Etikettarkiv: Almedalen

Almedalsspaning 3: Kultur, teknik eller humaniora?

blogg,

Ett annat av de många givande seminarierna i Almedalen hette ”Finns det en skandinavisk arkitektur och vad är i så fall dess kännetecken?”. Det arrangerades av Veidekke, med Britta Blaxhult från Veidekke och Tobias Olsson från Sveriges arkitekter som moderatorer.

För mig som ingenjör och i de flesta avseenden utifrånbetraktare av branschen (än så länge i alla fall) blev seminariet en spännande inblick i den kulturform som arkitekturen givetvis är. Jag har mött detta tidigare, men nu var mina ögon och öron extra öppna. Namn som David Adjaye och Alvaro Siza blandades med bilder från spännande arkitekturprojekt runt om i världen. Allt ifrån Moscow School of Management till kinesiska hyreshus – sannolikt med undermåliga konstruktörer inblandat – som bara fallit åt sidan.

Frågan fick väl ett svar: i stor utsträckning präglas arkitekturen av samhällets övergripande tendenser. Och visst finns det inslag i våra olika länder i Norden – men också en del gemensamma tendenser – där vi skiljer oss från exempelvis Nordamerika eller Sydeuropa. Hållbarhet är en sådan tendens. Demokrati och delaktighet är kanske två andra.

Men min spaning är inte denna. Jag noterar, som någon annan också på seminariet, att frågan lätt besvaras med att titta på huset eller byggnaden, kanske en grupp hus. Byggnaden blir en gestaltning som kombinerar tekniskt kunnande med ett väldigt stort inslag av humaniora och förståelse av människans livsbetingelser. Därtill läggs en konstnärlig dimension, där byggnaden blir en gestaltning, en egen berättelse. (Jag tänker högt här, så stå ut med mig om detta inte alls stämmer med arkitekturens normala berättelse.)

Men jag frågar mig – återigen lite i blindo och utan att ha läst vidare på detta tema – om inte staden blir ytterligare något: lite längre ifrån den vanliga definitionen av arkitektur.

Handlar staden om teknik? Delvis såklart: geografi och topologi påverkar hur vi bygger och vad vi kan bygga. Men tekniken har en mindre tydlig roll att spela när vi bygger en stad än när vi bygger ett hus.

Handlar staden om humaniora och människor? Ja, väldigt mycket skulle jag säga. Stadens kärna handlar just om människorna, nätverken och mötena mellan människorna. Till och med mycket mer än om vi jämför det med ett husbygge.

Handlar staden om kultur? Ja, på många sätt, men kanske inte på samma sätt som när vi ser vanlig arkitektur som en konstform. Staden kan inte byggas som ett konstprojekt. Jag tror att det skulle leda till väldigt artificiella städer. Tvärt om: staden är och förblir en social konstruktion, där ”konstnärens” roll på sin höjd är att hjälpa till att hitta riktningar, att kanalisera kraft och energi, att underlätta. Inte att bestämma.

Visst går det att tolka begreppet ”kultur” som att det även skulle inkludera min väldigt breda berättelse om staden. Men det lämnar något då den vanligaste uppfattningen om vad kultur är – och i synnerhet vad det är som konstnären bidrar med.

En levande stad en stad som består av mycket kultur och som förmår att fostra kultur. Staden är plattformen för både arkitekturen, politiken, kulturen och entreprenörskapet.

Frågan om vem som i så fall formar staden och vilken roll stadsarkitekten har, den hänger här i luften här. Det medges.

Ett seminarium, där man letar efter ”den skandinaviska arkitekturen”, hittar mest hus.

Hade man velat hitta de skandinaviska städerna – de hade man nog kunnat hitta – hade man fått formulera om frågan lite.

Almedalsspaning 2: Data om urbaniseringen

blogg, ,

Ett av många givande seminarier under Almedalsveckan var det som kallades ”Urbaniseringsmyten”, arrangerat av SCB. Intresset var stort: urbaniseringen hör ju till de allra mest heta samhällsdebatterna de senaste åren. Lokalen var därmed också fylld till bristningsgränsen.

SCB ville med rubriken gissningsvis provocera lite: begreppet ”myt” leder ju tankarna till att något inte stämmer i den generella rapporteringen i media.

Men de ville väl också ge sin – kanske mer nyanserade – bild av vad som stämmer och vad som inte stämmer. Och precis som alltid med statistik: det går att dra både den ena och den andra slutsatsen beroende på vilka siffror man plockar ut.

Låt oss börja med några av de fakta som presenterades på seminariet:

  • Sverige har enligt SCB genomgått tre faser av urbanisering: Först när vi klev ur det förindustriella samhället i början av 1800-talet, sedan när industrialiseringen tog fart och befolkningen verkligen flyttade från landsbygd till stad (från 15 procent till 80 procent)  och nu: stabiliseringsfasen, när omflyttningen från landsbygd till stad upphört.
  • Drygt 8 miljoner av landets befolkning bor i tätort. Sverige hade sista april i år 9,8 miljoner invånare.
  • Med tätort menar SCB ett område som har minst 200 invånare och har höst 200 meter mellan husen. Det betyder att det finns 1956 tätorter i Sverige år 2010.
  • Tätorterna och i synnerhet våra storstadsregioner växer framför allt genom födslar och genom invandring, inte genom att folk flyttar från landsbygden.

Seminariet innehöll givetvis många fler datapunkter och nyanser. Men uppenbart är att SCB gör det lite svårt för sig genom att prata om ”urbanisering” när man med urbana miljöer i praktiken avser tätorter med mer än 200 invånare. Jag tror att det är få som ser det som urbanisering när exempelvis Töreboda, Vaggeryd eller Avesta växer. (Exemplen är kanske illa valda: det är inte alls uppenbart att dessa orter växer. Jag gissar snarare på att minst två av dem har en vikande befolkningsutveckling.)

