I ett av de senaste numren av tidskriften Stad argumenterar arkitekten Emma Jonsteg för att vi inte har en samlad bedömning av hur våra gemensamma resurser när vi bygger städer. Hon tycker i synnerhet att Stockholm har en konstig syn på helheten.

Genom att sälja marken till högsbjudande maximeras förvisso stadens intäkter just i den fasen. Men ju mer pengar som byggherrarna behöver lägga på marken, desto mindre resurser återstår för att utveckla det byggda i nästa steg.

Jag tror hon har en viktig poäng. Det är först när helheten blir bra, inklusive husen och stadsplanen, som vi ska känna oss nöjda. Och även staden har ett ansvar för att slutprodukten blir så bra som möjligt.

Det är trots allt vi som tillsammans ska leva och bo i staden.