Trafikverket, med alla sina utmaningar, är ändå en produkt av en god tanke: att ha en samsyn mellan olika trafikslag, såsom väg och järnväg. Det är först när vi ser helheten som vi kan få till stånd samverkan och en större utväxling.

Det finns idag en lång rad lobbygrupper för exempelvis cykling och spårvagnar i våra städer. Plus givetvis den vanliga lobbyn för biltrafikens utveckling.

Det vore olyckligt om svaret på framtidens frågor handlade om just ett enda trafikslag. Visst bör cykeln få större utrymme i diskussionen. Jag gillar av olika skäl även spårbunden kollektivtrafik i städerna, både tunnelbana och spårvagn.

Och jag tror på riktigt att bilen har en plats även i framtidens samhälle, även om den kanske inte ska vara i staden, att den kanske inte ska drivas av fossila bränslen eller att var och en behöver äga en egen bil.

För stadens del och för stadsplanerarens del handlar det om att ge rätt fysiskt utrymme till de olika trafikslagen. Även om man kan gräva ner spåren (i form av tunnelbana) eller lyfta upp den över biltrafiken (som i Chicago och i vissa delar av Paris) kommer det att bli en fysisk planeringsfråga om cyklar ska ha 5, 10 eller 20 procent av gatans yta. Eller om de gående ska ha tillgång till 10, 20 eller kanske 100 procent av gatans yta.

Vissa områden bör ges till 100 procent till bilarna (motorvägarna till exempel) och vissa delar av staden måste helt ges till gående och kanske cyklister.

Men annars vill jag helst gå med i intresseföreningen för de blandade trafikslagen. Där vi hittar rätt balans, ser den fysiska ytan som både ett område för transport och för social interaktion, och där vi hela tiden utvecklar staden så att den inte blir stillastående.