Sverige är ett progressivt land – och det har givit oss en mängd fördelar. Men jag oroar mig för att många tycker att denna framskjutna position är lite jobbig – och att vi borde anstränga oss lite mindre. Det hade varit mycket olyckligt.

Debattklimatet just nu stör mig. Konfliktnivån är hög och ofta oförsonlig. Och de värsta striderna handlar om livsstilsfrågor och utspelar sig det som kallas kulturkriget: ofta en strid mellan traditionellt konservativa värderingar och mer progressiva. Det är strider om samhällets grundläggande värderingar. Internationell solidaritet, nationell sammanhållning, etik och jämställdhet är just nu hårt debatterade på sociala medier, både i Sverige och andra delar av västvärlden.

Sverige brukar ofta hamna långt upp till höger i den undersökning som kallas ”World Values Survey”. Det är ett diagram där länder (vilket väl i det här sammanhanget bör jämställas med nationella kulturer) placeras in på två axlar.

På den ena axeln mäts traditionella värden mot sekulära. Ju mer sekulärt ett samhälle ju längre upp placeras landet. På den andra axeln mäts överlevnad mot ”självförverkligande”. Länder där fokus ligger på att bara få mat på bordet hamnar till vänster, medan länder där möjligheterna till livskvalitet, tillit, personlig utveckling och individuella val hamnar till höger.

Sverige ligger alltså ofta längst upp och längst till höger. Där hamnar vi bredvid länder som Danmark, Norge, Island och Finland. Afrikanska och islamistiska länder ligger å andra sidan långt ner och långt till vänster.

Det finns flera poänger att göra kopplat till detta diagram. En uppenbar sådan poäng är att Sverige inte alls är ”lagom” som det ibland hävdas, utan i många avseenden snarast extremt i en internationell jämförelse.

Men jag vill i detta sammanhang koppla denna position uppe till höger till vår samtidsdebatt: med kulturkriget. Jag undrar om inte en avgörande fråga i denna debatt handlar om att många inte tycker att Sverige ska vara så framskjutet, att vi borde kunna vara som övriga i Europa.

För egen del är jag stolt över just denna position som Sverige skaffat sig: det är ett gott tecken på modernitet, en arbetsinsats som drivs fram genom hårt arbete av många, på kultursidor, på landets många institutioner, av tusentals eldsjälar i studiecirklar och över fikabord på åtskilliga arbetsplatser.

Framgången för Sverige är inte bara kulturell: exempelvis har även teknikkunnande och vår ingenjörstradition bidragit till landets framgång. Men på många sätt tror jag att den ideologiska kampen varit en förutsättning för den tekniska utvecklingen av samhället och näringslivet, även om det säkert lika ofta varit ett hälsosamt samspel.

Diagrammet över våra värderingar berättar varför Sverige är ett av världens bästa länder att leva i för kvinnor, för personer med olika sexuell läggning, för oliktänkande. Det går också att koppla denna position till ekonomisk framgång: överlag har länderna långt upp till höger en högre levnadsstandard än de nere till vänster.

Det finns nog samtidigt en och annan som skulle kalla den nordiska och svenska positionen för ”woke”: ett begrepp som ibland kopplas till politisk korrekthet och som fått utstå en hel del kritik på Twitter och andra sociala medier. Sveriges klimatpolitik får utstå allt mer kritik, även vår traditionella migrationspolitik får allt fler kritiker. Även jämställdhetsfrågorna kämpar i allt starkare motvind.

Det sägs idag att debatten idag präglas av populism. Så kan det vara. Men det nya debattklimatet präglas även av att många tycker att det är obekvämt eller kanske jobbigt att ständigt vara en föregångare, att behöva ligga i framkant?

Kräver det kanske lite mer av oss om vi vill befinna oss uppe i högra hörnet? Att det hade varit enklare om vi var som italienare, britter eller kanske japaner? Jag ska vara försiktig med att raljera. Det är lätt att hitta många kulturella värden i både sydeuropeiska länder som i de anglosaxiska och i länder i Asien. Många andra länder har också ekonomisk framgång och hög levnadsstandard.

Men Sverige och de övriga nordiska länderna har utan tvekan arbetat aktivt med att jobba bort fördomar, kulturellt förtryck och gamla normer som står i vägen för en klok samhällsutveckling. Det skiljer oss från många andra länder. Och det har varit bra för både individer och samhället i stort.

