Etikettarkiv: digitalisering

#88 Staden och dess tidningar

#blogg100, ,

Jag har ju som några vet en bakgrund i medievärlden och har jobbat på olika facktidskrifter merparten av mitt yrkesverksamma liv. Någon egen erfarenhet från en traditionell morgontidning har jag inte, men har dock noga följt utvecklingen, i synnerhet den digitala. Dels från egen horisont, där vi årligen delat ut pris till den bästa mediesajten, dels som jurymedlem i Årets dagstidning.

Tidningens roll har ju som bekant ändrats och utvecklats en hel del de senaste åren. Digitaliseringen har varit en dramatisk kraft för hela mediebranschen och många tidningar har tvingats till stora neddragningar eller rent av nedläggningar.

Samtidigt har tidningen på en ort varit en samlingsplats, en kommunikationskanal och en egen röst för orten och för staden. Vi vet nu att plattformar som Facebook och Twitter har tagit över en hel del av de uppgifter som tidigare tidningen hade: delvis har dessa amerikanska jättar fyllt sitt innehåll med lätt tillgänglig journalistik från lokaltidningarna.

TV-mediet, som också delvis har ett lokalt perspektiv, har inte drabbats lika hårt – ännu. Troligen kommer även dessa att genomgå stora förändringar de kommande åren.

Hur påverkas staden och dess sammanhållning om tidningen (eller möjligen tidningarna, för de orter där det finns två) försvinner?

Har tidningen en roll och en uppgift som skapar ett tomrum?

Kommer staden att fungera sämre eller vara mindre effektiv om det saknas en lokal journalistik?

Uppenbart är att den granskande roll som journalistiken har är viktig för att motverka korruption och för att synliggöra olika samhällsfunktioners arbetssätt. Tappar journalistiken i inflytande kommer det att få negativa konsekvenser. Åtminstone på kort sikt.

Men även i andra sammanhang har den lokala tidningen en roll, exempelvis som informationsbärare av lokala nyheter, som marknadsplats etc.

Jag har en relativt optimistisk bild av att medieutvecklingen kommer att landa på fötterna. Finns det ett behov så kommer det att uppstå affärsmodeller och entreprenörer kommer att hitta till dessa behov med nya idéer.

Och jag tror även att lokala behov, exempelvis kopplat till staden och den urbana miljön, kommer att få sin försörjning på något sätt.

På kort sikt tror jag dock att det kan uppstå en del bekymmer och kanske kommer en del städer, i synnerhet de lite mindre, att hamna i ett vacuum, där deras storlek och betydelse, deras framtidsvision, kan komma att vara dåligt exponerad.

Kanske bidrar den stora medieomställningen till att det framför allt blir de större städerna, med kraft nog att ha en livaktig lokal bevakning, som kommer att ytterligare segla ifrån de mindre.

#57 Jane Jacobs och jakten på den utopiska staden

#blogg100, , ,

Jag borde väl ha börjat det här blogg-projektet med att läsa Jane Jacobs (1916-2006). Men jag har nu först på andra halvan av projektet givit mig på att läsa hennes ”The Death and Life of Great American Cities”.

Jag är inte klar, långt ifrån, men det verkar vara en bok helt i min smak. Det lutar åt en rejäl uppgörelse med de vindar som blåste, gissningsvis även här i Sverige, under 50-, 60- och 70-talen, då de teknokratiska samhällsplanerarna saknade gränser och hade enorma mandat att genomföra drastiska åtgärder i stadens kvarter.

Det drabbade Stockholm och Klara-kvarteren. Och det drabbade New York, som är Jane Jacobs hemmabana – i alla fall tills hon flyttade till Kanada.

Jane Jacobs, journalist och författare men själv inte arkitekt, blev en av förgrundsgestalterna i den motståndsrörelse som uppstod, inte minst när samhällsplanerarna ville göra våld på Manhattans södra delar och Greenwich Village. I New Yorks fall hette samhällsplaneraren Robert Moses. Kampen mellan de två blev i praktiken till en personlig kamp mellan två perspektiv på stadens utveckling, med helt olika utgångspunkter och helt olika arbetsmetoder för deras två rörelser.

