Kategoriarkiv: #blogg100

#69 Staden som plattform

#blogg100,

Den amerikanska staden Pittsburgh, välkänd för sin stålindustri, bjöd nyligen in ett antal debattörer från olika delar av världen för att blicka framåt och förstå hur vi kan bygga en modern stad med hållbarhet och tillväxt i fokus.

Fler av talarna hämtades från Skandinavien och Sverige.

Bland annat deltog Joakim Jardenberg, välkänd internet-debattör, i sin roll som ”Internetchef” i Helsingborg.

Joakim Jardenberg är alltid underhållande att lyssna på och hans poäng om Apples användargränssnitt och hur lilla Iris kan öppna en Iphone, trots att hon inte kan stå på egna ben ännu, fungerar överraskande bra fortfarande.

Men hans tankar om staden är i synnerhet intressanta i en kontext av urbanisering och stadsutveckling.

Hans slutsatser:

  • Observera och lär av medborgarnas och de boendes beteenden.
  • Se till att staden blir en plattform
  • Våga göra misstag – men gör en riskanalys först
  • Jobba med andra – dra inte hela lasset själv

Ge det 18 minuter. Det är det värt.

#68 Le Corbusier och modernismen

#blogg100

I den roliga lilla boken ”Vad är arkitektur” som Rasmus Waern och Gert Wingårdh skrivit finns frågan: ”Varför har arkitekter konstiga glasögon”. Det korta svaret: ”Därför att Le Corbusier hade det.”

Le Corbusier var en fransk-schweizisk självlärt arkitekt och en av de viktigaste teoretikerna inom modernismen. Och kanske en av de mest inflytelserika arkitekterna under 1900-talet. Han föddes 1887 och dog 1965, och fick därmed uppleva två världskrig och ett Europa som förändrades i grunden och i många dimensioner under sin livstid.

Hans visioner tog utgångspunkt i både teknikutvecklingen – och därmed samhällets utveckling – och hur vi med modern teknik skulle kunna bygga ett modernt samhälle. Modernismens kärna handlade ju om framsteg och tilltro till vetenskap och teknik för att bygga nytt.

Le Corbusier levde just när ett antal viktiga tekniska upptäcker gjordes, där samhället elektrifierades, bilen fick en central plats, modern byggteknik upptäcktes och kommunikationskanalerna blev sådana att starka ledare och eliter kunde få stort genomslag för sina idéer.

Visionären, filosofen, samhällsförändraren och arkitekten Le Corbusier drog nytta av alla dessa verktyg. Han skapade nytt, i stort och smått: allt från möbler och hus till hela städer. Och han använde modern teknik – och synliggjorde den tydligt med naken betong och matematiskt raka linjer. Dessutom använde han både resandet och skrivandet för att nå ut till många. Mest jobbade han i Europa, men han gjorde betydande bidrag både i Japan, i Indien, i USA och i Sydamerika.

Sammantaget med tidsandan blev effekten och hans inflytande enormt.

Det går nog att hävda att Le Corbusier också var en teknokrat, oavsett om man tolkar ordet positivt eller negativt. Tilltron till planering och teknik var hur som helst stor. Men det handlade inte om någon Matrix-vision, där tekniken, eliten eller planeringen skulle ersätta människan. Snarare såg han i tekniken ett verktyg för att göra staden, huset, boendet till ännu bättre, ännu närmare och ännu mer funktionellt för var och en. Människan var alltid i centrum, även om han eller hon inte direkt var tillfrågad om vad han eller hon tyckte.

Den sovjetiska regimen tog Le Corbusier och i synnerhet hans idéer till sitt hjärta. Hitler gjorde det inte.

Jag själv möter arkitekturen med en egen vision om samhällsförändring, där jag personligen är övertygad om att utveckling i grunden är både nödvändig och huvudsakligen god.

Jag själv har ju en lång kärleksrelation till den moderna teknikutvecklingen: it, webb och sociala medier. Visst kan det missbrukas, men lika troligt är det att tekniken hjälper oss.