Jag medger gärna att vår modernitet och resan upp till högra hörnet inneburit att en del andra värden gått förlorat: synen på familjen, religionens roll och kanske respekten för auktoriteter har fått ta stryk. Det är inte helt oproblematiskt och något som såklart behöver få sin belysning. Konsekvenserna behöver hanteras. Kanske har barn åkt med badvattnet.

Men trots allt: vi har metodiskt och modigt arbetat oss fram till en position som i väldigt många avseenden ökat den individuella friheten, stärkt vår levnadsstandard och faktiskt under många år varit ett föredöme för många andra runt om i världen. Sverige är ett väldigt bra land att leva i, trots alla våra problem och de utmaningar vi står inför.

Tyvärr är försvaret för detta moderna paradigm just nu tydligt försvagat.

Vår position, som tillsammans med övriga nordiska länder är unik i världen, kanske kräver lite mer av oss som samhälle och av oss som bor här. Vi behöver anstränga oss lite extra, vara lite mer medvetna. Kanske inte alltid så enkelt, men i grunden något väldigt värdefullt och bra.

Vår unika position långt uppe till höger behöver ständigt försvaras. Nu kanske mer än någonsin.

Jobbar vi för mycket hemma och för lite på kontoret? Eller är det möjligen tvärt om? Dragkampen om var och hur vi jobbar fortsätter.

Under och efter pandemin fick alla vi som brukar jobba på kontor lära oss en ny trebokstavsförkortning: WFH. Work from Home. Hemmakontoren exploderade och fick allt bättre utrustning. Digitaliseringen kom till sin rätt, med moderna verktyg som Teams och Zoom.

Men när pandemin ligger bakom oss har kontorets roll kommit i fokus. Frågorna om hur vi ser på kontorsarbetet och hemarbetet skaver numera för många. I Svenska Dagbladets utmärkta techpodd, Tech Brief, spanade nyligen Björn Jeffery om det nya begreppet, som ersätter WFH.: RTO, Return to Office. Detta är det nya mantrat på många startups i Silicon Vally, menade Björn Jeffery, där företagen nu kräver att medarbetarna ska tillbaka till kontoret.

I en tidigare blogg resonerade jag om det nya ”kontorskontraktet”: hur vi ser på kontorets roll och på de gemensamma spelreglerna i vårt arbetsliv?

Dessa frågor är fortfarande aktuella. Jag hör många chefer och ledare som vill se sina medarbetare på kontoret mer och oftare.

Det finns de som menar att vi just nu har en dragkamp mellan å ena sidan moderna företagsledare och smarta, uppkopplade verktyg och å andra sidan gammaldags chefer och förlegade arbetsformer. De som ser det så ser också en debatt mellan de som bejakar teknisk utveckling och de som bara vill tillbaka till stämpelklocka och chefer i hörnrum.

Det finns säkert ett visst inslag av ”gammalt” mot ”nytt”, men jag är säker på att frågan rymmer många fler dimensioner. Det borde mana till eftertanke att det just nu är techbolag i San Francisco som vill få tillbaka sina medarbetare till kontoret. Dessa aktörer, trots att de borde ha goda förutsättningar att just nyttja modern teknik och vara föredömen i en digital omställning, ser alltså utmaningar med att personalen sitter på sina hemmakontor.

Jag tror att en avgörande konflikt finns mellan arbetsgivarens och chefens perspektiv och medarbetarens perspektiv.

Chefen vill bygga lag, skapa sammanhållning, se synergier – och känner ofta ansvar för sina medarbetares väl och ve. Den goda chefen vill stärka det gemensamma projektet – inte bara se till att varje medarbetare gör så gott den kan. Chefen vill se skapa ett lärande mellan olika medarbetare. Chefen vill stärka företagskulturen där alla får vara med och bidra.

Medarbetaren å andra sidan ser som regel till sitt eget bidrag. Det viktigaste är att jobbet blir gjort – inte var och när. Den ökade flexibiliteten har gjort det lättare att få ihop livspusslet. Många vittnar om att de både jobbar mer och får mer gjort när de inte behöver pendla till kontoret regelbundet.

Jag spetsar till resonemanget: alla chefer hänger inte över axeln på sina medarbetare. Och många medarbetare söker ett sammanhang i både stort och smått.

Behovet av att jobba tillsammans är avgörande i många processer, för många företag och för många chefer. De digitala verktygen är – åtminstone än så länge – inte bra nog för att ersätta det fysiska mötet. För att få ihop ett företag som en helhet är det svårt att tänka sig ett arbetssätt där enskilda inte behöver ta hänsyn till övriga i gruppen.