Boken ”The Death and Life of Great American Cities” är hennes mest kända, som sedan kom att följas av en lång rad andra böcker kring stadens utveckling.

Det finns många ingångar i denna bok och mycket att reflektera över. Det ena är ju sökandet efter en sanning och en ”perfekt stad”. Kan vi göra det? Går det att organisera fram en stad uppifrån, utan att ha en aktiv dialog med de boende? Jag tror själv inte det.

En annan ingång är ju om det finns en slutpunkt, ett mål då vi är klara? Jag tror ju själv inte det, utan ser utveckling inklusive stadsutveckling, som en evig resa, där staden hela tiden utvecklas. Utopin finns inte, och bör därför inte heller formuleras. (Detta är för övrigt en ganska viktig personlig uppfattning jag har: utopier är rakt upp och ner farliga. Oavsett om det är en liberal utopi eller en socialistisk utopi så är det destruktivt att försöka sträva mot sådana slutmål. Fast det är en annan bloggpost.)

En tredje ingång, efter att ha läst bara några få kapitel i boken, är om vi även idag har en ”teknokratisk” inställning till utveckling, likt den som samhällsplanerare på 50-talet hade. Har dagens IT-revolution, där jag ju själv hört hemma under lång tid, samma orimliga inställning att samhället kan byggas utan att medborgarna är en del av samtalet? Mycket talar nog tyvärr för det. Det betyder såklart inte att den moderna tekniken inte saknar betydelse – tvärt om. Den är enormt kraftfull och kommer att påverka våra samhällen extremt mycket mer än vi tror. Men den utvecklingen sker uteslutande i samspel med oss som använder tekniken. Jag skriver detta eftersom jag tror att tekniken också kommer att påverka våra städer och vår samhällsplanering. Och jag skriver det för att påminna mig själv om att vi måste ha med medborgarna på tåget. Annars kommer det att gå riktigt illa.

 

#41 Eviga värden – eller nya?

#blogg100, , ,

Förmiddagen ägnades åt ett mycket spännande samtal om ”Staden och framtiden”, där Birthe och Per Arwidssons stiftelse bjöd in till seminarium för att ge belysning åt några olika inspel i den pågående urbaniseringsdebatten.

Trots påskvecka och ett antal krockar med andra arkitektur-relaterade aktiviteter lockade seminariet väldigt mycket folk. Glädjande, både för arrangörerna, för de goda talarna och inte minst för alla som kom: nätverket blir ju så mycket mer givande om man inte är ensam om att nätverka.

Jag återkommer gärna till reflektioner kring verksamhetschefen Martin Rörbys inledning och till inspelet från den danska arkitektduon Flemming Rafn Thomsen och Ole Schröder – båda med intressanta tankar om dialogen och om klimatutmaningen.

Men först några reflektioner från Gert Wingårdhs bidrag, med rubriken ”Bomull, en långsiktig historia”.

Rubriken anspelade på industrialiseringen, där hus byggda för bomullsspinnerier i många avseenden är helt utmärkta och funktionella även idag: genom att jobba med enkelhet, bra bärighet, högt i tak och bra ljus så kommer man långt, enligt Gert Wingårdh.

Men den andra halvan av hans resonemang började i det som kan ha varit världens största stad år 2015 FÖRE Kristus: staden Ur. Redan då byggdes bostäder på ytor och med en planlösning som dagens arkitekter utan tvekan skulle kunna använda som utgångspunkt, hävdade Gert Wingårdh.

Återuppbyggda delar av staden Ur.

Hans budskap, utöver mantrat enkelhet, bärighet, takhöjd och ljus, var att det kan finnas en sorts nästan evig utgångspunkt för bostaden, som har samma bas år 2015 både före och efter Kristus. Ramarna: 15 x 15 meter fungerade då och hade sannolikt fungerat även idag som boyta. Han tog fram gamla skisser från utgrävningar i Ur och konstaterade att han och hans kollegor sannolikt hade kunnat skapa en ganska attraktiv och modern bostad av de ramar som även Ur-borna hade att tillgå.