I detta finns en likhet med den tid då Le Corbusier växte upp och den tid vi lever i just nu. Möjligheterna med tekniken finns där. Tilltron till tekniken är på vissa håll enorm. Och vi står inför att bygga upp något nytt, där den digitala infrastrukturen skapar nya former för socialt umgänge, för affärer och för organisationer. Låt oss för enkelhetens skull kalla det för nätverk (eller internet om ni gillar det bättre).

Och då som nu står människan i centrum: där sociala medier som Facebook eller Twitter är noll och intet utan sina användare. Och där Apples design är byggt med en fascinerande insikt om vad människan vill ha. (Även om nog Apple och Steve Jobs, likt Le Corbusier, inte frågade så många om vad de ville ha).

Men det finns också stora skillnader mellan då och nu.

En viktig skillnad är att eliterna inte har samma makt längre. Demokratiseringen som också är en konsekvens av teknikutvecklingen gör det lättare för vem som helst att få en röst i debatten. Och det är verkligen många som ropar. Att goda berättare och kommunikatörer kommer att ha ett stort inflytande även framgent gör inte denna utveckling mindre tydlig. Le Corbusier hade aldrig haft samma möjlighet att bli lika dominant i debatten idag som han var under sin tid.

På många plan kan jag vara glad för att de verkligt stora planerings-verktygen tagits ur händerna på stadsplanerare, politiker och stora imperiebyggare. Visst kommer förändring att ta mer tid och kräva mer visioner och berättelser för att få genomslag och kunna genomföras. Men det borgar också för att vi möter framtiden med medborgare och människor i ryggen och som delaktiga i arbetet. Vi gör inte arbetet åt dem: vi gör det med dem.

Jag tror vi kan lära oss mycket av Le Corbusier. Både i hur han vågade tänka stort och vara visionär. I hur han bröt mönster. I hur han värdesatte framsteget och utvecklingen.

I allt väsentligt tror jag att jag hade älskat Le Corbusier hade jag bara själv vuxit upp i början av 1900-talet.

#67 De preliminära planerna

#blogg100

Peter Örn, tidigare folkpartistisk partisekreterare, generalsekreterare för Röda Korset, vd för Sveriges Radio och mycket, mycket annat har dessutom varit ordförande för delegationen för hållbara städer. I den egenskapen medverkade han som talare på IQ Samhällsbyggnads årsmöte och seminarium som hölls under tisdagen.

Hans anförande var mycket välformulerat och blickade tillbaka till hans egen uppväxt och hans far, som var en stark kommunalpolitiker i Karlskrona på 60- och 70-talen. Det var under just de åren som gamla stadskärnor revs för att ge plats åt de moderna städerna, med sina köpcentrum och bostadsområden, städer där bilen var en fantastisk resurs och möjliggörare.

Idag vet vi ju mer. Och det är lätt att sitta med facit i hand och vara kritisk till tidigare generationer.

Men just det perspektivet tog Peter Örn med sig in i sin slutsats. De beslut vi fattar idag kommer ju på samma sätt att utvärderas och bedömas av våra barn om 40, 50 år. Hur domen kommer att bli då kan vi bara spekulera i.

Det finns ju (minst) fyra spaningar baserat på detta.

För det första: de beslut vi fattar idag påverkar städerna och våra samhällen under väldigt lång tid. Den mentalitet som ju finns i den digitala världen: ”fail fast” och en ”lets try it attitude” har sina baksidor när vi pratar om fysisk planering och stadsutveckling. Därför måste vi orka tänka långsiktigt.

För det andra: städer och samhällen är inte teknik eller handlar inte bara om planering uppifrån. Det handlar om människor och människors vardag, om deras egna beslut, om kulturer som måste uppstå och som måste vårdas i vardagen. Stadens planering och politikens innehåll kan påverka våra samhällen, men bara till en viss gräns och bara genom att ge riktning och lite ramar. Den som vill bygga hållbara städer måste ta hänsyn till dessa kulturer och alla dessa mänskliga drivkrafter.

För det tredje: även om vi riskerar att fatta felaktiga beslut måste vi orka välja väg och våga ta ställning. Att låta allt vara som tidigare eller att bli handlingsförlamad är inget alternativ.

