Vid midsommar ska Stockholms busslinjer dras om. Gamla busslinjer försvinner och nya tillkommer. Det är en stor förändring. ”Mina” busslinjer, både 42:an och 44:an, som jag använder då och då försvinner. Istället kommer nya busslinjer, som dras på nya sätt.
Här är länken till kartan med de nya linjerna.
Det kommer väl som ett brev på posten att de nya linjerna får kritik – senast idag i DN. Många har en favorithållplats, en favoritlinje och många är vi som vant oss vid byten på vissa platser, mellan vissa linjer.
Men SL har ju rätt när de skriver att även busslinjenätet måste utvecklas när staden växer och nya resmönster etableras.
Med det nya busslinjenätet förstärks busstrafiken till de nya stadsdelarna, Nya Karolinska, Hagastaden, Norra Djurgårdenstaden och Västra Kungsholmen. Områden som tidigare haft glesare busstrafik kommer efter förändringen få fler avgångar, bland annat Universitetsområdet som kommer att trafikeras av en ny linje som går ofta.
Kritiken måste såklart tas på allvar och kanske borde dialogen och tiden för omställningen vara längre. Själv läste jag om förslagen först i dagens DN, trots att nyheten på SL:s sajt är från den 16 mars. Har informationen varit för dålig? Kanske.
Men i grunden är förändringen helt rimlig. Jag kan inte bedöma de exakta nya dragningarna och linjesträckningarna. Men det vore naivt att tro att busslinjerna kunde vara för tid och evigt.
Den spårbundna trafiken, med pendeltåg, långdistanståg och spårvagnar, har egenskapen av att vara extremt svår att flytta. Det leder till långsiktighet i samhällsplanering och i människors egen bostadsplanering, men också till en inflexibilitet inför en ständigt föränderlig stad.
Bussarna kan på ett mycket enklare sätt få nya sträckningar. De kan, som SL skriver, fånga upp områden som tidigare inte haft samma service. Det går att byta från kvarter som har mindre behov till de kvarter där behoven ökar.
Kanske kan man diskutera det kloka i att ta allt dessa förändringar på en enda gång. Kanske borde förändringarna ske stegvis.
Fördelen med att göra allt i ett enda steg är att det på relativt kort sikt kan skapas helt nya rörelsemönster, där nya knutpunkter som Odenplan och kanske på sikt även Slussen, får en viktigare roll.
När cykeln inte har fungerat har linje 1 och linje 42 hört till mina favoriter. 1:an ska vara kvar, men nu får jag lära mig linje 67 istället. Och dessutom få se lite mer av Tekniska Högskolan i så fall.
Det – utöver att se staden växa och ständigt förändras – blir en av många glädjeämnen i sommar och höst.