Vi har försökt springa ikapp med datorerna länge nog. Med AI går det inte längre. Nu måste vi lägga fokus på det som inte datorerna eller AI kan göra.

AI-frågan har fått stor plats i min agenda även den här veckan. I synnerhet fokuset på de nya jobben som AI skapar har tagit plats i min kalender. Jag hade förmånen att leda ett samtal på temat hur AI påverkar kompetensförsörjningen, i synnerhet inom techsektorn, arrangerat av TechSverige.

Trots många kloka inspel från kunniga panelister var det få om ens någon som vågade uttrycka sig tvärsäkert. Jag tog dock med mig känslan av att det är just tekniska yrken och roller som står inför den största utmaningen framöver. AI-systemens förmåga att utgöra standardiserade och regelstyrda uppgifter är redan stort – och den förmågan blir bättre för varje dag som går.

Den som tror sig kunna vara bättre än AI på områden som handlar om teknik eller datahantering – den får nog tänka om. På sikt är det en lönlös kamp.

Det ställer oss inför nya utmaningar – både i hur vi jobbar och vad vi behöver kunna.

Vad detta skulle vara vet jag tyvärr inte. Men låt mig provtänka. Jag tänker då att det finns några saker som borde vara värdefulla i en AI-tung framtid.

• Förståelse för teknik och inte minst AI. Vad är det? Hur fungerar det? Hur fungerar det inte?
• Förmåga att samspela med teknik och AI. Hur kan vi nyttja AI till våra liv och arbeten?
• Allmänbildning. För att kunna ställa bra frågor och förstå svaren behöver vi har en god och bred överblick över ganska mycket.

Sedan måste vi nog ha lite egenskaper, där tekniken än så länge är svag eller obefintlig:

• Ansvarstagande. Våra samhällen bygger trots allt fortfarande på ett mänskligt ansvarstagande, både i praktiken och i en juridisk mening.
• Värderingar. Även om vi kan styra våra AI-verktyg att ta ställning för och emot saker, är det en stark mänsklig egenskap att ha en uppsättning mer eller mindre välgrundade värderingar. Där vår historia, kultur och sammanhang vävs samman till något unikt.
• Samspel med andra människor. När vi samlas i ett rum uppstår en stämning. Vissa är bra på att ”läsa av ett rum” – eller att bli festens centrum. Jag är säker på att detta kommer att vara egenskaper som blir viktigare framöver.
• Kommunikation. Att skriva texter eller producera bilder kan säkert ett AI-system göra. Men hur skapar vi kommunikation som mottagaren förstår och berörs av? Som leder till förändring?

Ytterst tror jag att vi behöver fundera mer på hur vi kan stärka det verkligen mänskliga – och dra nytta av detta i våra yrkesliv. I våra liv.

Jag hoppas nästan det: kan vi bli mer mänskliga så kan vi också nyttja tekniken bättre. Då blir både vi och tekniken bättre.

AI-forskaren Max Tegmark fick i samband med sitt sommarprat gott om plats för att sprida oro och dysterhet kring AI:s roll för mänskligheten. Det bidrar knappast till utvecklingen.

Sommar i P1 erbjöd som vanligt ett antal spännande samtidskommentarer. Och ett av årets hetaste frågor, artificiell intelligens, AI, fanns såklart med genom forskaren från MIT, Max Tegmark, som pratade den 1 augusti.

Det var ett dystert program på många sätt. Max Tegmark utesluter inte att AI-systemen kan komma att ta kål på mänskligheten inom en överskådlig tid. Det sägs kanske inte rakt ut i programmet, men hotbilderna många, pessimismen är påtaglig. Riskerna med att AI-systemen kommer i fel händer och att de blir självspelande system som av bara farten tar kål på mänskligheten är några av undergångsscenarierna.

Själv blev jag besviken på hans sommarprat. Jag har minst två invändningar.

För det första: vi gör klokt i att möta framtidens stora utmaningar med optimism och hopp – även om det kan vara svårt. Hopplöshet leder till handlingsförlamning. Klimatförändringarna, är ett minst lika konkret och stort hot mot mänskligt liv som AI-frågan. Men ska vi lyckas hantera klimatförändringarna måste vi hitta vägar framåt, våga tro på framtiden. Tankar om hur vi klokt kan nyttja AI-tekniken framåt skulle se ut lyste med sin frånvaro i Max Tegmarks sommar-prat. Och en ansvarstagande forskare, med så djup kunskap om frågan som Max Tegmark, bör bidra till lösningar – inte bara peka på problem.