Jag reflekterar över detta i ljuset av min egen bakgrund från en snabb och ibland ganska teknokratisk utvecklingsmiljö. I många fall ges tekniken och dess konsekvenser stort utrymme i samtalet om framtiden, inte minst informationstekniken. I många fall med rätta. Jag tror själv att tekniken har kraft och förmåga att både effektivisera och förändra. Arbetsmetoder har sedan länge förenklats och snabbats på av digitaliseringen.

Likaså har affärsmodeller gått i graven, medan andra har sett dagens ljus, helt drivet av teknikutvecklingen och digitaliseringen. Den resan är på inga sätt klar.

Jag vågar också påstå att våra boendemiljöer och städer kommer att påverkas på många sätt av digitaliseringen: inte bara i form av digitalt stöd för arkitekterna, självkörande bilar eller smarta digitala verktyg för att hitta i staden. Jag tror att vårt sociala och ekonomiska liv kommer att ändras på flera sätt, vilket givetvis kommer att påverka staden och dess infrastruktur.

Men vi människor och våra mest basala behov ändras inte lika snabbt. Vårt behov av att träffa människor, att äta, älska, vila och lära oss nytt kommer inte att ändras lika snabbt som tekniken runt om oss.

I detta avseende tror jag att Gert Wingårdh har rätt: vårt boende, i många fall den fysiska basen för vårt sociala liv, har en ram som nog är relativt konstant. Mycket har hänt inom dessa ramar – mer kommer att hända. Men ramen har ändå ett värde.

Jan Stenbeck lär ha sagt att om det finns en krock mellan politik och teknikutveckling så vinner tekniken varje gång. Jag vågar påstå att om det någon gång uppstår en krock mellan teknik och människa, så har teknikutvecklingen ingen chans.

Jag hoppas att jag inte får anledning att revidera den profetian. Det skulle i så fall leda till en mängd följdfrågor. Och en helt annan blogg…

#39 Bristen på plats

#blogg100, ,

The Economist satte nyligen (4 april) fokus på ett brännande område, drivet av urbaniseringen: priset på attraktiv mark bara ökar och ökar i våra storstäder.

theeconomist

Det är uppenbart, som artikeln beskriver, att den digitala utvecklingen möjligen har minskat avstånd men knappast intresset för plats.

”… if distance has died, location has not”

I våra städer har mark i bra lägen bara ökat i värde. Regleringar av olika slag har ytterligare drivit upp värdet i takt med att en fortsatt utbyggnad och kreativ markanvändning har försvårats – ofta på grunder som är lovvärda och med goda intentioner, men som i krocken med urbaniseringen givit en hel del konstiga konsekvenser.

Det finns många dimensioner i denna fråga. En är regelverkets betydelse. En hel del regler syftar till att hindra en fortsatt utbyggnad: ”regulatory limits on supply”. Skyddar den sortens regler rätt värden och vilka negativa konsekvenser får de? Det är enligt The Economist ingen tvekan om att dessa ramar driver upp kostnaden för fastigheterna. Tidningen talar om en ”dold skatt” vars belopp varierade beroende på stad och beroende på vem som gjorde uppskattningen. En uppskattning var att priserna på bostäder ökade på grund av begränsningsregler med cirka 20 % i Washington DC och i Boston, 50 % på Manhattan. En annan bedömning gissade att priserna ökade med 300 % i städer som Milano och Paris, uppåt 450 % i London.

När kostnaderna för boendet drivs upp skapas en bostadsmarknad där många ställs utanför. I Silicon Valley, som The Economist flitigt refererar till, har det lett till att yrkesgrupper utanför den välbetalda IT-sektorn, såsom lärare, offentliganställda, städare och många andra viktiga samhällsbärande funktioner, får svårt att bo kvar och istället får pendla långa avstånd för att komma till arbetet.

Ytterligare en faktor är såklart det ofta rimliga i att stimulera de miljöer som går bra och fortsätta att satsa på dessa, medan mindre framgångsrika miljöer bör ägnas mindre tid och engagemang. Om vissa städer verkar vara framgångsrika och dra till sig både talang och kapital, varför inte elda på ytterligare där? Ingen orimlig tanke, i alla fall inte nationalekonomiskt. Men vad får det i så fall för konsekvenser, när det redan råder brist på bostäder och mark?

