Samhällen med hög grad av tillit är ofta gynnsamma för både individer och för samhället som helhet. Vi bör sträva efter att upprätthålla denna tillit även framgent.

De nordiska länderna är speciella på många sätt, men ett intressant perspektiv är den grad av tillit som präglar oss. Vi i Danmark, Norge, Finland, Island och Sverige litar mer på våra grannar – och på våra gemensamma institutioner – än vad medborgare i andra länder gör.

Och denna tillit har skapat en mängd fördelar. Det blir mindre bråk och konflikt, det blir mindre behov av juridik, samhällsapparaten kan arbeta mer transparent – och så vidare. Fördelarna är många i samhällen med hög grad av tillit. Och eftersom de nordiska länderna präglas mer av denna tillit än många andra länder har det ibland kallats för “det nordiska guldet“.

Ibland hör man i debatten att vi i Sverige varit “naiva”. Vi har inte sett “tendenserna hos gängen”, exempelvis. Många menar nu att vi för länge sedan borde ha förstått vartåt det barkat och agerat snabbare. Att vi aldrig kunnat lita på den ena eller den andra gruppen i samhället.

Förutom att det ofta ryms en del “efterklokhet” i dessa resonemang, så menar jag att det i grunden är sunt och klokt att försöka upprätthålla den “tillit” som gagnat det svenska samhället så väl. Den dagen då vi inte längre kan lita på vår granne, på våra politiker, våra journalister eller andra samhällsbärande funktioner: ja då blir vårt samhälle på många sätt sämre.

Jag är inte helt naiv. Vi har idag anledning att fundera på om vi kan ha samma system, baserat på tillit, som vi hade tidigare. Bidragsfusk och annan liknande kriminalitet är för stor för att kunna negligeras. Utvecklingen de senaste åren har inte varit till fördel för vårt system. Tilliten är delvis bruten.

Men de som hävdar att vi varit naiva, de menar ju också att vi tidigare inte borde ha litat på det starka “tillitsbaserade” systemet. Det tror jag är fel. Vi har under decennier haft en enorm nytta och glädje av att vi litat på varandra och på våra gemensamma projekt, oavsett om det är staten, kommunen eller styrelsen för en idrottsförening. Det har hållit borta jurister, regelverk och formaliteter som vi idag ser allt mer av. Och som bidrar till långsamhet, misstänksamhet och ineffektivitet.

Det är i grunden väldigt bra om vi möter vår omvärld med en positiv förväntan, där vi litar på varandra och våra avsikter. Att vi möter en främling på gatan, med en grundinställning av att vi har ärliga och öppna avsikter.

Det är i grunden illa om vi möter vår omvärld med misstänksamhet. Det leder till ökade kostnader, minskad riskvillighet och rop på poliser och regelverk.

Vi bör sträva efter att så snart som möjligt återupprätta ett samhälle byggt på tillit och förtroende. Det nordiska guldet är väl värt att vårda.

“Land ska på lag byggas” var Karl XV:s valspråk. Men just nu är det tydligt att det inte räcker.

För något år sedan hade jag anledning att besöka Philadelphia i USA och besökte då även University of Pennsylvania, UPenn. Det är ett av USAs främsta och mest respekterade universitet, grundat 1740 av Benjamin Franklin.

UPenns motto är “Leges sine moribus vanae”, på engelska “Laws without morals are useless”. På svenska översätts detta med “Lagar utan moral är förgäves”.

Direkt när jag läste det insåg jag att detta var kraftfullt. Och att det hade något att säga oss även 2023. Kanske i synnerhet 2023.

Skjutningarna och gängkriminaliteten skakar samhället och utmanar mycket av det vi har tagit för självklart. Alla är överens om att något måste göras och mycket fokus riktas på polisens förmåga och kapacitet.

Jag har ingen annan uppfattning än att polisen är ett avgörande verktyg i detta arbete. Våldsmonopolet måste upprätthållas: vi får inte hamna i ett läge där medborgare överväger egen beväpning för att skydda sig. Och allt talar väl för att lagstiftning, påföljder och kriminalvården behöver skärpas och stärkas för att upprätthålla de gränser som vi tidigare tagit för givet.

