Det är gott om dystra nyheter just nu. Men oro och rädsla är värdelösa verktyg när vi ska ta oss an framtidens utmaningar.

Jag är optimist. Jag tror på framtiden.

Eller – om jag ska vara ärlig – jag har bestämt mig för att vara optimist. Delvis för att jag vet att vi måste bejaka framtiden. Alternativet finns inte.

Och just nu behöver vi påminna oss om detta lite extra mycket. Ty det är inte svårt att hitta mörka, dystra rubriker i tidningar och på sociala medier. Kriget, klimatförändringarna, ekonomin, skjutningarna – listan kan göras längre.

Jag fick i veckan frågan från en god vän hur jag tacklar dessa dystra nyheter och den oro som dessa kan väcka. Det är en befogad fråga: det är nog många som oroar sig för utvecklingen, som ser bekymrat på framtiden. Och speglingen i politiken bekräftar detta: dagens politiska debatt präglas av negativa samhällsbilder och ett sökande efter lösningar från förr.

Mitt svar till min vän på lunchen var att jag hade bestämt mig för att tro på framtiden: att vi behöver ha hopp för att kunna vara konstruktiva, att vi behöver leta efter lösningar, kreativitet och innovation som tar oss framåt, inte bakåt.

Men jag sa också att även jag haft dagar så jag varit mer bekymrad och oroad än hoppfull. Klimatfrågan oroar mig rejält och några enkla lösningar finns tyvärr inte, vad jag kan se. Kriget i Ukraina är en bedrövlig påminnelse om hur ondska och maktambitioner kan slå både människoliv, familjer och hopp i spillror.

Men det är ingen konstruktiv lösning att stanna i det negativa. Ens om det ser hopplöst ut. Hopplösheten dödar. Vi behöver leta efter ljuset. Och ljuset finns.

Du behöver faktiskt inte leta så länge för att hitta positiva berättelser: Teknikutvecklingen är enormt kraftfull och kan skapa lösningar vi inte tidigare trott möjliga. Det kan bidra till klimatarbetet, men också till mycket annat. Medicintekniken har gjort stora framsteg, men mer kommer att ske. Social utveckling kan bidra till ökad jämställdhet, demokrati och ekonomisk utveckling – om bara rätt förutsättningar ges. Det finns gott om tecken på positiv utveckling runt om i världen.

Vi ska självfallet inte vara naiva. Framtidens utmaningar löser sig inte av sig själva. Räkna inte med att ”någon annan” ska fixa det. Vi kommer alla att behövas – och alla behöver bidra till den positiva utvecklingen.

Dessutom: jag är övertygad om att framtidens samhälle kommer att se annorlunda ut än tidigare. Förändringarna kan bli stora. Det kan bli jobbigt för vissa. Men det går.

Framtiden är ljus. Men den är också annorlunda.

Stick inte huvudet i sanden. Dröm dig inte bort från utmaningarna runt om dig. Se istället till att hitta de goda krafterna, de goda idéerna och fokusera på det hoppfulla istället. Då kan vi tillsammans bygga ett bättre, modernare samhälle.

Som jag sa till min vän på lunchen: Det kommer att bli bra till slut. Är det inte bra, då är det inte slut.

Det var aldrig bättre förr. Den sanningen gällde förr. Och den gäller nu.

Mycket talar för att utvecklingen av modern AI kan vara lika fundamental och revolutionerande som internet.

Det har talats mycket om ”paradigmskiften” och teknologiska genombrott genom teknikhistorien. Det fanns de som menade att Windows var ett nytt paradigm när det ersatte det gamla operativsystemet DOS. Våra mobilnät, med 3G, 4G och 5G har, tillsammans med mobiltelefonen, på många sätt skapat helt nya användningsområden och beteenden.

Även om det kan vara svårt att rangordna olika steg i teknikutvecklingen så utesluter jag inte att vi just nu står inför ett väldigt stort steg, när AI-utvecklingen verkligen tagit fart.

I min bok har datorernas intåg varit ett första fundamentalt steg i utvecklingen. Med sin förmåga till snabba beräkningar öppnades dörren för ordbehandling, kalkyler, databaser, spel och mycket annat. Tröskeln för att vara med var extremt låg: det krävdes mer kunskap än pengar för att nyttja de nya datorerna.