För det fjärde:  Peter Örn avslutade med att formulera sin egen politik för stadsutveckling: ”Varje generations visioner måste vara preliminära för att inte ta ifrån kommande generationer deras rätt att ha egna visioner”. Det måste hela tiden finnas utrymme för tvivel och många dörrar måste hålla öppna. Även om vi måste välja väg måste vi också hela tiden vara inställa på att ha fel och på att vi måste vända.

#66 Fyra komponenter för en levande stadsdel

#blogg100, ,

Vad gör en stad eller en stadsdel levande?

Det kan vara lätt att observera vad som fungerar i praktiken och vad som i praktiken är totalt misslyckat. Södermalm eller delar av Kungsholmen i Stockholm är goda exempel på stadsdelar som sjuder av liv, hela eller delar av dygnet. Andra delar av staden är mindre livaktiga. Vad är det som de lyckade har och vad är det som saknas hos de mindre framgångsrika kvarteren?

Om man får tro Jane Jacobs, vars bok ”The Death and Life of Great American Cities”, skriven 1961, består framgången i att kombinera fyra olika faktorer.

  1. En blandad användning av staden – det duger alltså inte att ett område bara är bostadskvarter eller bara erbjuder arbetsplatser. Ett av problemen är att stadens gator då används på för få delar av dygnet, exempelvis bara på morgonen, på lunchen och kanske vid 17 när arbetsdagen är slut.
  2. Korta kvarter – alltför långa kvarter ger inte tillräckligt många möjligheter att smita runt hörn, att upptäcka nytt och ger alltför lite variation.
  3. Både gamla och nya hus – men gärna en stor del hus som är gamla.  Områden där allt är byggt på samma tidpunkt ger en monoton känsla och ger dessutom upphov till en monoton användning. Med en blandning av gammalt och nytt uppstår också en blandning av verksamheter. Vissa företag, verksamheter, föreningar och organisationer passar bättre i nya hus, vissa föredrar äldre, kanske till och med hus som är lite billigare och lite mer slitna.
  4. Befolkningstätt – det kanske inte är ett direkt framgångsrecept att bygga tätt, men det bidrar, enligt Jane Jacobs, till att staden blir ännu mer livaktig och skapar fler möten.

Givetvis räcker det inte med bara en av dessa, kanske inte heller två. Det är genom att flera av dessa faktorer, helst alla, samverkar som en stadsdel kan bli livaktig och inbjudande.

Jag fortsätter att fascineras av Jane Jacobs bok, även om jag börjar ana vart den leder. Den är ett skamlöst försvar för Greenwich Village som det såg ut på 1950- och 1960-talen i New York (som det förvisso är lätt att gilla), men jag misstänker också att boken erbjuder lösningar och förslag som kan vara svåra att tillämpa i dagens stadsmiljöer och städer. Det gör att man nog får läsa boken med speciella glasögon. Jag misstänker att det hänt en hel del i diskussionen om städer sedan den här boken kommit ut.

Den är ändå en njutning att läsa. Både som historiskt dokument, för sin goda argumentation och för sina mycket ambitiösa försök att skapa en teori för hur en stad ska byggas.

#65 Mot Washington

#blogg100, ,

I början av juni bär det av mot Washington. Den är redan avbockad på min ”bucket list”, jag har besökt den amerikanska huvudstaden för länge sedan. Men det ska ändå bli ett spännande återseende.

Den huvudsakliga orsaken till resan är att träffa kollegor från liknande verksamheter som vår för erfarenhetsutbyte och utveckling av vår verksamhet.

Men nu har jag ju dessutom många skäl att analysera denna stad utifrån vad jag hittills lärt mig om stadsplanering och urbanisering.

Den amerikanska huvudstaden har ju en förhållandevis lång historia, i alla fall med amerikanska mått mätt. Att den blev huvudstad är en kompromiss efter kriget: de olika kongresser som hade bildat Förenta staterna hade samlats i Philadelphia, men som en eftergift åt sydstaterna hade huvudstaden flyttat söderut, till gränsen mellan Maryland och Virginia. Och för att göra huvudstaden fri från övriga delstater skapades en egen, ny delstat, Washington D. C., och placerades på en plats som pekats ut av George Washington själv.

