Jag är ingenjör. Har läst fyraårig teknisk linje på Nils Ericsson-gymnasiet i Trollhättan, jag har studerat på Y-linjen, Teknisk Fysik och Elektroteknik, på Tekniska Högskolan i Linköping. Dessutom har jag legat vid ingenjörstrupperna i det militära i 15 månader, som kompanibefäl vid Ing2 i Eksjö.
Jag har knappast jobbat som ingenjör i någon större omfattning, men däremot både som journalist och nu som branschföreträdare mött och samspelat med duktiga ingenjörer. Som journalist har jag berättat om teknikens utveckling och framfart. Som branschföreträdare förklarar jag vad våra medlemsföretag bidrar med till samhällsbygget och till näringslivet. Min erfarenhet som vägbyggare begränsar sig till lite brobyggnation under 1980-talet, då jag i militärens regi byggde tyska broar för stridsvagnar i de småländska skogarna. Och någon arkitekt har jag aldrig varit.
För mig är teknikinslaget i mitt jobb ändå viktigt. Jag gillar teknisk utveckling, jag gillar det som ingenjörer skapar och utvecklar. Och det är viktigt att göra detta till en fråga för fler än bara oss närmast sörjande. Tekniken påverkar våra samhällen i grunden. Och våra samhällen är idag beroende av tekniken och tekniska lösningar. Ingenjörerna kan inte själva styra över tekniken: fler måste engagera sig.
Under mina år som journalist lärde jag mig ganska väl att förstå IT-branschen, dess produkter, dess arbete och mentalitet. Senare kom jag även nära webben, sociala medier, e-handeln, öppna data, big data och många andra trender.
I min roll som branschföreträdare för rådgivande ingenjörs- och arkitektföretag finns en delvis annan typ av ingenjörsuppdrag och arkitektuppdrag att berätta om.
För mig personligen – och även för branschorganisationen – är det mycket viktigt att vara nära själva tekniken. Att lyfta fram värdet i ingenjörs- och arkitektuppdraget. Att synliggöra effekten av det som ingenjörer och arkitekter gör.
Jag under 2017 har det blivit allt tydligare att jag kommit längre från ingenjörerna i mitt jobb på Almega jämfört med hur det var på mitt tidigare jobb som redaktör. Jag rör mig numera med mer generella frågeställningar, närmare företagandets villkor och lönebildning. I vårt arbete på branschkansliet hamnar inte sällan fokus på ramvillkoren för företagen: upphandlingsregler, betaltider, kompetensförsörjning, kollektivavtal. Det är också berikande och såklart mycket viktigt.
Men mitt hjärta klappar betydligt mer och hårdare när vi pratar om höghastighetsbanans krav på geotekniken eller kraven på stålet i moderna huskonstruktioner. Om jag inte är uppmärksam är det lätt att tappa bort närheten till uppdragen, till projekten, till de tjänster som våra medlemsföretag levererar.
För mig är det svårt att företräda en bransch om jag inte ständigt är nära det jobb som företagen gör. Inte minst: det är betydligt tråkigare.
Under 2018 behöver jag fylla på med mer ”ingenjörsperspektiv”, än mer närhet till ingenjörens och arkitektens vardag. Jag ska försöka se fler projekt där våra medlemmar hjälper Trafikverket med planering och projektering. Jag vill besöka Kiruna och se hur flytten av staden går till – i praktiken. Jag vill komma närmare produktutvecklingen, där våra medlemmar hjälper fordonsbranschen med sin utveckling. Jag vill besöka åtminstone några projekt som vunnit Kasper Sahlin-priset de senaste åren.
Under 2018 ska jag säkerställa att det finns utrymme i min kalender för den närheten. Den är viktig.