Internet innebar att datorerna kopplades samman. Det blev en nätverkseffekt, som både skapade nya kommunikationsmöjligheter, bättre robusthet och tillgång till nya tjänster som tidigare inte var möjliga. Återigen var tröskeln låg: internetuppkopplingarna blev billiga och alla kunde vara med och bidra.

Mobiltelefonen tog allt detta och gav oss samma möjligheter men i vår ficka och ut på stan. Funktionerna fanns där sedan innan, den stora revolutionen var mobiliteten och att vi klippte banden från den fysiska platsen. Ingen kan förneka att mobilrevolutionen varit fundamental och enormt betydelsefull.

Frågan är om vi inte nu står för ett lika stort tekniskt genombrott som när både datorn kom och när internet slog igenom. Min magkänsla säger mig att det kan vara just så.

Det mest uppenbara med de nya AI-tjänsterna är dess förmåga att formulera sig, både i ord och bild. Svaren man får från exempelvis Chat GPT är häpnadsväckande välformulerade. Och bildtjänster som Dall-E ger oss amatör-artister prestationsångest: hur ska jag kunna göra något bättre än vad dessa digitala AI-tjänster klarar?

Men systemens förmåga att analysera, minnas och sätta samman komplexa samband är ändå det som imponerar mest på mig. Vi har förvisso pratat om AI ett bra tag. Men det är först nu med tjänsterna som lanserats de senaste månaderna, som det verkligen tagit ett enormt steg framåt.

Termer som ”neurala nätverk” och likheter med den mänskliga hjärnan används ofta för att beskriva hur ett modernt AI-system fungerar. Grunden för detta är både utvecklingen av processorerna och av internets förmåga, där sedan ytterligare förmågor och teknikutveckling adderats. Min känsla är att tröskeln för att vara med den här gången är högre – framför allt om du själv vill bygga eller utveckla nya AI-system.

Den tekniken, och i synnerhet om den används på bred front och görs tillgänglig för var och en av oss, kan innebära att kartan i grunden. Och inte bara ”kartan”: sannolikt behöver många kartor ritas om. Det talas om arbetsmarknad, politik, skolsystem och mycket annat. Det kan ta lite tid. Men det kan också gå väldigt fort.

Om jag har rätt i detta får vi utvärdera längre fram. Men min magkänsla säger mig att detta kan vara något väldigt stort. Precis som med datoriseringen. Och precis som med internet.

Är det så stort kommer det att kräva vår uppmärksamhet. Just nu är det fel tidpunkt att somna om.

Teknikutvecklingen går allt snabbare. Samhällen och individer får allt svårare att hänga med. Hur möter vi en sådan utveckling på ett klokt sätt?

Debatten om hur vi ska möta AI-utvecklingen är igång. Nyligen föreslog ett antal debattörer, bland annat Elon Musk och svenske Max Tegmark i ett upprop att utvecklingen av mer avancerade AI-system skulle pausas i sex månader för att vi skulle hinna fundera igenom hur våra samhälle bäst ska anpassas till de nya verktygen.

I veckan har även svenska debattörer som Christian Landgren stöttat tanken på en sådan paus.

Jag tror för egen del att en sådan paus är omöjlig att genomföra. Den är sannolikt meningslös i vad den kan åstadkomma och den riskerar att skapa en förrädisk känsla av handlingsutrymme, när detta utrymme är extremt begränsat och när det snarare brådskar – mer än någonsin.

Men med det sagt: jag är helt övertygad om att vi står inför många stora utmaningar i hur vi ska hantera och nyttja de nya tekniska landvinningarna som AI-revolutionen erbjuder. AI-systemen kommer att förändra vår arbetsmarknad, vår politik, våra regelverk. Och minst lika viktigt: hela utbildningssystemet, synen på, förståelsen av och respekten för våra demokratiska institutioner inklusive journalistik och medias roll kommer att utmanas.

Och jag är säker på att detta inte blir en i alla avseenden njutbar resa. Det kommer att finnas gott om förlorare, gott om barn som far ut med badvattnet, gott om ”collateral damage”.

Jag delar oron som Elon Musk, Christian Landgren och andra känner. Men jag tror inte att vi kan eller bör bromsa.

Hur gör vi då för att vårt samhälle, våra medborgare och våra institutioner ska hänga med och anpassas till utveckligen?