Washington D. C. har, som många amerikanska städer, ett gatunät i form av ett rutmönster, med en ganska fantasilös namngivning av gatorna: siffror för gatorna i nord-sydlig riktning och bokstäver för dem som går i öst-västlig riktning. Därtill finns några större avenyer, med namn efter delstater.

Den franske ingenjören och majoren Pierre Charles l’Enfant, som också deltagit i inbördeskriget på George Washingtons sida, skapade den ursprungliga stadsplanen för Washington på slutet av 1790-talet. Inspirationen till denna plan hittade han bland annat i Paris, Milano och Amsterdam. Planen blev sedan stilbildande för stadsplanerare världen över, även om Pierre Charles l’Enfant fick sparken av president Washington efter att några av de styrande i staden ogillande hans förslag, och arbetet fick slutföras av Andrew Ellicot.

Pierre Charles l’Enfant har även ritat Federal Hall i New York.

Men därtill borde jag ge mig på att bocka av några arkitektoniska utflykter. Washington har sex av de tio viktigaste arkitektoniska verken i USA, bland annat Vita huset, Capitolium, Thomas Jefferson Memorial och Lincoln Memorial.

#64 City soul

#blogg100,

När jag nyligen besökte Tyrens forskningsseminarium var det många godbitar att ta med sig hem. Luis Bettencourt har jag redan skrivit mycket om, men Mia Wahlströms forskning om ”city soul” bar jag hem med extra värme.

Det är uppenbart att en stad förmedlar en känsla. Och det är också uppenbart att den kan vara svår att sätta fingret på.

Mia Wahlström har undersökt vilka faktorer som skapar stadens själ och föga förvånande är det inte det hårda och mätbara som har störst inverkan.

Antalet simhallar och fotbollsplaner kan inte konkurrera med musikliv eller folklivet på caféerna någon dag i veckan.

Begreppen ”puls” och ”image” som Mia Wahlström undersökt placerar sig alltså högt på listan över det som bygger själen i staden.

I undersökningen hade hon frågat ett antal boende i svenska städer vad de själva förknippade med sin stad och vad som var mest profilerat. I Stockholms fall blev det ordet ”vatten” som överskuggade allt annat.

I Örebros fall kom slottet högt upp på listan.

Det är på ett sätt synd att det blev två så extremt konkreta ord som kom överst: både vatten och slott är ju trots allt självklara moment för Stockholm och Örebro. Det hade man knappt behövt undersöka. Den mer intressanta frågan är ju vad som präglar stockholmarna och örebroarna? Går det att summera på något sätt? Går det att hitta något mönster mellan de boende, stadens fysiska miljö, kulturen, klimatet och kanske mer? Det hade varit en mer målande och mer spännande historia att ta del av. Och något som nog hade varit mer innehållsrikt och utmanande om stadens själ ska hittas och beskrivas.

Jag har tidigare skrivit lite om destinationsmarknadsföring här på bloggen och behovet av att kunna sätta ord på en känsla, att förmedla den känslan till de som ska bära ut den.

Jag tror att staden själ måste formuleras. Men den behöver också kännas ärlig och genuin. Själen är trots allt vad den är. Att försöka sminka upp en mörk och svart själ till något glättigt och glatt kommer nog ganska snart att falera.

#60 Konservatism, tröghet eller långsiktighet?

#blogg100

Jag kommer som många av er vet från den digitala världen och från journalistiken. Allt går verkligen inte i en rasande fart där, men en hel del rör sig snabbt. Och jag har gillat tempot.

I samhällsbyggnadsbranschen – inklusive stadsbyggnadsbranschen och urbaniseringsbranschen – är tempot såklart annorlunda. Det går trögt, ibland väldigt trögt.

Jag har funderat på varför, och om det går att kombinera med den digitala utvecklingen.

