Nobelpriset är för det mesta en laginsats. Sammanhanget och omgivningen är otroligt viktig för framgången i forskningen. Universitetens roll ska inte underskattas.
Veckan som gick rymde – bland mycket annat – avslöjandet av vilka som fick årets nobelpris.
Som vanligt pratas det mest om fredspriset och priset i litteratur i rapporteringen i media.
Men en helt central del av Nobelprisets berättelse är de priser som premierar forskningsresultat av olika slag: fysik, kemi, medicin och ekonomi.
Årets pristagare hyllas för sina insatser och ges dessutom en inte oansenlig summa prispengar. Nobelpriset lyfter fram forskare som ofta kämpar i det tysta och nästan alltid under långa tider för att nå resultat. Priset blir också ett pris för själva forskningen och forskningsresultaten. Även detta fantastiskt.
Men lite i skymundan, inte minst i medierapporteringen, finns universiteten och forskningsmiljöerna. De själva är såklart väldigt stolta över att just deras forskare fått ett prestigefyllt pris. Men det syns dessvärre inte lika mycket.
Låt mig därför vända lite på det och börja med universiteten, som i år fått pris:
Université Paris-Saclay är hemvist åt Alain Aspect som i år fått priset i fysik.
Columbia University i New York är tidigare basen för den andra pristagaren i fysik: John F. Clauser (som numera verkar ha egen verksamhet).
Universiät Wien har den tredje pristagaren i fysik som forskare: Anton Zeilinger.
Stanford i San Francisco är stolta över priset i kemi som bland annat gick till Carolyn Bertozzi.
Köpenhamns Universitet är lika stolta över Mårten Meldal som också fick pris i kemi.
Scripps Reserach är hem för den tredje pristagaren i kemi: K. Barry Sharpless.
Max Planck-institutet har varit hemvist för Svante Pääbo, som fick årets pris i medicin.
Ekonomipriset presenterades idag, måndagen den 10 oktober. Presentationen av pristagarna har rullat ut under dagen på respektive institution.
The Brookings Institutions är självfallet stolta över att Ben Bernanke, tidigare ordförande i USA:s riksbank, fått ekonomipriset i år.
University of Chicago har hunnit med att hylla Douglas Diamond som får dela ekonomipriset med Bernanke.
Washington University in St Louis är självfallet också mycket glada att deras Philip Dybvig fått ekonomipriset i år.
Jag hoppas att universitetens och forskningsinstitutens roll får större plats i rapporteringen framöver. Visst ska vi hylla forskningen och de enskilda forskarna. Men den stolthet som kollegorna på universiteten känner handlar inte bara om att få jobba nära en framstående forskare. Deras stolthet handlar också om att de känner att priset även blir ett erkännande av deras egen verksamhet och det sammanhang som till slut skapat framgångsrik forskning och framgångsrika forskare.