Jag har inte svaren, men kanske behöver vi börja med rätt frågor. Exempelvis:

• Hur anpassar vi våra utbildningar och synen på kunskap när tekniken så fundamentalt kompletterar och stöttar en lärandeprocess? Vad betyder det för lärare? För livslångt lärande? Jag tror för egen del att skolsystemet behöver moderniseras på många plan. Men att vi också, när vi gör det, måste säkerställa att våra ungdomar (och alla äldre i skolsystemet) får med sig den bildning som krävs för att navigera – och bli en bra kravställare gentemot ett tekniktungt samhälle.
• Hur snabbt kan ett samhälle förändras, utan att respekten från medborgarna tappas bort? På många sätt behövs en trögrörlighet i ett samhälle: demokrati tar tid, måste inkludera nära nog alla medborgare. Hur mycket vi än vill vara världsmedborgare och kunna släppa gamla mossiga normer som vi uppfattar står i vägen för utveckling, lika mycket erbjuder institutioner och fasta ramar som monarkin, landslaget i fotboll, sillen på midsommar och Gamla Stans gränder något att hålla sig och stödja sig mot. I tider av snabb förändring blir dessa fasta ramar extra viktiga att de står stadigt. Följdfrågan blir då: vad måste vi behålla, vad behöver vara fasta ramar i tider av snabb förändring? Den frågan är svår på riktigt.
• Vilka sårbarheter uppstår när vi allt mer blir beroende av digitala system? Anna Kinberg Batras utredning om våra betalsystem och behovet av kontanter är bara ett av många exempel som visar på vikten av just detta. Ett modernt, digitalt samhälle har sårbarheter som vi måste lära oss att hantera.
• Var förs diskussionen om utvecklingens konsekvenser? Vi behöver fler forum och aktörer som engagerar sig i debatten om vad AI-systemen gör med våra samhällen. Och den debatten behöver inkludera många fler: politiker, IT-företag, forskare, samhällsdebattörer. Listan på deltagare behöver göras lång.
• Hur skapar vi rimliga ”krockkuddar” för de som drabbas negativt av teknikutvecklingen? Jag tror inte på ett samhälle där bara den starke får klara sig. Jag tror på ett samhälle där alla får chansen, där vi känner omsorg och empati. Och där människan och våra mänskliga projekt är viktigare än teknikens landvinningar.
• Och hur gör vi detta till en global debatt, där vi inte försöker lösa frågorna inom varje lands gränser? Det är trots allt en teknik som utvecklas lika mycket i Silicon Valley som i Singapore och i Shanghai. Och vi vet ju sedan länge att synen på samhälle, normsystem och värderingar kan vara väldigt olika i olika delar av världen.

Inget av detta går att fixa snabbt. En sex månaders paus hade inte räckt för att svara på dessa frågor. Men likväl behövs debatten och diskussionen. Den eftertänksamhet som Elon Musk, Christian Landgren och många andra efterlyser: den behövs omgående. Och den måste hanteras parallellt med en snabb teknikutveckling.

Filmen ”Runaway Train” hör till mina favoritfilmer: Jon Voight gör en storartad insats som storskurken och regin av Andrey Konchalovskiy är utmärkt. Filmen handlar om ett tåg, där lokföraren avlider efter en hjärtattack, men där några kriminella på rymmen från ett fängelse i Alaska fastnar på det herrelösa tåget som verka störta mot avgrunden – i allt högre fart. Och utan möjlighet att kliva av.

AI-tåget rullar i allt högre fart. Det är på väg mot en ytterst okänd framtid, även om vi inte vet om det är mot avgrunden eller mot en ljusnande framtid. Även om lokföraren på AI-tåget saknas tror jag att vi alla bör vara med och se till att tåget kommer rätt. Vi får inte störta mot en eventuell avgrund utan debatt och diskussion.

Att försöka ställa sig i vägen för tåget lär dock bara leda till att en massa andra tråkigheter.

Chat GPT försöker vara snäll och uppträda som en god kraft i samhället. Men vad är egentligen ”snäll” och vad är ”god”?

De nya AI-verktygen, såsom Chat GPT, erbjuder så många nya perspektiv och väcker så många tankar att det är svårt att veta var man ska börja. Den enorma kraft som finns i de nya AI-verktygen är svår att överblicka och kommer att behöva diskuteras under lång tid framöver. Jag hör dock till dem som tror att detta kan vara ett väldigt stort steg framåt, lika stort som när datorerna kom. Eller som internet.

Och: detta är ett verktyg som kommer att kunna göra en enorm skillnad till det bättre för det samhälle vi lever i. Låt oss se till att nyttja AI-tekniken för att snabbare och effektivare lösa våra stora samhällsproblem.