Nu, en tid efter att vi återvänt efter pandemins ofta ofrivilliga distansarbete, börjar det bli uppenbart att många företagsledare – och kanske medarbetare också – saknar den mötesplats och den kreativa form som ett kontor kan vara. Lösningen ligger inte enbart i mer teknik, fler pingis-bord och minskade kontorsytor.

Tekniken måste användas för att få ihop livspusslet och jobba smartare. Men vi vi måste samtidigt hitta tillbaka till det gemensamma, där de fysiska mötena på kontoret skapar sammanhållning, lärande och innovation.

Dragkampen är inte avgjord. Rond ett vanns av distansarbetarna: WFH. Rond två tror jag kommer att ledas av förespråkarna för RTO.

Låt oss redan nu fundera på rond tre, där vi nyttjar fördelarna med distansarbetet, men samtidigt stärker kontorets roll som kulturbyggare och mötesplats för kreativitet och lärande.

Som vanligt ligger de bästa svaren framför oss, inte bakom oss.

Ingenjören löser problem, stora som små. Men ingenjören kanske borde vara med och formulera problemen också?

I veckan hade jag förmånen att få vara med på utdelningen av Polhemspriset i Stockholm. Sveriges Ingenjörer har sedan 1878 (alltså längre än Nobelpriset) belönats till förtjänstfulla ingenjörer och uppfinnare av olika slag. Årets pris förärades grundarna bakom Recorded Future, med Christopher Ahlberg och Staffan Truvé i spetsen. Det blev en festkväll, med minister på scenen, välsmakande mat och härlig underhållning. Plus en massa bekanta och gott sällskap, såklart.

När Sveriges Ingenjörers ordförande, Ulrika Lindstrand, inledde kvällen lyfte hon fram ingenjörens förtjänster: en ingenjör löser problem, är systematisk och är nyfiken på framtiden. Bland annat.

Allt detta är rätt: ingenjörer är verkligen problemlösare. Och sådana behövs det fler av. Problemen vi står inför är många. Ingenjörer av olika slag kan lösa en hel del av detta.

Men jag undrar om det inte också skulle behövas fler ingenjörer som är problemformulerare. Alltså sådana som beskriver det uppdrag som ska lösas.

Vi står nämligen inför en hel del rejält stora utmaningar, där tekniskt kunnande är avgörande för att faktiskt kunna formulera själva uppdraget som ska lösas. Klimatutmaningen är ett bra exempel. Vi vet idag väldigt mycket om hur olika ekosystem samverkar, hur mänsklig påverkan i en del av världen får konsekvenser i en annan del av världen. Det finns många som förstår allt detta, men ingenjörens förmåga att förstå komplexa samband och logiska samband kan behövas lite oftare. Det räcker sällan med att lösa enskilda, mindre problem, för att lösa helheten. Risken finns rent av att det blir tvärt om: genom att bryta ner stora frågor i små och bara lösa mindre utmaningar kan vi göra helheten sämre än innan.

Det finns fler områden där ingenjörens förmåga att knyta samman olika frågor och blir en brobyggare skulle behövas: landets (och Europas) infrastruktur är ett liknande komplext problem. Hur ska vi se skapa ett transportsystem, där både tåg, bil, cykel, flyg och kanske annat kan samverka på bästa sätt? Där vi inte bara ser till tåget. Eller bara till biltrafiken. Utan till helheten.

En annan utmaning är det numera så aktuella problemet med svensk energiförsörjning. Även om det sker massor av initiativ, skulle sannolikt lösningarna bli ännu bättre om vi lade mer tid på att beskriva det större problemet på rätt sätt.

Frågorna som formuleras blir minst lika viktiga som svaren.

Jag inser att den uppgiften inte bara kan lämnas till en ingenjör: hela samhället behöver bidra till att identifiera utmaningarna. Många olika professioner, yrkesroller och kan komma med kloka inspel och bidrag. Men låt oss inte vänta med att ta in ingenjörens förmåga.

Ett av många nav för dessa problemformuleringar är våra politiska forum: riksdagen, regeringen, kommunfullmäktigen och regionfullmäktigen. Jag vet att det finns en hel del ingenjörer på alla dessa nivåer, men jag undrar om det inte skulle behövas ännu fler?

Och inte minst: jag hoppas att fler ingenjörer av olika slag ger sig in i politiken. Inte bara för att bidra med svar, utan att bidra med frågor.

---

Apropå Recorded Future: redan 2012 skrev vi på Internetworld om bolaget. Då som nu mycket spännande.