Det är ju uppenbart att när vi bygger hus, höghastighetståg, spårvagnar och när vi stadsplanerar, så är det ett arbete som inte med lätthet görs om veckan efter. Begreppet ”fail fast”, som ju ofta används i den digitala världen, är ibland orimligt, ibland extremt kostsamt.

Några av våra investeringar har också konsekvenser som har sin bas i en kultur, inte i en teknisk möjlighet. Om vi vill skapa en boendemiljö – typ en stad – så måste det få ta tid. Vi behöver ha uthållighet. Nya kulturer skapas ofta först över tid. I synnerhet i en värld där vi vill ha mångfald och bredd.

Båda dessa argument: projekten kräver långa bygg- och planeringstider och att de tar sikte på att skapa nya kulturer och nya beteenden, de är positivt laddade och ett försvar för att det ibland går långsamt i samhällsbyggnadsbranschen.

Men finns det därtill en konservatism? Finns det en rädsla till förändring? Och när vi nu ser vårt samhälle, inklusive vår kultur, ändras i snabb takt: hur möter vi den förändringen, när vi ändå önskar planera på lång sikt?

Jag tror för egen del att det finns en hel del konservatism i branschen. Det gör att arbetsmetoder och företag jobbar mer stelbent än de borde, även med hänsyn taget till det långsiktiga uppdraget.

Den konservatismen sitter både i strukturer, arbetsgrupper, organisationer och företag, men också i huvudet på många av våra medarbetare. Båda är svåra att ändra, men jag vill gärna se mer av det och i den mån jag kan bidra med något vill jag gärna lyfta fram fler som andas just detta nytänkande.

Jag tror också att vi behöver mer prövande och mer testande av idéer. Inte så att våra städer ska vara en lekstuga för stadsplanerare som bara vill ”testa idéer”. Därtill är våra stadsmiljöer allt för viktiga.

Men vi behöver ändå hitta former för att vara kreativa och nytänkande.

Och vi behöver inte minst vara mer kreativa inom ramen för våra uppdrag. I det finns ingen konflikt med goda, långsiktiga, kvalitetsmässiga och hållbara resultat i slutprodukterna.

#59 The strength of street knowledge

#blogg100, , ,

Inledningen på NWAs ”Straight Outta Compton” från 1988 börjar med raden: ”You are now about to witness the strength of street knowledge.”

Compton i Los Angeles nämns nog inte specifikt i Jane Jacobs klassiska bok ”The Death and Life of Great American Cities” från 1961, som jag just nu läser med stort intresse (och som jag refererat till flera gånger tidigare på bloggen, bland annat här och här).  Los Angeles gator nämns däremot som ett tydligt exempel på hur gatumiljön kan bli hotfull, exkluderande och allt annat än inbjudande, även om hennes bok är skriven innan rappen fötts och när gängkriminaliteten nog såg lite annorlunda ut.

Just NWAs stilbildande rap, sinnebilden för ”gangster-rappen”, hämtar sin näring, energi och stil från den gatumiljö som just då präglade Compton. Stadsdelen har haft, och kanske fortsatt har, stora problem med gängkriminalitet och hög brottslighet.

Men Los Angeles erbjuder inte det enda exemplet på hur gatulivet i en stad kan se ut. Det finns ju gott om exempel på gator som erbjuder det omvända: liv och rörelse, sammanhang och trygghet. Många kvarter i New York, Boston, Chicago och San Francisco för att bara nämna några amerikanska städer, där gatulivet sjuder, restauranger och caféer trängs på gatorna och de boende blandas med turister och affärsfolk, skapar en helt annan stämning än den som erbjuds på de ofta kala och övergivna gatorna i exempelvis stora delar av Los Angeles.

Och minst lika bra exempel på levande gatuliv kan vi såklart hitta i både Barcelona, Rom, Paris, Stockholm, Istanbul och tusentals andra städer runt om i världen.

Det finns många poänger här. Att bilen är en stor bov i dramat är det ingen tvekan om. Men jag avstår från att ge mig på bilen som fenomen just här och nu.

