Stadsutveckling och urbanisering är både tillgängligt och svårt.
Tillgängligt eftersom alla vågar sig på att ha en åsikt, allt är möjligt och ingen idé verkar vara för korkad för att framföras (även om de nog ibland är lite för korkade).
Svårt eftersom sambanden i staden och dess utveckling berör så många olika expertområden och rymmer så komplexa samband så att det krävs både bred erfarenhet och teknisk förståelse för att kunna dra några säkra slutsatser om utvecklingen.
Men i denna djungel finns det ändå ord och begrepp som snurrar runt, högt och lågt.
Här är början på en lista på ord som jag själv tror kan ha ett värde om man vill ge sig in i urbaniseringsdiskussionen på allvar. Några gamla, några lite nyare och sammantaget säkert på tok för få. Det får bli en början. Återkommer med mer.
Gentrifiering: utvecklingen då ett områdes sociala status höjs. Det handlar ofta om områden med enklare och ofta billigare boenden, som av olika skäl blir populärt bland personer med högre inkomst, vilket leder till att lägenheter renoveras och mer exklusiva nybyggnationer. Begreppet myntades redan 1964 av brittiskan Ruth Glass. Motsatsen till gentrifiering kallas filtrering, då personer med lägre ekonomisk och social status flyttar in i ett område.
ABC-stad: Står för Arbete, Bostad, Centrum och är numera mest ett historiskt koncept för att planera en stadsdel. Det är oklart hur begreppet myntades, men Sven Markelius, stadsplanedirektör i Stockholm 1944 till 1954, stod för många av idéerna bakom ABC-staden. Tanken var att samla bostäder, service och arbete så att de blev lättillgängliga. Avståndet från centrum till hyreshusen borde vara maximalt 450 meter, till villorna 900 meter och till industrierna 600 meter.
Flerkärnmodellen: tanken att en stad, när den växer, får flera olika stadskärnor i form av köpcentrum, parker etc. I denna modell har de olika stadskärnorna olika storlek och betydelse. Skapades av Chauncy D Harris och Edward L Ullman 1945 och är en av tre viktiga modeller för stadens planering.
Cirkelmodellen: modell där staden utanför centrum växer med olika cirkelområden. Idén har hämtats med inspiration från hur Chicago vuxit. Utifrån stadens centrum, med ett ”Central Business District” (CBT) kommer ett område med många inflyttande och lättare industri, ofta lite nedgånget och kallat ”Zone in Transition”. Därefter växer statusen på cikelområdena. Upphovsmannen Ernst W Burgess kallar områdena ”Zone of Workingmens Home”, därefter ”Residential Zone” och slutligen ”Commuting Zone”, med högst status.
Sektorsmodellen: Homer Hoyt skapade modellen 1939 där ett antal sektorer eller områden attraherar olika typer av boendeområden och industriområden. Vissa sektorer har högre status, andra lägre. I mitten finns precis som i cirkelmodellen ett ”Central Business District”, CBT.
Stjärnplats: en cirkelformad plats, där vägar och gator strålar ut från platsen likt en stjärna. Ett antal stjärnplatser anlades i Europeiska städer på slutet av 1800-talet, exempelvis Place Charles de Gaulle i Paris och Karlaplan i Stockholm.
Radialplan: som ett alternativ till rutnätsplanen för en stad togs radialplanen fram, delvis i syfte att skapa en ideal och säker stad. Den blir till sin karaktär cirkulär, och strålar ut från en stjärnplats eller liknande centrum. Stockholm har en antydan till radialplan, med före detta slottet Tre Kronor som nav.