Jag trevar fortfarande i min berättelse om staden och urbaniseringen. Jag har läst för lite, lyssnat på för få. Så tankarna i mitt huvud kanske borde varit mer välförankrade, men låt detta bli lite ”prov-skrivande”, i linje med det ”prov-pratande” som Stina Oscarsson nyligen lanserade. Ofärdiga tankar som kanske på sikt kan bli något meningsfullt och genomarbetat.

Med det sagt: jag kommer inte ifrån min bild av att staden är en direkt konsekvens av våra liv och vårt sätt att leva. Staden är inte en teknisk konstruktion, inte heller ett officiellt beslut. Staden är både vad vi gör av den och en spegling av hur vi lever.

Jag berörde denna tanke när jag kommenterade ”exeternhandeln”, alltså köpcentrum utanför stadskärnan. Men det gäller så mycket annat. Restaurangerna, biograferna, caféerna, parkerna och allt det andra hänger ihop med hur vi väljer att leva. Dessa säger jag eftersom nästan inget av detta har någon större mening om det inte kommer in människor regelbundet till dessa caféer, restauranger och biografer.

Därför tror jag att vi inte kan ändra staden med mindre än att vi ändrar det sätt vi lever. Kulturen som skapar staden är viktigare än stadens planering i sig.

Givetvis finns det både tekniska och politiska aspekter på detta. Tekniken ändrar våra liv och tekniken sätter också begräningar (och ger möjligheter) i hur vi bygger staden. Politikens roll handlar både om att sätta ramar, att ge en riktning (påverka kulturen och människors vägval) och givetvis att hitta kompromisser mellan olika viljor.

Men stadsplaneringen blir en enorm uppförsbacke om vi inte har de boende med oss.