka. Därför kommer inte heller dessa städer att komma tillbaka.

Hur mycket vi än gillar museer och drömmer oss tillbaka till barndomsminnen, så är det inte i ett museum som vi vill att våra barn ska växa upp.