Istället vill jag se möjligheterna och de goda komponenter som bidrar till en levande, trygg och inkluderande gatumiljö. I alla fall enligt Jane Jacobs.

Hon menar att blandningen av företagande, affärer, restauranger, boende, skolor och mycket annat bidrar till den rörelse och den närhet som många känner till levande kvarter. Att organisera vissa kvarter för vissa ändamål, exempelvis vissa kvarter där man bor och vissa kvarter där man handlar: det leder inte till den nödvändiga blandningen, enligt Jane Jacobs.

Hennes uppfattning är också att polisen inte räcker som en väktare mot våld och olika övergrepp – även om den självklart behövs och har en viktig funktion. Det riktigt viktiga säkerhetsarbetet står vi alla för som bor i de närliggande kvarteren och rör oss på gatorna. Genom många ögon skapas en trygghet som på många sätt också minskar problemen i området. Inte minst olika näringsidkare, såsom restaurangägare, och boende är måna om att deras kvarter uppfattas som trevliga, städade och trygga. Om det nätverk av människor som tillsammans har en närhet till kvarteren och gatan fungerar väl kommer det att göra jobbet för polisen desto enklare.

Det var länge sedan jag själv var i Los Angeles, och jag ber om ursäkt för om jag på dömer ut dess gatubild och gatumiljö baserat på en LP-skiva och en video från 1980-talet. Det är högst sannolikt att Compton idag ser väldigt annorlunda ut. Men Jane Jacobs poäng tror jag kvarstår.

Det vore ju bedrövligt om det blir NWAs tolkning av ”street knowledge” som också fick skapa modellen för framtidens städer och gatubild. Jag hoppas för egen del att vi kan bygga städer med mer liv, städer vars gator inte bara är transporter utan också områden för möten, samtal, liv och rörelse.

I augusti kommer filmen ”Straight Outta Compton”, baserat på gänglivet och framväxten av gangster-rappen från Los Angeles, på bio i USA. Förhoppningsvis får vi även se filmen i Sverige under hösten.

I väntan på det rekommenderar jag videon med NWA. NSWF kanske. Och kanske inte så upplyftande. Men en modern kulturhistoria.

Planeringen av Los Angeles gav inga bra gator. Men det gav oss fantastisk musik. Inget ont som inte har något gott med sig. Håll till godo.

#58 Stadens ekosystem

#blogg100, ,

I inledningen av boken ”The Death and Life of Great American Cities”, av Jane Jacobs (Random House, 1961) har hennes förläggare, Jason Epstein, skrivit en introduktion till boken, där han utvecklar hennes resonemang i boken något.

Han pratar om stadens ekosystem, och gör en jämförelse med naturens vanliga ekosystem. Precis som i naturen samverkar olika funktioner med olika uppgifter. Samspelet ger en dynamik och en livskraft. Utan samspelet, utan alla de olika funktionerna på samma ställe hade helheten havererat.

Staden har, precis som naturens ekosystem, olika roller och funktioner, där skomakaren inte klarar sig utan kemtvätten, som inte klarar sig utan advokatbyrån eller skolan.

Det är ju helt uppenbart för oss att dessa olika funktioner hänger ihop och behövs. Själva påståendet kan verka nästan trivialt.

Men ändå var debatten och planeringen av städer sådan under 60-talet att stadens organisation skulle förlägga olika funktioner på vissa rationella platser, och där bilen var det moderna verktyg som skulle knyta samman staden.

Jag gillar tanken på stadens ekosystem och jämförelsen med naturen. Jag tror på riktigt att det inte går att bromsa eller stoppa en utveckling som finns inbyggd i stadens själ och kultur.

Men det är ju också uppenbart att stadens utveckling och förändring går snabbare än den som Darwin beskrivit för naturen. Det var ju länge sedan mjölkaffären försvann från Stockholms gator. Och dagens spelhålor med internetuppkopplade datorer är ju ändå ett ganska nytt påfund. Cafékulturen är stark och på tillväxt, liksom restaurangerna. De stora varumärkeskedjorna växer sig starka – de små, självständiga modeaffärerna har det svårt.

