Under 2017 blev det än tydligare att småbarnsåren är över. Våra barn, numera 16, 18 och 20 år gamla, är sedan länge kapabla att fatta egna beslut, ta eget ansvar, välja väg i livet.

Att då som en sen – kanske en sista – insats för att bidra till barnens förståelse av livet åka på tågluff med sin son genom Europa, det var kanske en aning desperat. Men det var därtill väldigt givande.

Jag har tidigare bloggat om resan på den här bloggen: hela vägen från ett regnigt och kallt Stockholm till ett glödhett Rom.

Men det blev en resa inte bara genom Europa, utan även i min relation till min son. Det blev inte bara ett antal europeiska städer vi fick tillsammans, utan även samtal om stort och smått. Det blev en resa på ganska lika villkor, där vi båda fick utrymme att tycka till, att välja väg. Även om jag både stod för grundidén och för plånboken.

Det är ingen enkel process att växla föräldraroll från att byta blöjor och hämta på dagis till att reflektera över bilkörning, UF-företagandets vedermödor och att stötta i de olika, ibland lite jobbiga, stegen i att kliva in i vuxenlivet. Jag vet inte hur bra jag lyckats följa med i den utvecklingen.

Min tid med mina barn ändras: från att se dem i barnvagn och i sandlådan till att de sitter vid ratten och jag i baksätet. Eller att de tipsar mig om tv-serier på Netflix eller HBO, inte tvärt om.

Under året har min äldsta dotter i praktiken flyttat hemifrån under längre perioder. En har skaffat körkort, med all den frihet det innebär. Och sonen, som fått nya perspektiv med ny skola och större ansvar på gymnasiet.

Jag har nog inte tänkt sätta mig baksätet i deras liv. Jag tänker mig snarare ett liv som ”rådgivare”. Ordet ”pappa” fungerar säkert bra, om man bara fyller det med rätt innehåll. Nytt innehåll.

Jag behöver lyssna mer, utmana på nya sätt, lämna över, ge perspektiv. Stötta när det krävs, hålla mig borta än oftare.

2017 blev det tydligt att jag måste kliva in i en ny roll. Jag kanske inte har tagit alla steg ännu. Men jag är på väg.