För det andra: jag tror att han har fel i sak. Låt mig skissa på några perspektiv som för mig leder till en annan slutsats om AI-utvecklingen.

Ett av Max Tegmarks underångsscenario är att AI-systemen kan uppfinna nya och hittills okända kemiska och biologiska vapen som kan förgöra mänskligheten. Men om AI-systemen kan hitta på undergångsvapen – varför kan inte samma system användas för att möta dessa hot?

Max Tegmark noterar också att dagens AI-system blivit extremt bra på språk och språkmodeller. Han oroar sig för att hans son, som inte har lärt sig språket lika snabbt som ett AI-system, inte ska få jobb och ständigt bli utkonkurrerad av olika AI-system. Tegmark drar slutsatsen att AI-systemet alltid kommer att ligga långt före sonen i språkförmåga eftersom den kan lära sig så snabbt. Men det är ju varken sant eller relevant. Språk handlar om kommunikation mellan två (eller flera) – inte vad någon enskild kan. Att vara bra på kommunikation handlar om att få en mottagare att förstå något, inte att själv kunna formulera smarta svar som ingen begriper. Max Tegmarks son behöver inte lära sig fler ord än ett AI-system: de flesta ord som finns i en ordbok är det ändå ingen som begriper. Vad Max Tegmarks son behöver lära sig är att lyssna, reflektera, ha empati, förstå sammanhang och svara med omtanke.

Max Tegmark fastnar också i de mål och uppgifter som ett AI-system ska lösa. ”Ta mig snabbast möjligt till Arlanda”, är ett av hans uppenbart triviala exempel. Med så enkla utmaningar är det klart att även svaren kan bli väldigt yxiga. Men tar man så banala exempel, så blir hela frågan banaliserad. Det är för mig självklart att ett väl fungerande AI-system tar hänsyn till komfort, till trafikregler och till miljöaspekter.

Slutligen: Max Tegmark återkommer till begreppet ”superintelligens” och tanken på att AI-systemen skulle vara överlägsna människan för att de är mer ”intelligenta”. Men så är det ju inte alls. Excel är såklart snabbare än varje människa på att räkna. Men det betyder inte att Excel är en bättre matematiker. Och viktigare ändå: att vara människa handlar inte om att vara bäst på att snabbast lösa problem. Max Tegmark närmar sig denna fråga på slutet, där han pratar om ”syfte och mening” (men jämför märkligt nog med djur i en djurpark). Han pratar om ”subjektiv upplevelse”, där han kommer in på känslor och medvetande.

Hade Max Tegmark lyssnat på sig själv (”Vi har hakat upp oss på vår intelligens, och inte på vårt medvetande. Vi har grundat vår identitet på den”) hade han insett att begreppet ”intelligens” inte kommer att kunna bygga våra nya samhällen. Det krävs mycket mer – kanske framför allt något annat.

Max Tegmark kallar detta andra för förmågan att uppleva saker. Hade han fortsatt dialogen om AI där han nu slutade i sitt ”Sommar i P1” hade detta kunnat bli mycket intressant. Men Max Tegmark ser våra liv som tekniska problem som behöver lösas. Och om det är ett tekniskt problem som ska lösas, ja då kanske ett AI-system kan göra det åt oss.

Men goda samhällen är inte i första hand tekniska problem. De byggs av kulturer, av många mänskliga projekt, av initiativ, av mångfald, av misstag och framgångar.

Artificiell ingelligens rymmer en lång rad utmaningar i stort och smått. Det finns rejäla utmaningar som vi måste ta på stort allvar. Men tre saker är jag övertygad om. För det första att tekniken i lika stor utsträckning kan vara ett verktyg för gott som för ont. För det andra att mänskligheten kommer att ha möjlighet att påverka och styra utvecklingen, även av våra tekniska lösningar. Och, slutligen, för det tredje att ett samhälle är så oändligt mycket mer än bara enskilda tekniska lösningar – hur ”intelligenta” de än är.

Kritiken mot digitaliseringen – exempelvis av skolan – är just nu hård. Tyvärr hamnar vi i ett dike. Och av fel skäl.

”Målet för digitaliseringspolitiken är att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.” Det går att läsa på regeringens hemsida.  Det är inget dåligt mål. Det är ambitiöst, kanske lite svårt att utvärdera. Men också helt i linje med Sveriges stolta tradition av att vara en framgångsrik ingenjörsnation.

Men just nu blåser ändå ganska snåla vindar kring just digitaliseringsstrategin. Inte minst digitaliseringen av skolan har fått utstå hård kritik, nu senast från Liberalernas partiledare, Johan Pehrson. I hans Almedalstal fick just skärmarnas roll i skolan hård kritik. Och förskolan ska vara helt skärmfri, om Johan Pehrson fick bestämma. Samma tongångar har hörts från Lotta Edholm, skolminister, och från flera andra debattörer.