Den utvecklingen är kanske naturlig, och i många fall en direkt konsekvens av samhällets utveckling, exempelvis kopplat till digitaliseringen och globaliseringen.

Men stadens ekosystem måste nog ändå tas omhand och inte försöka köras över.

Jag undrar exempelvis vad som händer med alla däckverkstäder, plåtfirmor och rörmokare som tidigare fanns både inne i staden och i stadens närhet. I takt med att markens värde ökar och trycket på citynära bostäder bara ökar blir monokulturen i staden till slut ett faktum.

I detta finns ändå en fara. Det ekosystem som Jane Jacobs värnat och som hennes förläggare lyfte fram behöver hitta sin nya jämvikt. Och det är en svår och politiskt känslig fråga att hitta den balansen.

Kanske är just detta kärnan i stadsplaneringen. Att hitta och vårda denna jämvikt och detta ekosystem.

#57 Jane Jacobs och jakten på den utopiska staden

#blogg100, , ,

Jag borde väl ha börjat det här blogg-projektet med att läsa Jane Jacobs (1916-2006). Men jag har nu först på andra halvan av projektet givit mig på att läsa hennes ”The Death and Life of Great American Cities”.

Jag är inte klar, långt ifrån, men det verkar vara en bok helt i min smak. Det lutar åt en rejäl uppgörelse med de vindar som blåste, gissningsvis även här i Sverige, under 50-, 60- och 70-talen, då de teknokratiska samhällsplanerarna saknade gränser och hade enorma mandat att genomföra drastiska åtgärder i stadens kvarter.

Det drabbade Stockholm och Klara-kvarteren. Och det drabbade New York, som är Jane Jacobs hemmabana – i alla fall tills hon flyttade till Kanada.

Jane Jacobs, journalist och författare men själv inte arkitekt, blev en av förgrundsgestalterna i den motståndsrörelse som uppstod, inte minst när samhällsplanerarna ville göra våld på Manhattans södra delar och Greenwich Village. I New Yorks fall hette samhällsplaneraren Robert Moses. Kampen mellan de två blev i praktiken till en personlig kamp mellan två perspektiv på stadens utveckling, med helt olika utgångspunkter och helt olika arbetsmetoder för deras två rörelser.

Boken ”The Death and Life of Great American Cities” är hennes mest kända, som sedan kom att följas av en lång rad andra böcker kring stadens utveckling.

Det finns många ingångar i denna bok och mycket att reflektera över. Det ena är ju sökandet efter en sanning och en ”perfekt stad”. Kan vi göra det? Går det att organisera fram en stad uppifrån, utan att ha en aktiv dialog med de boende? Jag tror själv inte det.

En annan ingång är ju om det finns en slutpunkt, ett mål då vi är klara? Jag tror ju själv inte det, utan ser utveckling inklusive stadsutveckling, som en evig resa, där staden hela tiden utvecklas. Utopin finns inte, och bör därför inte heller formuleras. (Detta är för övrigt en ganska viktig personlig uppfattning jag har: utopier är rakt upp och ner farliga. Oavsett om det är en liberal utopi eller en socialistisk utopi så är det destruktivt att försöka sträva mot sådana slutmål. Fast det är en annan bloggpost.)

En tredje ingång, efter att ha läst bara några få kapitel i boken, är om vi även idag har en ”teknokratisk” inställning till utveckling, likt den som samhällsplanerare på 50-talet hade. Har dagens IT-revolution, där jag ju själv hört hemma under lång tid, samma orimliga inställning att samhället kan byggas utan att medborgarna är en del av samtalet? Mycket talar nog tyvärr för det. Det betyder såklart inte att den moderna tekniken inte saknar betydelse – tvärt om. Den är enormt kraftfull och kommer att påverka våra samhällen extremt mycket mer än vi tror. Men den utvecklingen sker uteslutande i samspel med oss som använder tekniken. Jag skriver detta eftersom jag tror att tekniken också kommer att påverka våra städer och vår samhällsplanering. Och jag skriver det för att påminna mig själv om att vi måste ha med medborgarna på tåget. Annars kommer det att gå riktigt illa.