Hur ska vi jobba ihop, när vi inte ses på kontoret som förr? Det så kallade “samhällskontraktet” har sin motsvarighet på kontoret: “kontorskontraktet”. Just nu är båda dessa kontrakt uppe för omförhandling.
Konvulsionerna efter pandemin – i synnerhet på landets många kontor – håller på att lägga sig. Men de är inte över. Frågan om hur vi ska förhålla oss till hemmakontoret, till det fysiska kontoret, till fysisk närvaro på gemensamma möten, till tidredovisning: ja, detta och mycket annat är just nu föremål för diskussion och överväganden.
Svaren är inte givna. Dragkampen mellan vad medarbetarna trodde var perfekt initialt och vad cheferna trodde var perfekt initialt har pågått ett tag. Mycket har löst sig. Men vi är inte heller klara: efter ett tag har både medarbetare och chefer sett baksidor och utmaningar, som leder till nya överväganden.
Det individuella perspektivet var inledningsvis starkt: medarbetare argumenterade för att kunna förlägga sin arbetstid till platser som passar just dem och deras arbetsuppgifter. Chefernas perspektiv, där inte sällan önskat hitta mer gemensamt arbete på kontoret, har ofta varit motpolen.
De gemensamma projekten, där vi samverkar och skapar tillsammans på en arbetsplats, har inledningsvis inte varit i fokus. Det gemensammas bästa har väl inte varit helt bortglömt i debatten, men verkligen inte heller varit det viktigaste perspektivet.
Jag tror dock att denna diskussion kommer att fortsätta ett bra tag till. Inte minst nu, när många börjat hitta sina nya arbetsformer, kommer nästa utmaning: vad betyder det för kulturen på företaget eller i organisationen?
Hur kan vi säkerställa att vi bygger gemensamma kulturer? Hur kan vi säkerställa att vi får det lärande som vi är vana vid på en arbetsplats? Hur kan vi skapa tillit till varandras kompetenser när vi inte ser varandra regelbundet? Hur kan vi kroka arm och bygga lag när vi ofta möts via en skärm?
Detta kommer att gå att lösa, såklart. Teknikutvecklingen fortsätter, liksom arbetsformer och ledarskap. En ny ordning växer fram.
Just nu pågår en reformering och översyn av det stora “samhällskontraktet”: vilka förväntningar har vi på våra medmänniskor i vårt omgivande samhälle? Samhällskontraktet har varit i fokus länge, inte minst eftersom vi så ofta och så tydligt ser att världen har ändrats: globaliseringen, de sociala medierna, urbaniseringens konsekvenser och många andra fenomen har rört om i grytan rejält.
På samma sätt pågår just nu även en stor omförhandling av “kontorskontraktet”: vilka förväntningar har vi på varandra, hur samverkar vi, hur ser de informella reglerna ut som på olika sätt formar vår gemensamma kultur?
Jag är säker på att lösningarna kommer att bli olika på olika arbetsplatser. Olika individuella lösningar kommer att behövas och måste bejakas. Flexibiliteten är en enorm tillgång som behöver bejakas. Teknikutvecklingen kommer att ge oss svar även på frågor om samverkan och hur vi ska vårda gemensamma projekt och kulturer.
Men vi måste gemensamt bry oss om det gemensamma projektet, den gemensamma kulturen. Den omsorgen måste vi alla känna, oavsett om vi är chefer eller medarbetare. Och bäst blir det om vi orkar bry oss om mer än bara våra rent personliga behov.
Det gäller i synnerhet alla våra gemensamma kontor och det informella kontrakt som vi blir en del av när vi kliver in genom dörren. Eller när vi loggar in på Teams.