Och bilderna på seminariet ger inte riktigt stöd för tanken att ”urbaniseringen” (i SCBs tappning) avstannat. Dock kan man hävda att antalet invånare som bor på landsbygden är relativt konstant i antal. Men eftersom tätorterna (vilket ju inte är säkert är samma sak som ”städer”) fortsätter att växa, så är andelen som bor på landsbygden allt mindre.

Det betyder också att tätorternas andel av den totala befolkningen fortsätter att öka. Förvisso genom födslar och invandring, men ändå.

Den tredje fas i urbaniseringen som SCB talar om, där omflyttningen från landsbygd till tätort är avslutad, säger ju inget om att städerna, tätorterna ändå växer. Urbaniseringsgraden, måttet på hur stor andel av befolkningen som bor i tätorter, ökar. Också enligt SCBs statistik.

SCBs seminarium var på många sätt klargörande. Och nyanserna blev såklart fler. Stefan Svanström, som presenterade på seminariet och som till vardags jobbar med geografiska informationssystem på SCB, gjorde för övrigt ett mycket stabilt och trovärdigt jobb.

Men för min del gav det ingen alls anledning att tro att städernas roll minskar – vilket kanske en och annan i publiken verkade tro.

Om något gav SCBs data en förstärkt bild av att den svenska befolkningen bor i tätort och städer, inte på landet. Över 50 procent av världens befolkning bor numera i städer. I Sverige är det snarare 80 procent.

Om dessa siffror ska kunna användas till något klokt och för att föreslå åtgärder måste vi först av allt inse att det är en enorm spännvidd i SCBs begrepp ”tätort”. I ena ändan finns internationell flygplats, tunnelbana, höghus och skyhöga bostadspriser. I den andra finns nedlagda busslinjer, kämpande ICA-handlare och skolor med allt större upptagningsområde.

SCBs roll i debatten om urbaniseringen är inte oviktig. Deras siffror ligger till grund för både stora och små beslut, inte minst i olika politiska församlingar. Jag kan tycka att det är på sin plats att SCB nyanserar – eller kanske kompletterar – sin data så att den bättre speglar den verkliga urbaniseringen, där den stora, mångkulturella, tillåtande och dynamiska staden växer. Och där de mindre tätorterna, som i många fall kämpar med sin nedläggningshotade bio, en åldrande befolkning, där tidningens lokalredaktion försvann för flera år sedan och där begravningsentreprenören är en av de få näringsidkare som fortsatt har goda tider, där dessa tätorter får en egen berättelse, skild från storstadens.

Först då kan vi få hjälp med att förstå hur vi ska stötta både stad och glesbygd. Eller snarare, med SCBs terminologi: hur vi ska stötta tätort och landsbygd.

Almedalsspaning 1: Den direktvalda borgmästaren

blogg, , , ,

Almedalen är över för den här gången. Inslagen som handlade om urbanisering och stadsutveckling var många.

Ett av dessa arrangerades av Ramböll och hade fokus på infrastrukturens roll för staden. Men inledde gjorde Per Schlingmann, som gav besökarna några av slutsatserna från hans bok, Urban Express.

Speciellt tog han upp borgmästarens roll i den moderna staden. Om staden som koncept växer i betydelse – och det tror ju både jag och Per Schlingmann – behövs också en starkare styrning och mer profilerade profiler som kan leda och företräda staden.

Per Schlingmann förordade rent av direktvalda borgmästare, liknande det system som USA har på många håll.

En borgmästare, direkt vald av medborgarna, skulle givetvis få en väldigt stark ställning i sig själv. Olika personliga egenskaper och visioner skulle få större utrymme än ”bara” den ideologi och de partiprogram som de politiska systemen erbjuder.

Det går ju att hävda att vi redan idag har ett starkt inslag av profilerade politiker i kommunalpolitiken, där personer som den numera bortgångne Göran Johansson i Göteborg kanske var det bästa exemplet. Göran Johansson var i praktiken en borgmästare med den kraft som man kunde förvänta sig av en direktvald dito. Att han sedan var relativt självsvåldig och tog sina egna vägar bekräftar väl snarare just detta.

En svårighet som skulle behöva redas ut med en direktvald borgmästare är maktfördelningen mellan denna funktion och kommunfullmäktige. Alls ingen omöjlighet, men det klampar väl rakt in i en av de mest tabu-belagda områdena inom svensk politik: det kommunala självstyret. Nog så knepigt.

En annan svårighet är väl att hålla ordning på vilka som får rösta till denna funktion. Är det hela kommunens innevånare? Även de som bor långt utanför tätorten. Troligen. Är det kanske även de som bor i kringliggande kommuner, som ändå berörs av borgmästarens beslut? Skulle Solnas och Sollentunas innevånare få rösta på borgmästaren i Stockholm. Kanske.

Men jag gillar annars Per Schlingmanns tanke.

Dagens kommunstyrelseordförande eller kommunfullmäktiges ordförande (som ju i något fall också kallas för just borgmästare) är ju kopplat till just kommunen, inte till staden. Skillnaden är i vissa fall liten, men inte sällan betydande. I Stockholm sammanfaller merparten av kommunens innevånare med tätorten Stockholm. Så är det verkligen inte i städer som Jönköping, Karlstad, Borås och många många andra.

Det känns i dagens kontext avlägset att vi skulle få se borgmästare direkt valda av folket i Sverige. Men utvecklingen går snabbt. Med ett ökat intresse för urbaniseringen kanske det händer mer än vi tror på kort sikt. Låt oss hoppas.