Dagens möte i London är på gång, men någonstans på vägen blev det lite oklart: 11 eller 12? Jag fick för mig 11, mitt möte trodde 12.

Min spontana reaktion, efter att ha haft lite bråttom till mötet för att ändå hinna dit i tid, var: hurra! Vad bra.

Nu sitter jag istället på ett café, med gott kaffe, datorn framför mig och skriver ett efterlängtat blogginlägg.

Jag tror inte att allt ska ändras hela tiden. Jag tror på en grundstruktur och en tydlig plan där alla känner igen sig och känner sig trygga.

Men när denna grundstruktur blir för stel, och det blir den ganska snabbt, ska vi både uppmuntra till och glädjas åt förändring och oväntade ändringar i programmet.

Det leder inte alltid till bra saker (ibland blir det faktiskt sämre), men för mig som lever i en ”upplevelse”-värld, där vi hela tiden ska överraska våra kunder, behöver vi ibland hjälp på traven med överraskningarna.

Dessutom: vi behöver hela tiden träna oss i att möta det oväntade. Vi vet att världen är allt annat än förutsägbar. Ju bättre vi är på att improvisera och ändå bibehålla kvalitet och professionalitet, desto bättre rustade är vi för en föränderlig värld.

”Tur är den skickliges belöning” sägs det ibland.

Är vi professionella och kunniga – och vågar lämna den upptrampade vägen lite oftare – kommer vi också att ha turen med oss. Oftare än våra konkurrenter.

(Om detta har något alls med mitt flyttade möte och min kopp kaffe vet jag inte.)