Det antyds ibland att ”digitaliseringen har blivit en överideologi”, som blivit viktigare än andra mål och ambitioner. Och att denna ”fanatiska” inställning behöver brytas.

Jag har följt denna fråga så länge och så nära att jag är medveten om att det funnits överdrifter och visioner som dragit iväg – någon gång en bit bortom rimlighetens gräns. Men jag kan också lova alla debattglada i den aktuella debatten att den stora majoriteten av de som velat se mer av digitala verktyg i skolan gjort det för att de är övertygade om att skolan – och utbildningen – hade blivit bättre av just nya verktyg. Mycket bättre!

De digitala verktygen kan både bidra till ett bättre lärande, men också bidra till att ungdomen bättre kan klara av ett liv (och yrkesliv) präglat av datorer, internet, sociala medier, AI och mycket annat. Båda dessa mål känns så självklara 2023 att det nästan är märkligt att det behöver påminnas om.

IT-sektorn i dess bredaste mening vill bidra till båda dessa mål. Men IT-sektorn är också en lite spretig samling aktörer, med en lång rad viljor och förslag, som ibland kanske krockar, helt säkert spretar det rejält.

Det är ingen framgångsrik väg att bara köpa allt som IT-sektorn erbjuder, utan vidare tanke på hur detta ska bli en helhet, som stärker både elever, lärare, skolledare, pedagogik och skolans vidare uppdrag. Istället behövs ett ledarskap, där skolledare, lärare och kanske ibland också en och annan politiker bidrar till att sätta mål för skolans utveckling. Det skulle vara otänkbart för mig att 2023 leda en verksamhet utan att på bästa sätt nyttja de många nya verktyg som digitaliseringen erbjuder.

Men de digitala verktygen kommer inte att kunna lösa allt. Fysiska böcker kommer säkert att behövas länge än. Klassrummen behöver inte skrotas. Papper och penna är utmärkta verktyg – i rätt sammanhang. Mobiltelefoner och IPads behöver inte vara med på varje lektion. Och AI ska inte behöva tryckas in i varje ämne.

Även om skolan just nu är mest i skottgluggen gäller detta även andra samhällssektorer. Vården kan nyttja nya verktyg, men inte till allt. Rättsväsendet kan nyttja modern teknik – men inte enbart. Omsorgen har stor möjlighet att hantera både personalbrist och tidsbrist med digitala verktyg – men bara tillsammans med beprövade arbetsformer.

De som menar att ”digitaliseringen blivit en ideologi” har fel. Men det politiska ledarskapet har inte givit de bästa förutsättningarna för skolan att nyttja de digitala verktygen på bästa sätt.

Just nu skrotar regeringen gamla strategier och svaren söks i gamla modeller och lösningar. Politiken vill visa ”handlingskraft”, men söker sig tyvärr bakåt, inte framåt.

Regeringens strategi om att vi i Sverige ska vara bäst i världen på att nyttja digitaliseringens möjligheter innebär självfallet inte att allt som kan bli digitalt ska bli digitalt. Eller att allt som är digitalt är bra.

Men lägger vi fokus på orden ”digitaliseringens möjligheter”, gärna med ett öppet sinne och en vilja till att utmana och ständigt lära, då är jag säker på att skärmarna, Ipads, mobiltelefoner och andra digitala verktyg kommer att stärka skolan, eleverna och Sverige som kunskapsnation. Digitaliseringen ska nyttjas i rätt sammanhang och där det gör nytta och skillnad.

Den ”ideologi” för våra offentliga institutioner som jag vill se handlar om utveckling, lärande och förändring. Inte en återgång till gamla idéer och arbetssätt.

Samhällen med hög grad av tillit är ofta gynnsamma för både individer och för samhället som helhet. Vi bör sträva efter att upprätthålla denna tillit även framgent.

De nordiska länderna är speciella på många sätt, men ett intressant perspektiv är den grad av tillit som präglar oss. Vi i Danmark, Norge, Finland, Island och Sverige litar mer på våra grannar – och på våra gemensamma institutioner – än vad medborgare i andra länder gör.

Och denna tillit har skapat en mängd fördelar. Det blir mindre bråk och konflikt, det blir mindre behov av juridik, samhällsapparaten kan arbeta mer transparent – och så vidare. Fördelarna är många i samhällen med hög grad av tillit. Och eftersom de nordiska länderna präglas mer av denna tillit än många andra länder har det ibland kallats för ”det nordiska guldet”.

