”Kilamba Kiaxi – May 2011 (3)” by Santa Martha – Kilamba Kiaxe at Panoramio. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Det är lätt att åtgärda bostadsbristen, men svårt att bygga så att människor kan och vill flytta in.

Exemplet Kilamba i Angola visar hur illa det kan gå.

Kilamba är en nybyggd stad 30 kilometer från Angolas huvudstad, Luanda. Presidenten Jose Eduardo dos Santos lovade år 2008 att skapa en miljon nya bostäder i Angola. Kilamba är en konsekvens av det löftet.

Staden är byggd av kinesiska investerare och har plats för 500 000 invånare. Dessvärre har staden haft väldigt svårt att locka till sig boende. Enligt Wikipedia var staden 2012 mer eller mindre öde. Nu, några år senare, har det säkert hänt en del, men staden fick i alla händelser en dålig start.

Det finns många skäl till att det står enorma ytor, helt färdigbyggda men också mer eller mindre tomma. Ett är tillgången till en fungerande lånemarknad i Angola. Ett annat är att boendet är byggt för en medelklass som i dagsläget inte finns i landet.

Bostadspolitik handlar om att kombinera vad som är tekniskt möjligt med att förstå både marknad och människors drivkrafter. Det är först när dessa möts och samverkar som det blir stad, möten, affärer, sammanhang och kultur. Och mycket mycket annat.

Det finns enorma skillnader mellan Angola och Sverige. Men människors drivkrafter, stadens grundläggande funktion och dynamik, urbaniseringens kärna tror jag är universell.

Får vi inte till samverkan mellan teknik, marknad, politik och människor är risken stor att inget av detta uppstår.

Det vakuumet illustreras väl om än kanske övertydligt av Kilamba.