Men låt mig ändå börja med en tanke som jag tror är viktig och som kräver mer debatt än vad vi hittills hunnit med: frågan om hur AI kan inkludera moral och etik på ett bra sätt.

Först och främst: Chat GPT försöker verkligen vara en positiv kraft i samhället. När jag frågar den ”Vad är sämst med Norge?” så är svaret inte bara undvikande, systemet försöker vinkla om frågan till något positivt. Chat GPT svarar bland annat: ”Norge, precis som alla andra länder, har säkert sina egna svårigheter och utmaningar, men det finns också många positiva aspekter att uppskatta och beundra.”

Andra har försökt använda systemet till mer utmanande frågor, såsom hur man mobbar, hur man fuskar, hur man anlägger mordbränder och liknande omoraliska eller oetiska frågeställningar. Ibland rent av frågor som antyder kriminalitet av olika slag.

Jag tycker det är bra att Chat GPT försöker vara en god kraft i samhället. Och jag uppskattar att utvecklarna bakom systemet bemödat sig om just denna dimension. Det är inte uppenbart: det finns trots allt en del fundamentalister, inte minst i teknikvärlden, som vill se en brutal transparens, öppenhet och informationstillgång – oavsett konsekvenserna.

Men trots att jag uppskattar det etiska anslaget i systemet är det inte självklart för mig om vi är helt överens om vad som ska tolkas som ”gott” och ”ont”. Det är ganska lätt att komma på frågor eller perspektiv som inte är självklara och som rymmer moraliska dilemman. Hur hårt ska vi döma brottslingar? Hur vänder vi andra kinden till? Och när?

Det finns trots allt skäl till att årtusenden ägnats åt moraliska och filosofiska frågeställningar. De kulturkrig som vi ser allt mer av handlar inte sällan om att vi har olika uppfattningar om moraliska frågor, där olikheterna kan vara individuella, regionalt betingade och självfallet även kulturellt betingade.

Den etiska kompass som byggts in i Chat GPT har i stor utsträckning präglats av den data som systemet matats med. Som systemet självt beskriver det: ”när jag tillhandahåller information eller svar på frågor, använder jag en algoritmisk metod för att producera en respons baserad på tidigare träningsdata och kontexten för frågan.”

Så måste det nog vara.

Men de etiska dimensionerna i våra liv, som också präglar våra samhällen, är ständigt närvarande. Vi präglas redan som barn i att förhålla oss till etiska problem, att vara moraliska individer. Det kan leda oss i en massa riktningar, vägleda oss genom livet, skapa möjligheter och problem.

Vi som hör till en församling och går på gudstjänster får anledning att fördjupa oss i dessa frågor varje söndag. Dessa perspektiv och samtal – inklusive predikningar – är för egen del ett viktigt skäl för mig att just försöka gå i kyrkan regelbundet.

Nu är inte ChatGPT en människa, inte ett barn som ska uppfostras. Och det är ju ingen närvarande församlingsmedlem, direkt.

Men det är många, även jag, som tror att AI-verktyg har en potential att bidra till våra samhällen och våra liv på sätt där även etik- och moralfrågorna kommer att få stor betydelse. Om vi tror att systemet kan guida oss med kloka svar även på svåra frågor – och den känslan får jag – då kommer även systemets etik och moral att få betydelse.

Jag är ingen moralfilosof. Jag är ingen teolog. Jag är inte bra på etiska dilemman.

Men jag är övertygad om att vi kommer att behöva resonera mer om vilka etiska och moraliska regelverk som ligger bakom svaren från ChatGPT och andra, liknande system.

Den diskussionen hoppas jag blir livaktig. Och inkluderar många: teknikentusiaster lika mycket som filosofer, öppenhetsfundamentalister lika mycket som teologer.

Men jag hoppas att det blir en diskussion utan moralpanik. Eller teknikpanik för den delen.

Vårt beroende av Kina är problematiskt. Jag gör vad jag kan för att komma bort från det. Även om det känns omöjligt.

Kina är idag en maktfaktor på många plan. Dynamiken med Ryssland sätter fokus på deras militära kraft och ambitioner, liksom deras syn på Taiwan. Deras intåg i många afrikanska länder belyser Kinas ekonomiska planer på andra kontinenter. För många har dessutom den kinesiska diktaturen, med allt som följer av det, varit den riktigt avskyvärda dimensionen av Kina, både historiskt och nutida.