Ibland hör man i debatten att vi i Sverige varit ”naiva”. Vi har inte sett ”tendenserna hos gängen”, exempelvis. Många menar nu att vi för länge sedan borde ha förstått vartåt det barkat och agerat snabbare. Att vi aldrig kunnat lita på den ena eller den andra gruppen i samhället.

Förutom att det ofta ryms en del ”efterklokhet” i dessa resonemang, så menar jag att det i grunden är sunt och klokt att försöka upprätthålla den ”tillit” som gagnat det svenska samhället så väl. Den dagen då vi inte längre kan lita på vår granne, på våra politiker, våra journalister eller andra samhällsbärande funktioner: ja då blir vårt samhälle på många sätt sämre.

Jag är inte helt naiv. Vi har idag anledning att fundera på om vi kan ha samma system, baserat på tillit, som vi hade tidigare. Bidragsfusk och annan liknande kriminalitet är för stor för att kunna negligeras. Utvecklingen de senaste åren har inte varit till fördel för vårt system. Tilliten är delvis bruten.

Men de som hävdar att vi varit naiva, de menar ju också att vi tidigare inte borde ha litat på det starka ”tillitsbaserade” systemet. Det tror jag är fel. Vi har under decennier haft en enorm nytta och glädje av att vi litat på varandra och på våra gemensamma projekt, oavsett om det är staten, kommunen eller styrelsen för en idrottsförening. Det har hållit borta jurister, regelverk och formaliteter som vi idag ser allt mer av. Och som bidrar till långsamhet, misstänksamhet och ineffektivitet.

Det är i grunden väldigt bra om vi möter vår omvärld med en positiv förväntan, där vi litar på varandra och våra avsikter. Att vi möter en främling på gatan, med en grundinställning av att vi har ärliga och öppna avsikter.

Det är i grunden illa om vi möter vår omvärld med misstänksamhet. Det leder till ökade kostnader, minskad riskvillighet och rop på poliser och regelverk.

Vi bör sträva efter att så snart som möjligt återupprätta ett samhälle byggt på tillit och förtroende. Det nordiska guldet är väl värt att vårda.

”Land ska på lag byggas” var Karl XV:s valspråk. Men just nu är det tydligt att det inte räcker.

För något år sedan hade jag anledning att besöka Philadelphia i USA och besökte då även University of Pennsylvania, UPenn. Det är ett av USAs främsta och mest respekterade universitet, grundat 1740 av Benjamin Franklin.

UPenns motto är ”Leges sine moribus vanae”, på engelska ”Laws without morals are useless”. På svenska översätts detta med ”Lagar utan moral är förgäves”.

Direkt när jag läste det insåg jag att detta var kraftfullt. Och att det hade något att säga oss även 2023. Kanske i synnerhet 2023.

Skjutningarna och gängkriminaliteten skakar samhället och utmanar mycket av det vi har tagit för självklart. Alla är överens om att något måste göras och mycket fokus riktas på polisens förmåga och kapacitet.

Jag har ingen annan uppfattning än att polisen är ett avgörande verktyg i detta arbete. Våldsmonopolet måste upprätthållas: vi får inte hamna i ett läge där medborgare överväger egen beväpning för att skydda sig. Och allt talar väl för att lagstiftning, påföljder och kriminalvården behöver skärpas och stärkas för att upprätthålla de gränser som vi tidigare tagit för givet.

Men ett samhälle där vi enkom lägger fokus på lagstiftning och de yttre ramarna – och inget fokus alls på den moral och etik som behövs inom dessa ramar: då kommer vi sannolikt inte att lyckas.

Tyvärr är vi väl i Sverige ganska dåliga på att prata just om dessa frågor. Ordet ”moral” låter för många som mossigt och kanske unket, med negativ klang. Etik låter väl bättre för många, men är ändå ytterst oklart, mer än som en diskussion mellan kulturskribenter och på akademiska seminarier. Den offentliga kritik som länge funnits mot vårt kristna kulturarv har inte innehållit något alternativ. Snarare har vi lämnats med ett vacuum, där etik och moral ofta reducerats till en privatsak, inte en samhällsangelägenhet.

Sveriges resa från ett väldigt homogent samhälle med en monokultur mot ett mångfacetterat samhälle med många kulturella rötter och traditioner har i många fall varit en utmaning. I flera avseenden har denna förändring också hanterats illa eller helt lämnats vind för våg.

