Det finns många drivkrafter som får folk att göra saker.

Pengar såklart. Inte oviktigt. Tvång är ett annat, som kan få fart på både det ena och det andra. Mycket talar väl för att kontakter och nätverk numera är extremt viktiga och inte långt från att bli en handelsvara nog så viktig som ekonomiska transaktioner.

Men dessa verktyg är egentligen konstruktioner för att få människor att göra saker de egentligen inte vill. Ibland behövs den sortens verktyg. Men det är bättre om vi slipper.

Det som verkligen driver folk att göra något är den egna passionen, kärleken och engagemanget. När det blir varmt i hjärtat, när något blir känslomässigt, då skapas ett moment som kan bli så enormt mycket starkare och bli så enormt mycket mer kraftfullt än den valuta som annars är verktyget.

Passion, kärlek, engagemang kan uppstå för allt möjligt. Det gäller såklart familjens olika medlemmar. Det kan gälla ett miljöengagemang. Många engagerar sig i utsatta grupper, i vår närhet eller i andra delar av världen.

Men det också gälla jobbets olika delar.

De som verkligen har svårt att sitta still för sitt projekt, där engagemanget slår över i något större, de blir entreprenörer. Det kan ibland ge nya bolag, det kan ibland bli en rörelse som många andra hakar på.

Jag hoppas egentligen att många fler skulle känna sig som entreprenörer. Och givetvis att ännu fler gav sig på att starta ett eget bolag. Det är en spännande om än lite äventyrlig väg, med stor risk att misslyckas. Men också med ett enormt stärkt självförtroende för de som lyckas.

Men alla är inte riktigt så drivna. Och i många fall är behovet av struktur och organisation inte helt förenligt med entreprenörskapets fria roll. I vissa fall finns det goda skäl att ha organisationer bestående av många personer, där alla inte är sina egna företagare.

Och inte heller alla runt om oss är födda till eller vill ta steget till att bli entreprenörer. Många faller lätt in i den vanliga lunken, med ett ordinarie jobb att gå till, lönekuvert den 25:e och fem-sex veckors semester. Passionen får liksom tas om hand någon annanstans.

Denna senare grupp, som inte får leva ut sin passion på jobbet, är en enorm passions-reserv (jämfört med begåvningsreserv) som vi tragiskt nog är dåliga på att utnyttja.

Som chef och ledare har vi ett ansvar för att hitta matcha jobbets olika utmaningar – titta gärna bortom det ni gör idag – med alla de begåvade, och någonstans också passionerade medarbetare du har till ditt förfogande.

Den som lyckas matcha passion med arbetsuppgifter, och på bästa sätt ge människor en möjlighet att få utlopp för sina drömmar och samtidigt lyckas producera alla de tjänster och produkter som marknaden förväntar sig, den kommer i slutändan att vinna.

Det lär inte bli så att alla kommer att kunna vara 100 % passion på jobbet hela tiden. Mycket måste göras som knappast kommer att bli någons älsklingsprojekt.

Men dagens utgångsläge är så känslokallt att bara den minsta lilla förändring i rätt riktning kommer att leda till en känslomässig revolution: mer lojala medarbetare, större engagamang i både arbete och i resultat. Och troligen ännu bättre produkter.

Det är ett mysterium att vi inte gör mer av detta till vardags.

(I morgon ger jag mig på del 2 i Andreas Sjöströms evangelium: Improve skills.)