Ändå är vi idag extremt beroende av Kina, även i Sverige. Det är i synnerhet deras produktionsapparat som gör sig påmind i nästan allt vi köper. Den som går in i en järnhandel, en elektronikbutik eller en klädbutik kommer att få svårt att hitta produkter som inte är producerade i Kina.

Matbutikerna är såklart ännu i stort fredade, och många klädbutiker har produkter från Indien, Pakistan eller kanske Turkiet eller Rumänien. Och visst finns det produkter som är tillverkade både i Sverige, Norge och andra Europeiska länder. Men jag slås av hur ofta jag behöver leta efter det. Och hur ofta jag möts av en produkt tillverkade i Kina.

Jag är gillar det inte. Dels för att vi indirekt blir en del av den maktsfär som är den kinesiska. Dels för att transporterna ofta blir orimliga, med påverkan på natur och klimat samt med en sårbarhet som blev uppenbar med det tvärställda containerfartyget i Suezkanalen, Ever Given. Jag oroar mig för arbetsvillkor för kinesisk arbetskraft, som jag utgår från har en hel del att önska jämfört med europeiska förutsättningar. Och dessutom är jag orolig för att Kina hanterar klimatpåverkan och hållbarhetsfrågorna betydligt sämre än en tillverkare från Spanien, Tyskland eller Sverige skulle gjort.

Därför försöker jag göra vad jag kan för att ”Kina-banta”. Kan jag hitta en produkt som inte är tillverkad i Kina försöker jag välja den istället för den kinesiska. För mig räcker det numera med att hitta en produkt som är gjort i Pakistan eller på Indonesien för att det ska kännas som en seger.

Kanske är bara denna medvetenhet om Kinas roll i vårt konsumtionssamhälle en ständig och nödvändig påminnelse om det galna i ett vi skickar knivar och gafflar, tv-apparater, borrmaskiner och leksaker från andra sidan jordklotet – när vi sannolikt hade kunnat göra precis samma sak betydligt närmare. Möjligen dyrare. Men med långt fler fördelar i ett större perspektiv.

Jag inser att denna personliga motståndsrörelse är något fåfäng. Vi är trots allt fortsatt helt beroende av Kinas produktionsapparat. Det leder helt enkelt för långt att helt avstå kinesisktillverkade produkter.

Men om vi alla försökte muttra lite, tänka till lite på alternativen, när vi står där med en ny markering med ”Made in China” eller ”Made in P.R.C” – då kanske vi på lång sikt kan stärka svenskt och europeiskt näringsliv. Vi kanske kan minska vår sårbarhet i ett känsligt geopolitiskt läge.

Och vi kanske skulle avstå från att köpa den där meningslösa – men ack så billiga – plastprodukten som någon fabrik i Kinas inland producerat.

Politiker på alla nivåer borde lära sig mer om styrsystem, återkoppling, dämpning och tröga system. Det hade skapat bättre politik. Och långsiktigt bättre resultat.

Det var nu ganska många år sedan jag läste reglerteknik på Linköpings Tekniska Högskola, det som numera kallas Linköpings Universitet. Men under ledning av bland annat Mille Millnert fick jag en rejäl dos av reglerteori med mig. En av mina favoritkurser för övrigt.

Denna blogg ska knyta ihop Mille Millnert med riksbanskchefen. En spoiler: fler politiker borde ha läst reglerteori.

Reglerteknik är på många sätt en väldigt användbar teori. Låt mig ta ett exempel. Ett trivialt problem är att reglera värmen i en bil. Från det att du rattar upp värmen i en kall bil på vintern tar det i alla fall ett par minuter innan bilen har fått en någorlunda behaglig temperatur. Det finns en tröghet i systemet, som gör att värmen inte infinner sig momentant.

Har du otur rattar du upp värmen i bilen för högt. Efter ett tag blir kupén allt för varm. Du sänker till minimum och pumpar in kyla. Då blir kupén för kall igen. Om du fortsätter så kan ha fått ett system som självsvänger.

Jag tänker på mina egna något dammiga och dimmiga kunskaper i reglerteori när jag ser hur politiken idag försöker åtgärda väldigt tröga system med snabba och kraftfulla åtgärder. Ofta också med en förväntan på att systemen omedelbart ska reagera.