Det mångkulturella samhället är en enorm resurs och tillgång för vårt samhälle. Men ska vi kunna bygga ett samhälle för alla – och i synnerhet i det mångkulturella samhället – behövs en tydligare gemensam grund att stå på, också etiskt och moraliskt. En grund som också öppnar för nya perspektiv, som blickar utåt och inte inåt, som blickar framåt och inte bakåt. Lagen kommer att vara viktig, men den klarar inte uppgiften på egen hand.

För att kunna hedra Karl XV:s valspråk, ”land ska på lag byggas”, behöver vi skapa förutsättningar för lagen att fungera. UPenns motto, att moralen behövs för lagen, tror jag kan ge en viktig ledtråd till vad som behöver stärkas – parallellt med poliser, fängelser och övrigt rättsväsende.

Den mindre välkända fortsättningen på Karl XV:s valspråk är ”… och icke med våldsverk”. Nu är vi i ett läge där vi dessvärre ser just våldet öka och ta allt större plats i samhället. Vi måste hitta bort från detta så snart det går. Även om det sannolikt inte kommer att gå fort.

Det talas mycket om att AI ska ta jobben från oss. Jag tror tvärt om.

En av mina favoritförfattare är P-O Enquist. Både hans val av ämnen och hans sätt att formulera sig fångar mig på ett sätt som jag har svårt att sätta ord på. Jag vet bara att alla hans böcker har fascinerat mig.

Så är det inte med alla böcker jag läst. Det känns onödigt att i detta sammanhang lista författare som jag INTE gillar, men det är nog uppenbart för er att vi alla föredrar vissa författare före andra.

På samma sätt är det ju med musik (jag gillar Stevie, Prince, Aretha), med filmer (jag har gillat filmer jag sett av Almodovar) och med måleri (jag hör till dem som gillar Lars Lerins akvareller).

Nu talas det om att AI ska kunna skriva romaner utan oss. Att musik kan skapas utan mänsklig inblandning. Det kan såklart vara sant – rent tekniskt. Men blir det bra? Kommer vi att fångas av en AI-genererad text eller en AI-genererad musik på samma sätt som vi kan fångas av en text av Dostojevskij. Eller fångas av musik som är skriven av Bach?

Ett stöd för utveckling – självfallet. En ersättare till det mänskliga – osannolikt.

Kanske kan vi skapa fin musik och fina texter med hjälp av AI. Men mycket av mänsklig verksamhet – och mycket av det vi skapar – är mer än bara data. Det är berättelser, historia, kulturer, risktagande, otydligheter, tydligheter, vägval.

Väldigt många av oss har ett arbete där den mänskliga aspekten är helt avgörande. Du behöver inte vara en uppburen författare för att bidra med ett helt avgörande perspektiv när produkt A eller tjänst B skapas.

Vi ska inte bli konstnärer, allihop. Men vi måste alla fundera på hur vi kan bidra med våra unikt mänskliga perspektiv till det arbete vi gör.

Sitter vi still och tror att AI-revolutionen går över snart: då blir det problem. Men om du funderar lite på hur du, med ditt unika bidrag och din kreativitet kan bidra till det mänskliga och unika: då kommer det att finnas att göra.

I framtiden kommer vi att vilja möta olikhet, inte bara likhet. Vi vill möta personligheter, inte bara robotar. Vi vill inte ha system som är tillrättalagda, vi vill ha brokighet och variation. Människor är olika – och unika – och erbjuder därmed en variation som också skapar ett samhälle som inte bara är en tekniskt perfekt lösning på alla samhällsproblem. Väldigt få vill nämligen bo i det perfekt tillrättalagda samhället.

Just olikheterna kan vara den avgörande punkten. Vi behöver mångfald, olikheter och variation i våra liv.

Det mekaniska och repeterbara kan nog ersättas av en maskin. Men maskinen kommer ändå aldrig att ersätta det mänskliga.

Så trots att vi utmanas av tekniken och trots att moderna verktyg kan göra vad vi människor kunnat, så tror jag att utvecklingen ytterst gynnar just det mänskliga i våra liv. Det är först genom att vara ÄNNU mer människor, odla våra personligheter och bidra till mångfalden ännu mer än innan som vi kommer att klara oss i konkurrensen med de tekniska verktygen.

Det tycker jag är en trösterik tanke.

Min magkänsla säger mig att AI, Artificiell Intelligens, är något riktigt kraftfullt. Och kanske inte helt ofarligt. Är det möjligen att likna med kärnkraft?

Arbetet med att nyttja kärnkraft som energikälla började på 1930-talet, men i Sverige var det under 70- och 80-talen som kärnkraften byggdes ut i större skala.