Artikeln i The Economist avslutas med en förhoppning om att teknikutvecklingen, såsom Virtual Reality och sociala nätverk, på sikt ska minska behovet av närhet och att alla måste vara på samma ställe. Det kan finnas en lösning i detta. Och kanske kan vi skapa fler kreativa miljöer, så att de inte är så förtvivlat få.

Oavsett står vi inför en hel del stora rent ekonomiska utmaningar, när allt fler söker sig till städerna.

#23 Riktnumrens snara död

#blogg100, ,

Dagens lunch bestod av ett samtal om Värmland och riktnummer (och lite annat). Upprinnelsen var den vanliga gissningsleken baserat på folks dialekter och min bordsgranne var alltså lätt identifierbart från Värmland. Närmare bestämt Hagfors.

Våra riktnummer, oavsett om det är 08 eller 031 eller 0523, bottnar ju i en bild av geografisk samhörighet, där vi med våra prefix kunde meddela om vi var långt borta eller nära. Det skulle vara lätt att nå den lokala snickaren, medan det blev krångligare att ringa snickaren från kommunen bredvid.

Post och Telestyrelsen, PTS har redan gjort en översyn av riktnumren (2010), där det är tydligt att deras dagar är räknade.

Det finns få skäl att behålla riktnumren. Riktnummer skapades för länge sedan av tekniska skäl. Dessa tekniska begränsningar finns inte längre. Det finns inte heller längre skäl att behålla dem på grund av samtalskostnader eftersom kostnaderna inte är beroende av vilket riktnummer man ringer till.

Jag gissar att de ovan citerade ”tekniska skälen” delvis har med geografi att göra. Därtill utmanar ju mobiltelefonerna de fasta telefonnumren för många, både unga och gamla.

Framför allt i skenet av mobiltelefonens ökade betydelse för vår röstkommunikation är avvecklingen av våra riktnummer helt självklar.

Men betydelsen av geografi är det inte.

Vi meddelar vår hemmaort genom att fylla i profiler på LinkedIn, Twitter och Facebook. Vi signalerar vår ”hemmaplan” – vårt eget riktnummer – med ord och ortsnamn, där vi själva bestämmer var vi hör hemma. Utrymmet för egen kreativitet är ju i detta avseende stor och leder ju också till en viss osäkerhet ibland. Det finns gott om exempel på helt fiktiva städer och platser, referenser till orter med lustiga namn etc. Det är på ett sätt synd, men nog en oundviklighet i det moderna samhället.

Idag berättar vi också var vi är genom incheckningar på Swarm eller Facebook eller genom att våra löprundor spåras i RunKeeper. Vi säger vem vi är med och hur vi rör oss. Ofta blir detta en väldigt aktiv och medveten handling.

Därtill berättar våra telefoner löpande var vi är – och beroende på våra inställningar sprids denna geografiska information till både Google, myndigheter och andra användare. Inte sällan är detta information som vi helt omedvetet sprider – eller i alla fall väldigt sällan delar ut aktivt.

Det är ingen tvekan om att riktnumren kommer att saknas av väldigt få. De riktigt nostalgiska kommer inom kort att blicka tillbaka på begrepp som ”nollåtta” (med referens till Stockholmare) och småle. Morgondagens ungdomar är ju uteslutande ”nollsjunollor”. Istället kommer vi att välja vad vi vill vara stolta över, utan att bli påklistrade en etikett. Och vi gör det på andra sätt än innan.

Det är väl också en tidsfråga innan själva numren tappar i betydelse. Jag kan telefonnumret till min hustrus mobiltelefon, men inte till något av mina barn. Jag ringer ju istället via min smartphone upp ett namn och en bild. Själva numret lär bli som ip-adressen bakom webbadressen: få kan väl ip-adressen till Aftonbladet, men vi kan alla såklart domännamnet. Framöver hoppas jag att det räcker att komma ihåg vad våra barn heter, inte vilket telefonnummer de har. En bra och välkommen utveckling.

Värt att notera är att bland annat Norge, Danmark, Portugal och Spanien redan har avskaffat sina riktnummer. En liknande form är alltså att vänta även i Sverige, även om PTS antyder att den kan komma att ta minst 5 år, kanske 10, efter det att ett beslut är fattat.