Oavsett om det gäller räntan (som ska påverka inflationen), fler poliser (som ska få stopp på gängbrottsligheten) eller satsningarna på en elektrifiering av fordonsflottan (som kanske ska lösa klimatkrisen) så är det ju uppenbart att de underliggande systemen är väldigt tröga och knappast svarar snabbt på enstaka insatser, även om de kan verka ”kraftfulla”.

Jag pratade en stund med professor Svante Gunnarsson vid Linköpings Universitet. Han är just professor i reglerteknik. Vi enade snabbt om att politik och samhällsutveckling svårligen kan reduceras ner till en enkel matematisk modell. Inslaget av psykologi, sociologi och många andra faktorer är såklart stort, vilket gör problemet ännu mer komplext.

Men vi enades också om att förståelsen för hur återkopplade system fungerar skulle ändå ge viktiga perspektiv på politiska insatser. Att förstå hur tidskonstanter påverkar hastigheten i en förändring. Att för stora rattutslag, som dessutom sker under lång tid, kan få mycket stora åtgärder på andra sidan – men först långt senare och då med helt andra oönskade effekter som resultat.

Många politiska system är väldigt tröga – det är helt uppenbart. Åtgärder som vidtas vid en tidpunkt får resultat först långt senare.

Det är uppenbara slutsatser, som man inte behöver vara professor i reglerteknik för att förstå.

Men jag är ändå övertygad om att många fler – i synnerhet politiker – hade behövt förstå mer om system och hur de styrs. En liten grundkurs i reglerteknik för landets politiker hade kanske varit något för framtiden?

Finns det plats kanske även riksbankschefen kan få vara med?

Jag som man funderar ofta på min egen roll och hur jag kan vara en god kraft i samhällsutvecklingen. Ett av svaren är att lära och lyssna mer på min mamma.

8 mars betyder mycket för mig. Jag påminns både om kvinnors och tjejers roll i samhället. Och mitt eget ansvar för att inte stå i vägen för kvinnors möjligheter (eller för andra mäns möjligheter heller för den delen).

Jag har som många vet varit chefredaktör på Internetworld. På den tiden var journalisten och debattören Jeff Jarvis en inspiratör på många sätt. Hans bok ”What Would Google Do” rymmer bara i titeln en inspirerande uppmaning. Om vi ställs inför ett problem så kan vi lösa det på många olika sätt. Jeff Jarvis uppmanade oss att tänka som Google – med det underförstådda att Google sannolikt hade gjort saker och ting annorlunda än vad vi lärt oss i skolan, eller hur våra föräldrar löste problemet.

En tanke för dagen kan vara att ställa sig frågan: ”What Would Christina Do?”. Eller ”What Would Elin Do?”. Eller ”What Would Pernilla Do?”.

Många gånger hade män och kvinnor löst ett problem på samma sätt. Men många gånger finns det sannolikt även nyanser och skillnader som är betydelsefulla. Hur kan jag som man tänka mer som mina kvinnliga förebilder: min mamma (som hette Christina, för övrigt), min hustru eller som mina systrar? Eller de många extremt kloka kollegor som är kvinnor? Vad hade de tagit med sig för perspektiv som hade haft betydelse för ett beslut eller resonemang?

Vi vet ju hur viktigt det är med förebilder. Ett av de viktigaste sätten för att få fler kvinnliga chefer, professorer, styrelseproffs, ingenjörer eller astronauter är att se till att ha fler förebilder: personer som gått före och visat vägen.

Jag är övertygad om att även vi män kan – och måste – vara förebilder, också för kvinnors möjligheter. Ett sätt att bli bättre på det är att fundera på vad våra mödrar, systrar, kollegor och vänner som är kvinnor hade gjort.

Idag ska jag fundera på hur min mamma hade löst de utmaningar jag står inför. Det tror jag kan göra mina beslut vassare, jag bör bli mer handlingskraftig, mina möten bör bli mer ödmjuka och mina samtal mer inkluderande.

Hur ska vi jobba ihop, när vi inte ses på kontoret som förr? Det så kallade ”samhällskontraktet” har sin motsvarighet på kontoret: ”kontorskontraktet”. Just nu är båda dessa kontrakt uppe för omförhandling.

Konvulsionerna efter pandemin – i synnerhet på landets många kontor – håller på att lägga sig. Men de är inte över. Frågan om hur vi ska förhålla oss till hemmakontoret, till det fysiska kontoret, till fysisk närvaro på gemensamma möten, till tidredovisning: ja, detta och mycket annat är just nu föremål för diskussion och överväganden.