Även om debatten om för- och nackdelar alltid funnits var tilltron till denna teknik stor i början. Numera är det välkänt att kärnkraften har ett antal fördelar och uppenbara nackdelar. I perioder har fördelarna fått mest utrymme i debatten, i andra perioder har det varit nackdelarna som övervägt.

AI-utvecklingen kanske kan liknas vid kärnkraften i just detta avseende. Vissa ser enorma fördelar och en stor potential. Möjligheten till utveckling, som hävstång för kunskap och effektivitet och som plattform för entreprenörskap. Allt detta lockar.

Men vissa ser såklart också hoten och riskerna: hela vägen från att enskilda arbetsuppgifter försvinner till att livet på jorden förstörs och maskinerna tar över. De värsta överdrifterna tar jag själv inte på så stort allvar, men självfallet finns det utmaningar och risker som måste övervägas.

Men precis som det är med kärnkraften måste debatten om AI kunna hantera både hot och möjligheter på en och samma gång. Vi behöver se till att våra kärnkraftverk är säkra i produktion och att uranbrytningen sker under rimliga förhållanden. Men vi ska också se till att nyttja kärntekniken till att ha stabil och planerbar energi.

AI-utvecklingen måste fångas på samma sätt. Vi behöver diskutera och debattera de etiska frågorna mer. Vi behöver rusta våra skolor för att ungdomarna ska förstå källkritik och bygga resiliens. Men vi ska samtidigt nyttja de nya landvinningarna för att skapa bättre samhällen.

Jämförelsen mellan AI och kärnkraft haltar såklart på flera plan: kärnkraften är väldigt centraliserad och bygger på enorma anläggningar, medan AI-utvecklingen är decentraliserad med en låg tröskel för nya aktörer. Men kraften i båda dessa tekniker är stor. Båda väcker känslor. Båda blir föremål för en bred samhällelig debatt.

Jag är positiv till kärnkraft, även om jag inte är naiv när det gäller risker med både uranbrytning och härdsmältor. Och på samma sätt ser jag stora fördelar med AI-utvecklingen, även om det finns scenarier som kan vara rejält dystra.

Jag kampanjade förvisso för Linje 1 när det var folkomröstning om kärnkraften 1980 – även Linje 1 precis som övriga alternativ i omröstningen hade avveckling av kärnkraften som mål. Linje 2 pratade om successiv avveckling, offentligt ägande och hushållning. På affischerna stod det ”Avveckling med förnuft ger säkerhet och trygghet”. Linje 3 ville helt avveckla: ”Avveckling inom 10 år och satsning på alternativ”. Idag hade vi formulerat alternativen annorlunda.

Om AI hade (Gud förbjude!) blivit föremål för en folkomröstning skulle väl Linje 2 haft slagorden ”Utveckling med förnuft ger utveckling och konkurrenskraft”. Den kampanjen hoppas jag hade vunnit.

Tar AI våra jobb? Kanske. Men blir vi sysslolösa? Verkligen inte.

AI-utvecklingen har satt fart på diskussionen på arbetsplatser, kring kaffebord och i tidningarnas spalter. Snäppet efter Lena Anderssons krönika i SvD är väl AI-frågorna det som engagerat allra mest den senaste tiden.

En av farhågorna som många lyfter är att våra jobb – i synnerhet kontorsjobben – skulle vara hotade. AI verkar ju kunna göra ungefär det mesta som en kontorsknegare gör till vardags. Och visst: risken för att en och annan arbetsuppgift kommer att automatiseras är stor.

Men risken för att vi blir utan jobb är sannolikt mycket låg. Det beror på två saker: för det första att mängden arbete är inte konstant och för det andra att människan i grunden är en entreprenör.

För det första: oron för att vi skulle bli överflödiga när tekniken tar över bottnar i en galen tanke om att mängden arbetsuppgifter är konstanta. Om en maskin tar över mitt jobb, så görs förvisso just den arbetsuppgiften utan min inblandning. Men vad är det som som säger att vi inte kan utföra ännu mer arbete med teknikens hjälp, och dessutom mycket snabbare? Att vi kan få upp kvalitet OCH volym på samma mängd tid som innan.

Den mängd arbete som är helt nödvändig för vår överlevnad på jorden är nog väldigt begränsad: vi behöver mat, värme där vi bor och kanske lite kläder på kroppen. Det mesta vi lägger tid och energi på är mervärden som vi uppskattar och som skapar goda liv. Och om vi skulle kunna göra ännu mer, så hade vi såklart kunna göra våra liv ännu mer innehållsrika och meningsfulla.