Och notera också att våra nummerskyltar på våra bilar sedan länge är enhetliga i hela landet. De gamla länsbokstäverna minns numera bara de som regelbundet löser korsord. Eller kanske jobbar på någon statlig myndighet.

#8 Big data och trafiken

#blogg100, , ,

Häromdagen skrev Svenska Dagbladet om ett nytt projekt för att förbättra planeringen av trafiken, där det går att ta hänsyn till olyckor, tillfälliga händelser och annat som inte går att förutse.

Jag skrev en uppmuntrande kommentar om detta tidigare i veckan.

Men det finns en dimension ytterligare. Jag har ju länge följt den digitala utvecklingen och sett framväxten av begreppet ”big data”, där stora datamängder kan möjliggöra nya insikter som vi tidigare inte kunde få. Med denna teknik kan vi se nya mönster i affärssammanhang, hur kunder i en affär rör sig, hur mobiltelefonerna används, när, var och hur och till vad. Uppräkningen av tillämpningar kan göra hur lång som helst. Liksom givetvis en lång rad potentiella baksidor, även om det är en helt annan historia.

Det är ju via en sorts big data-analys som Google visat sig vara väldigt duktiga på att förutse influensan, långt innan sjukvården upptäcker samma fenomen.

Jag tror, i ljuset av ”big data” och stadsplanering, att vi även kommer att kunna analysera trafikmönster både i realtid och historiskt, och med detta i ryggen kunna göra förändringar i trafiken så att vi löser upp befintliga problem och anpassar oss till trafikens verklighet.

Redan idag sitter givetvis trafikplanerarna på massor av dataunderlag. Men jag tror att vi kommer att kunna vara snabbare i anpassningen av trafiken om vi också lyssnade hela tiden, inte bara då och då.

Kanske behöver trafikplaneringen ett ännu större mandat att kunna lägga om, att hitta en flexibilitet.

Jag gissar att det redan sker en hel del i att analysera trafikmönster och beteenden i trafiken. Jag är övertygad om att det går att göra ännu mer.

#3 Staden ger starkare nätverk

#blogg100, ,

Den digitala utvecklingen, där mobilutveckling, sociala nätverk och nya former av handel snabbt förändrat våra beteenden och rörelsemönster, har också en tydlig analogi i den fysiska världen. Parallellerna är oändligt många – just för att den digitala världen är en direkt spegling, en konsekvens av vår liv. Det fysiska och det digitala är i praktiken samma sak.

Urbaniseringen kan ses med samma glasögon. Det faktum att allt fler söker sig till tättbefolkade platser är ju av samma skäl om att folk hellre hänger på Facebook än på något litet, obskyrt socialt nätverk med få användare. Vi vill inte vara ensamma. Vi vill vara sociala.

Våra sociala nätverk når ju människor på ett annat sätt än via vägar, tunnelbana och cykelleder. Våra sociala nätverk spänner ju över världen, når vänner och bekanta världne över lika lätt som de som bor i rummet bredvid. Men ändå är jag övertygad om att vi söker oss till stora nätverk – oavsett om det kallas Facebook eller Paris – för att vi är sociala varelser och vill ha nätverk som hellre är stora än små.

Och jag tror till och med att det är så att stadens stora nätverk stärker oss i den digitala dimensionen. Stadens människor, mötesplatser, aktiviteter och tempo gör att våra nätverk blir större, starkare och mer aktiva.

Vilka konsekvenser får detta för staden? Vilka konsekvenser får detta för våra nätverk? Det vet jag inte. Det vet nog ingen. En stor utmaning för staden, som de digitala nätverken inte behöver bry sig om, är ju tiden och kostnaden som krävs för att ändra, bygga om och flytta. En utmaning för de digitala plattformarna är det omvända: svårigheten att vara långsiktig, det enorma förändringstrycket som gör långsiktig planering ibland omöjlig.

Men med tanke på kopplingarna skulle jag ändå vara mån om att ha många dörrar öppna: oavsett om det rör stadsutveckling eller en digital utveckling. Och dessa öppna dörrar måste kunna leda både till nya insikter, ny politik, nya svar och – som en början på nästa loop – nya frågor.