Vårt gemensamma Sverige handlar om mycket mer än bara effektivitet och rationalitet. AB Sverige är ett uttryck som leder tanken fel.

Inte sällan hörs begreppet “Aktiebolaget Sverige” i diskussioner om hur statsapparaten bör bli mer effektiv och rationell. Tyvärr är det inget bra begrepp.

Ett aktiebolag styrs i normala fall av en bolagsledning, som får sitt uppdrag från styrelsen och ägarna. Det går att driva verksamheten med öppenhet och inkludering, men kan lika gärna vara ganska hårt styrt, uppifrån och ner och i en ganska odemokratisk anda. Uppgiften är i normala fall att så effektivt som möjligt leverera produkter eller tjänster med rimlig kvalitet och till konkurrenskraftiga priser.

Detta är ofta utmärkt. Jag gillar företag, företagande och företagare. Problemet är att landet Sverige inte är ett “företag” i någon rimlig mening.

Det första stora problemet är att “Sverige” är så mycket mer än bara den offentliga sektorn. Företag, föreningar, individer – och många andra bygger landet minst lika mycket som kommuner och statsapparat.

Det andra stora problemet är att Sverige – inte ens om vi begränsar oss till våra offentliga institutioner – inte har “kunder”. Det är inte så att vi betalar skatt som om det vore ett köp av en tjänst. Ulf Kristersson är inte i närheten av “vd”.

Det tredje stora problemet är att effektivitet inte är det enda perspektivet som man kan lägga på Sverige, varken i sin helhet eller sett till det offentliga Sverige. Effektivitet är kanske inte ens det viktigaste perspektivet.

Sverige är ett projekt, som med alla sina fel och brister, är ett gemensamt uppdrag, där vi alla behöver bidra med våra förmågor.

Vad sägs om att använda begreppet “Föreningen Sverige” istället? Där vi samlas kring en gemensam idé, där vi återkommande får bidra med gemensamma insatser, jämförbart med att koka kaffe eller att städa föreningslokalerna. Och där vi då och då får rycka in och ta ansvar, ungefär som om vi då och då sitter i styrelsen för bostadsrättsföreningen, hugger i i valberedningen för den lokala PRO-föreningen eller väljs till revisor för idrottsföreningen.

Kanske kan vi se oss själva som “medlemmar” istället för “kunder”? Kanske ska vi se på Ulf Kristersson som “lagledare” eller ordförande i vår gemensamma förening? Kanske borde vi se våra riksdagsledamöter och förtroendevalda i kommunen på samma sätt som vi ser på sekreteraren eller kassören i styrelsen för fotbollsklubben på hemorten?

Visst. Sverige går inte heller att jämföra med en förening. Men jag gillar liknelsen med en förening betydligt bättre än med begreppet “aktiebolag”.

Jag gillar effektivitet. Jag gillar goda kundrelationer. Och managementteorier har sitt värde i många sammanhang. Men inget av detta har med Sverige som nation att göra.

---

Det blev en tillfällig paus i AI-frågan här på bloggen, men för dig som vill få lite perspektiv på de etiska perspektiven på AI-utvecklingen kanske senaste avsnittet av Läsarpodden med Joel Halldorf och Patrik Hagman vara av intresse.

Nästa vecka ska jag resonera lite om AI-systemen är gröna, gula eller blå.

Vi har försökt springa ikapp med datorerna länge nog. Med AI går det inte längre. Nu måste vi lägga fokus på det som inte datorerna eller AI kan göra.

AI-frågan har fått stor plats i min agenda även den här veckan. I synnerhet fokuset på de nya jobben som AI skapar har tagit plats i min kalender. Jag hade förmånen att leda ett samtal på temat hur AI påverkar kompetensförsörjningen, i synnerhet inom techsektorn, arrangerat av TechSverige.

Trots många kloka inspel från kunniga panelister var det få om ens någon som vågade uttrycka sig tvärsäkert. Jag tog dock med mig känslan av att det är just tekniska yrken och roller som står inför den största utmaningen framöver. AI-systemens förmåga att utgöra standardiserade och regelstyrda uppgifter är redan stort – och den förmågan blir bättre för varje dag som går.

Den som tror sig kunna vara bättre än AI på områden som handlar om teknik eller datahantering – den får nog tänka om. På sikt är det en lönlös kamp.

Det ställer oss inför nya utmaningar – både i hur vi jobbar och vad vi behöver kunna.

Vad detta skulle vara vet jag tyvärr inte. Men låt mig provtänka. Jag tänker då att det finns några saker som borde vara värdefulla i en AI-tung framtid.

• Förståelse för teknik och inte minst AI. Vad är det? Hur fungerar det? Hur fungerar det inte?
• Förmåga att samspela med teknik och AI. Hur kan vi nyttja AI till våra liv och arbeten?
• Allmänbildning. För att kunna ställa bra frågor och förstå svaren behöver vi har en god och bred överblick över ganska mycket.

Sedan måste vi nog ha lite egenskaper, där tekniken än så länge är svag eller obefintlig:

• Ansvarstagande. Våra samhällen bygger trots allt fortfarande på ett mänskligt ansvarstagande, både i praktiken och i en juridisk mening.
• Värderingar. Även om vi kan styra våra AI-verktyg att ta ställning för och emot saker, är det en stark mänsklig egenskap att ha en uppsättning mer eller mindre välgrundade värderingar. Där vår historia, kultur och sammanhang vävs samman till något unikt.
• Samspel med andra människor. När vi samlas i ett rum uppstår en stämning. Vissa är bra på att “läsa av ett rum” – eller att bli festens centrum. Jag är säker på att detta kommer att vara egenskaper som blir viktigare framöver.
• Kommunikation. Att skriva texter eller producera bilder kan säkert ett AI-system göra. Men hur skapar vi kommunikation som mottagaren förstår och berörs av? Som leder till förändring?

Ytterst tror jag att vi behöver fundera mer på hur vi kan stärka det verkligen mänskliga – och dra nytta av detta i våra yrkesliv. I våra liv.

Jag hoppas nästan det: kan vi bli mer mänskliga så kan vi också nyttja tekniken bättre. Då blir både vi och tekniken bättre.