Med AI kommer denna energi att kunna växlas upp. Med AI blev mängden ”arbete” som kan utföras ännu större. Och möjligheten till ännu mer kvalitet och mervärden.

Mitt andra argument för att vi inte kommer att bli överflödiga är att människan i grunden är en entreprenör.

Om vi mot all förmodan skulle hamna i ett läge där vårt jobb blev automatiserat och där jag själv inte längre behövdes: ja då hade 99 procent av oss huggit tag i något annat. Vi människor vill vara sysselsatta. Vi vill skapa. Vi vara kreativa. Vi kommer att hitta på nya saker att göra.

Jag inser att aspekter som ”pengar”, ”status”, ”utbildningar”, ”juridik”, ”jantelagar”, ”kulturer” och kanske en del annat är och kommer att vara tillfälliga hinder för nya entreprenörer. Men människan är inte i grunden lat – hon vill jobba. Om ett jobb försvinner, kommer människan med all sannolikhet att kunna hitta ett annat.

Mängden arbete är nämligen inte konstant. Det finns hur mycket som helst att göra. Det kommer AI-utvecklingen inte ändra.

Politiken oroar sig för läsutvecklingen och skolministern vill hejda skolans digitalisering. Samtidigt dundrar AI-utvecklingen fram. Var möts dessa debatter?

Skoldebatten är hetare än på länge. Just nu pratas det mest om glädjebetyg, fuskande elever och om elevernas läsförmåga. Men det var inte länge sedan ägandeformer och vinstuttag från skolföretag var högst på dagordningen. Jag förstår att skolan väcker engagemang. Det finns få samhällsinstitutioner som är så centrala och viktiga som just skolan – hela vägen från förskola och grundskola till universitet och forskning.

Nu har alltså läsandet hamnat i fokus. Och i många fall har digitaliseringen i skolan fått skulden för att ungdomar läser allt mindre. ”Massdigitaliseringen av skolan har varit ett misstag. Skärmar har tillåtits tränga ut böcker, papper och penna”, skriver skolminister Lotta Edholm i Göteborgs-Posten.

Och läsandet av papperböcker och att skriva för hand i skolan har som bekant blivit en egen kulturdebatt, med inlägg av bland annat Joel Halldorf, Johan Hilton, Mattias Beijmo, Paulina Neuding och många andra.

Samtidigt har AI-utvecklingen tagit enorma steg framåt. Debatten om AI-utvecklingen är nästan lika het som skoldebatten. Frågor om vad AI kan göra, vilka utmaningar som följer med utvecklingen och om eller hur vi ska reglera utvecklingen ställs av både tech-entreprenörer, politiker och kulturdebattörer. Även denna fråga är helt legitim. Vi bör vara väldigt uppmärksamma på utvecklingen: både i de möjligheter som ges, men också de användningsområden som kan vara skadliga för samhällsutvecklingen.

Även om jag alltså har full förståelse för både skoldebatten och AI-debatten verkar dessa debatter ske i två helt olika åsiktskorridorer. I den ena handlar det om att ”digitaliseringen av skolan gått för långt”. I den andra handlar debatten om att ”digitaliseringen och AI kommer att ställa helt nya krav på skolan, vad vi lär oss och hur”.

Det finns ett stort värde i båda debatterna: det är sannolikt så att att AI-utvecklingen kräver att vi lär oss läsa, skriva och räkna från grunden. Och mycket talar för att AI-utvecklingen faktiskt kommer att fundamentalt förändra skolans roll.

Det jag saknar är den i debatten som lyckas fånga båda dessa frågor, där AI-utvecklingen knyts samman med skolans grundläggande uppdrag och roll. Hur ska skola organiseras och utbildningen läggas upp för att eleverna ska klara sig i ett högt datoriserat och automatiserat samhälle och näringsliv?

Jag saknar också de pedagoger, lärare och skolledare som tar till orda och erbjuder sig att ta stafettpinnen. Frågan om hur vi bäst lära våra barn och unga att läsa, räkna och nyttja modern teknik bör trots allt lämnas åt de professionellt utbildade pedagogerna i samverkan med läromedelsförfattare och andra som kan erbjuda verktyg för lärande – inte minst digitala.

Jag utesluter inte att Lotta Edholm har rätt. Det finns många skäl till att läsa klassiska romaner – inte bara att läsa sammanfattningen på Twitter eller se tv-serien. Och när Joel Halldorf argumenterar för att djupläsningen är värdefull, så är det med viktiga poänger. Vi behöver kunna läsa långsamt och reflekterande, inte minst när vi behöver förstå komplexa samband och att reflektera över sammanhang som inte är uppenbara.