Svaren är inte givna. Dragkampen mellan vad medarbetarna trodde var perfekt initialt och vad cheferna trodde var perfekt initialt har pågått ett tag. Mycket har löst sig. Men vi är inte heller klara: efter ett tag har både medarbetare och chefer sett baksidor och utmaningar, som leder till nya överväganden.

Det individuella perspektivet var inledningsvis starkt: medarbetare argumenterade för att kunna förlägga sin arbetstid till platser som passar just dem och deras arbetsuppgifter. Chefernas perspektiv, där inte sällan önskat hitta mer gemensamt arbete på kontoret, har ofta varit motpolen.

De gemensamma projekten, där vi samverkar och skapar tillsammans på en arbetsplats, har inledningsvis inte varit i fokus. Det gemensammas bästa har väl inte varit helt bortglömt i debatten, men verkligen inte heller varit det viktigaste perspektivet.

Jag tror dock att denna diskussion kommer att fortsätta ett bra tag till. Inte minst nu, när många börjat hitta sina nya arbetsformer, kommer nästa utmaning: vad betyder det för kulturen på företaget eller i organisationen?

Hur kan vi säkerställa att vi bygger gemensamma kulturer? Hur kan vi säkerställa att vi får det lärande som vi är vana vid på en arbetsplats? Hur kan vi skapa tillit till varandras kompetenser när vi inte ser varandra regelbundet? Hur kan vi kroka arm och bygga lag när vi ofta möts via en skärm?

Detta kommer att gå att lösa, såklart. Teknikutvecklingen fortsätter, liksom arbetsformer och ledarskap. En ny ordning växer fram.

Just nu pågår en reformering och översyn av det stora ”samhällskontraktet”: vilka förväntningar har vi på våra medmänniskor i vårt omgivande samhälle? Samhällskontraktet har varit i fokus länge, inte minst eftersom vi så ofta och så tydligt ser att världen har ändrats: globaliseringen, de sociala medierna, urbaniseringens konsekvenser och många andra fenomen har rört om i grytan rejält.

På samma sätt pågår just nu även en stor omförhandling av ”kontorskontraktet”: vilka förväntningar har vi på varandra, hur samverkar vi, hur ser de informella reglerna ut som på olika sätt formar vår gemensamma kultur?

Jag är säker på att lösningarna kommer att bli olika på olika arbetsplatser. Olika individuella lösningar kommer att behövas och måste bejakas. Flexibiliteten är en enorm tillgång som behöver bejakas. Teknikutvecklingen kommer att ge oss svar även på frågor om samverkan och hur vi ska vårda gemensamma projekt och kulturer.

Men vi måste gemensamt bry oss om det gemensamma projektet, den gemensamma kulturen. Den omsorgen måste vi alla känna, oavsett om vi är chefer eller medarbetare. Och bäst blir det om vi orkar bry oss om mer än bara våra rent personliga behov.

Det gäller i synnerhet alla våra gemensamma kontor och det informella kontrakt som vi blir en del av när vi kliver in genom dörren. Eller när vi loggar in på Teams.

Nobelpriset är för det mesta en laginsats. Sammanhanget och omgivningen är otroligt viktig för framgången i forskningen. Universitetens roll ska inte underskattas.

Veckan som gick rymde – bland mycket annat – avslöjandet av vilka som fick årets nobelpris.

Som vanligt pratas det mest om fredspriset och priset i litteratur i rapporteringen i media.

Men en helt central del av Nobelprisets berättelse är de priser som premierar forskningsresultat av olika slag: fysik, kemi, medicin och ekonomi.

Årets pristagare hyllas för sina insatser och ges dessutom en inte oansenlig summa prispengar. Nobelpriset lyfter fram forskare som ofta kämpar i det tysta och nästan alltid under långa tider för att nå resultat. Priset blir också ett pris för själva forskningen och forskningsresultaten. Även detta fantastiskt.

Men lite i skymundan, inte minst i medierapporteringen, finns universiteten och forskningsmiljöerna. De själva är såklart väldigt stolta över att just deras forskare fått ett prestigefyllt pris. Men det syns dessvärre inte lika mycket.

Låt mig därför vända lite på det och börja med universiteten, som i år fått pris:

Université Paris-Saclay är hemvist åt Alain Aspect som i år fått priset i fysik.

Columbia University i New York är tidigare basen för den andra pristagaren i fysik: John F. Clauser (som numera verkar ha egen verksamhet).

