Diskussionen inom samhällsbyggnadssektorn präglas knappast av dysterhet, även om det finns orosmoln. Tvärt om: det byggs mer än på länge, intresset är stort och många pratar varmt om den kompetens och de tjänster som samhällsbyggnadssektorn erbjuder.

Men på resan framåt kanske vi inte bara ser en ännu ljusare framtid, utan också ett mötande tåg som dundrar rakt mot oss. Ljuset vi möter i tunneln framåt kan vara mer än bara slutet på tunneln.

Jag skriver inte detta för att ge en dyster bild av framtiden. Men för att jag tror att vi står inför ett möte av kulturer, där regelverk, principer och modeller vi är vana vid kommer att utmanas och ifrågasättas i allt raskare takt.

Det handlar självklart om den digitala utvecklingen, men också globaliseringen, den ökade transparensen, urbaniseringen och mycket annat, som sammantaget skapar nya förutsättningar för både politik, samhällsbyggande och nya sätt för oss att bo, leva och arbeta.

Jag, som gillar förändring, ser fram emot dessa nya krockar, där vi skickas ut i en ny riktning. Det leder till utveckling och nytänkande – helt i linje med hur vi människor ständigt söker oss vidare.

Vad som är viktigt i detta skede är att vi har fler som kan berätta om vart vi är på väg. Fler som kan ge en bild av själva smällen, varför det händer, varför det är bra, vart det leder oss, vad det skapar för nya roller och arbetssätt.

Vi behöver fler som kan ge oss en bild av framtiden. Inte minst eftersom jag tror att den kommer att rymma en hel del väldigt stora förändringar.

Jag hoppas att vi får fler som kliver fram. VI behöver fler som, med rötterna i arkitektur, teknikkunnande eller en gedigen samhällsbyggnadskompetens, kan blicka in i framtiden, som vågar ta ut svängarna, som vågar provocera och som vågar göra en och annan upprörd.

Den debatten har ett egenvärde. Men den har också en utbildande roll: även om vi ser fram emot en rejäl smäll när tågen möts så är det ingen nackdel att så många som möjligt har fått chansen att greppa någon kompis i handen.