Men lika sant är det att teknikutvecklingen just nu ritar om kartan för både näringsliv och samhälle i grunden. Skolan kommer att beröras, liksom lärarna och pedagogiken. AI-debatten är självfallet mycket mer trevande: vi upplever just nu ett vulkanutbrott, och har ingen aning om vilka konsekvenser utvecklingen kommer att få.

Ska man vara välvillig kanske man kan hävda att skoldebatten om läsandet och skrivandet handlar om att rusta våra ungdomar för det moderna, digitala samhället. Men i så fall saknar jag fortsättningen: om vi tar bort det digitala i tidiga år, när ska då datorer och mobiltelefoner nyttjas för lärande eller för förståelse? Och hur nyttjar vi – eller hur parerar vi – det faktum att varje skolelev från unga år bär med sig en extremt kapabel dator i form av en mobiltelefon i sin ficka hela dagarna?

Skoldebattörerna behövs i AI-debatten. Och skoldebatten måste omgående börja handla om hur vi bäst kan rusta våra ungdomar till att samspela och nyttja tekniken. Inte om hur de blir överkörda av den.

I en tid då näringsliv och det offentliga skriker efter duktiga ingenjörer och kvalificerad personal, då är det extra viktigt att kunna berätta vad just en ingenjör gör.

Jag har en god vän, som jag lärde känna under mina år i studentpolitiken. När vi gemensamt arbetade på kansliet för Sveriges Förenade Studentkårer – det var nu ganska många år sedan – pratade vi om hur vi brukade beskriva våra jobb när vi kom hem till släkt och vänner.

– Jag brukar säga att jag jobbar på kontor, sa min vän då.

– Det blir för krångligt att ge sig in i att beskriva allt arbete med rapportskrivande om svensk utbildningspolitik eller med möten med ministrar om studenters bostadssituation.

Jag förstod honom. De kontorsjobb som många utför idag ser förrädiskt lika ut: man sitter framför en dator, en stor skärm och ett tangentbord. Telefonen och Ipad:en är såklart givna komplement. Numera har datorn även en kamera för allehanda möten. Någon kanske har lite pappershögar vid sidan av datorn. Något foto på barnen, kanske? Men annars är det mesta lika.

Det som skiljer jobben åt är det som händer på och bakom skärmen.

Så när barnen ska beskriva vad mamma eller pappa gör på jobbet är det inte ovanligt att det summeras med: ”mamma sitter vid datorn och pratar med skärmen”. Eller ”pappa pratar i telefon och sitter i möten”.

Detta trots att samma mamma och samma pappa på dagarna ägnar sig åt att ta fram nya, innovativa och klimatsmarta energisystem. Eller utveckla distributionssystem för nya läkemedel. Eller där de jobbar med att leda andra ingenjörer, ekonomer, jurister och experter, så att de får bästa förutsättningar att både trivas på jobbet och med livet i stort. Uppgifter som är enormt olika, och som kräver helt olika typer av arbetssätt och kompetenser.

Vi har alla våra bilder av vad en bonde gör – även om alla begriper att det är ett väldigt komplext uppdrag att driva ett modernt jordbruk. Och vi har alla våra bilder av vad en brevbärare, kock , snickare, butikspersonal eller sjuksköterska gör. Även om även dessas arbetsuppgifter alltid haft gott om komplexitet och med tiden förändrats och utvecklats.

Om vi ska locka fler unga till ingenjörsutbildningarna, och om vi ska få fler att vilja ta tekniska jobb när de väl börjar jobba: då måste vi bli bättre på att kunna beskriva vad en ingenjör gör. Och glädjen i att just jobba med modern teknik.

Många ingenjörsuppdrag är idag tjänstemannauppdrag. Det är jobb som görs på kontor. Datoriseringen och digitaliseringen är givna verktyg för att göra jobbet både roligare och effektivare. Detta har i allt väsentligt varit en positiv utveckling.

Men hur lockar vi fler att inte bara ”jobba på kontor” och ”jobba med datorer”? Hur kan vi synliggöra effekten av det en duktig ingenjör gör?

Jag tror för min del att vi måste börja öva: på att berätta om våra jobb, om våra uppdrag och våra resultat så att våra barn och våra föräldrar ser konsekvenserna än tydligare. Om vi kan få sonen, 5 år, att koppla mammas datorjobb med ”ren luft i ditt klassrum”, ”smarta sätt att boka ett hotellrum” eller ”broar som håller för riktigt tunga lastbilar” – ja, då kanske ännu fler barn ser värdet i att läsa lite mer matematik och fysik.

Även om de kommer att ”jobba på kontor” resten av sina liv.