Universiät Wien har den tredje pristagaren i fysik som forskare: Anton Zeilinger.

Stanford i San Francisco är stolta över priset i kemi som bland annat gick till Carolyn Bertozzi.

Köpenhamns Universitet är lika stolta över Mårten Meldal som också fick pris i kemi.

Scripps Reserach är hem för den tredje pristagaren i kemi: K. Barry Sharpless.

Max Planck-institutet har varit hemvist för Svante Pääbo, som fick årets pris i medicin.

Ekonomipriset presenterades idag, måndagen den 10 oktober. Presentationen av pristagarna har rullat ut under dagen på respektive institution.

The Brookings Institutions är självfallet stolta över att Ben Bernanke, tidigare ordförande i USA:s riksbank, fått ekonomipriset i år.

University of Chicago har hunnit med att hylla Douglas Diamond som får dela ekonomipriset med Bernanke.

Washington University in St Louis är självfallet också mycket glada att deras Philip Dybvig fått ekonomipriset i år.

Jag hoppas att universitetens och forskningsinstitutens roll får större plats i rapporteringen framöver. Visst ska vi hylla forskningen och de enskilda forskarna. Men den stolthet som kollegorna på universiteten känner handlar inte bara om att få jobba nära en framstående forskare. Deras stolthet handlar också om att de känner att priset även blir ett erkännande av deras egen verksamhet och det sammanhang som till slut skapat framgångsrik forskning och framgångsrika forskare.

Debatten om landets nya stambanor fortsätter. En ny regering ger åter nya besked och verkar vilja prioritera om. Det är olyckligt på många plan.

Debatten om en utbyggnad av svensk järnväg har varit igång i många år. Vi vet att järnvägens kapacitet är maximalt utnyttjad. De flesta vill se ökade investeringar, inte minst i underhåll av den befintliga anläggningen. De flesta verkar dessutom överens om att att nya investeringar behöver göras i stråk som är extra hårt nyttjade eller som sedan länge behövt utvecklas: exempelvis Göteborg-Landvetter-Borås.

Vägen dit har dock varit svår att få till. En svår underhållsskuld behöver hanteras. Godstrafiken hamnar lätt i skymundan för persontrafiken. Investeringarna tar lång tid och är dyra. Dessutom påverkar byggena markägare och andra intressen, inklusive golfbanor i Skåne.

Lägg därtill den förhoppning som ställs till självkörande bilar och andra moderna tekniker som skulle kunna förändra logiken i grunden.

Detta pussel är såklart inte lätt att hantera. Men det är för att klara av målkonflikter och kunna göra tydliga – och långsiktiga – prioriteringar som vi har ett parlament och en regering.

Besluten om vår järnvägsinfrastruktur har pekat åt olika håll och Trafikverket har ständigt tvingats tänka om när förutsättningarna ändrats. Det har självfallet gjort att arbetet blivit lidande. Politikerna i bred mening har bidragit till dagens problem för svensk infrastruktur.

Visst rör det sig om stora belopp. Men vad är alternativet? Att inte göra något är såklart inget alternativ, mer än för de som verkligen hoppas på en teknikrevolution som på något sätt skulle hoppa över några steg i utvecklingen. Jag har dock svårt att tro att en sådan skulle komma utan kostnader heller.

Ett konkret bekymmer är såklart att många hakat upp sig på förledet ”höghastighets-”. Hade vi fokuserat på nya stambanor kanske debatten sett annorlunda ut.

Ett annat problem, som jag berört i andra sammanhang, är tilltron till en teknikrevolution som förvisso känns sannolik rent tekniskt, men som ur ett finansiellt och inte minst kulturellt står inför enorma utmaningar.

Men viktigare ändå är kanske att infrastrukturen måste få ha det riktigt långsiktiga perspektivet och inte bli föremål för ständiga omprioriteringar och en politisk ryckighet.

Infrastrukturen lägger grunden för övrigt samhällsbygge, investeringar och innovationer. Den behöver vara en stabil grund för att övriga samhället ska kunna utvecklas klokt.

Inte nog med att tåget tappar fart. Övriga samhälleliga investeringar famlar efter en trygghet och långsiktighet.

Jag hoppas att den nya regeringen, när den väl tillträder, håller fast vid en fortsatt utveckling och modernisering av svensk järnväg. Även om de gärna får prata om nya stambanor istället för höghastighetståg.