Det talas mycket om att AI ska ta jobben från oss. Jag tror tvärt om.

En av mina favoritförfattare är P-O Enquist. Både hans val av ämnen och hans sätt att formulera sig fångar mig på ett sätt som jag har svårt att sätta ord på. Jag vet bara att alla hans böcker har fascinerat mig.

Så är det inte med alla böcker jag läst. Det känns onödigt att i detta sammanhang lista författare som jag INTE gillar, men det är nog uppenbart för er att vi alla föredrar vissa författare före andra.

På samma sätt är det ju med musik (jag gillar Stevie, Prince, Aretha), med filmer (jag har gillat filmer jag sett av Almodovar) och med måleri (jag hör till dem som gillar Lars Lerins akvareller).

Nu talas det om att AI ska kunna skriva romaner utan oss. Att musik kan skapas utan mänsklig inblandning. Det kan såklart vara sant – rent tekniskt. Men blir det bra? Kommer vi att fångas av en AI-genererad text eller en AI-genererad musik på samma sätt som vi kan fångas av en text av Dostojevskij. Eller fångas av musik som är skriven av Bach?

Ett stöd för utveckling – självfallet. En ersättare till det mänskliga – osannolikt.

Kanske kan vi skapa fin musik och fina texter med hjälp av AI. Men mycket av mänsklig verksamhet – och mycket av det vi skapar – är mer än bara data. Det är berättelser, historia, kulturer, risktagande, otydligheter, tydligheter, vägval.

Väldigt många av oss har ett arbete där den mänskliga aspekten är helt avgörande. Du behöver inte vara en uppburen författare för att bidra med ett helt avgörande perspektiv när produkt A eller tjänst B skapas.

Vi ska inte bli konstnärer, allihop. Men vi måste alla fundera på hur vi kan bidra med våra unikt mänskliga perspektiv till det arbete vi gör.

Sitter vi still och tror att AI-revolutionen går över snart: då blir det problem. Men om du funderar lite på hur du, med ditt unika bidrag och din kreativitet kan bidra till det mänskliga och unika: då kommer det att finnas att göra.

I framtiden kommer vi att vilja möta olikhet, inte bara likhet. Vi vill möta personligheter, inte bara robotar. Vi vill inte ha system som är tillrättalagda, vi vill ha brokighet och variation. Människor är olika – och unika – och erbjuder därmed en variation som också skapar ett samhälle som inte bara är en tekniskt perfekt lösning på alla samhällsproblem. Väldigt få vill nämligen bo i det perfekt tillrättalagda samhället.

Just olikheterna kan vara den avgörande punkten. Vi behöver mångfald, olikheter och variation i våra liv.

Det mekaniska och repeterbara kan nog ersättas av en maskin. Men maskinen kommer ändå aldrig att ersätta det mänskliga.

Så trots att vi utmanas av tekniken och trots att moderna verktyg kan göra vad vi människor kunnat, så tror jag att utvecklingen ytterst gynnar just det mänskliga i våra liv. Det är först genom att vara ÄNNU mer människor, odla våra personligheter och bidra till mångfalden ännu mer än innan som vi kommer att klara oss i konkurrensen med de tekniska verktygen.

Det tycker jag är en trösterik tanke.