Men ett samhälle där vi enkom lägger fokus på lagstiftning och de yttre ramarna – och inget fokus alls på den moral och etik som behövs inom dessa ramar: då kommer vi sannolikt inte att lyckas.

Tyvärr är vi väl i Sverige ganska dåliga på att prata just om dessa frågor. Ordet “moral” låter för många som mossigt och kanske unket, med negativ klang. Etik låter väl bättre för många, men är ändå ytterst oklart, mer än som en diskussion mellan kulturskribenter och på akademiska seminarier. Den offentliga kritik som länge funnits mot vårt kristna kulturarv har inte innehållit något alternativ. Snarare har vi lämnats med ett vacuum, där etik och moral ofta reducerats till en privatsak, inte en samhällsangelägenhet.

Sveriges resa från ett väldigt homogent samhälle med en monokultur mot ett mångfacetterat samhälle med många kulturella rötter och traditioner har i många fall varit en utmaning. I flera avseenden har denna förändring också hanterats illa eller helt lämnats vind för våg.

Det mångkulturella samhället är en enorm resurs och tillgång för vårt samhälle. Men ska vi kunna bygga ett samhälle för alla – och i synnerhet i det mångkulturella samhället – behövs en tydligare gemensam grund att stå på, också etiskt och moraliskt. En grund som också öppnar för nya perspektiv, som blickar utåt och inte inåt, som blickar framåt och inte bakåt. Lagen kommer att vara viktig, men den klarar inte uppgiften på egen hand.

För att kunna hedra Karl XV:s valspråk, “land ska på lag byggas”, behöver vi skapa förutsättningar för lagen att fungera. UPenns motto, att moralen behövs för lagen, tror jag kan ge en viktig ledtråd till vad som behöver stärkas – parallellt med poliser, fängelser och övrigt rättsväsende.

Den mindre välkända fortsättningen på Karl XV:s valspråk är “… och icke med våldsverk”. Nu är vi i ett läge där vi dessvärre ser just våldet öka och ta allt större plats i samhället. Vi måste hitta bort från detta så snart det går. Även om det sannolikt inte kommer att gå fort.

Det talas mycket om att AI ska ta jobben från oss. Jag tror tvärt om.

En av mina favoritförfattare är P-O Enquist. Både hans val av ämnen och hans sätt att formulera sig fångar mig på ett sätt som jag har svårt att sätta ord på. Jag vet bara att alla hans böcker har fascinerat mig.

Så är det inte med alla böcker jag läst. Det känns onödigt att i detta sammanhang lista författare som jag INTE gillar, men det är nog uppenbart för er att vi alla föredrar vissa författare före andra.

På samma sätt är det ju med musik (jag gillar Stevie, Prince, Aretha), med filmer (jag har gillat filmer jag sett av Almodovar) och med måleri (jag hör till dem som gillar Lars Lerins akvareller).

Nu talas det om att AI ska kunna skriva romaner utan oss. Att musik kan skapas utan mänsklig inblandning. Det kan såklart vara sant – rent tekniskt. Men blir det bra? Kommer vi att fångas av en AI-genererad text eller en AI-genererad musik på samma sätt som vi kan fångas av en text av Dostojevskij. Eller fångas av musik som är skriven av Bach?

Ett stöd för utveckling – självfallet. En ersättare till det mänskliga – osannolikt.

Kanske kan vi skapa fin musik och fina texter med hjälp av AI. Men mycket av mänsklig verksamhet – och mycket av det vi skapar – är mer än bara data. Det är berättelser, historia, kulturer, risktagande, otydligheter, tydligheter, vägval.

Väldigt många av oss har ett arbete där den mänskliga aspekten är helt avgörande. Du behöver inte vara en uppburen författare för att bidra med ett helt avgörande perspektiv när produkt A eller tjänst B skapas.

Vi ska inte bli konstnärer, allihop. Men vi måste alla fundera på hur vi kan bidra med våra unikt mänskliga perspektiv till det arbete vi gör.

Sitter vi still och tror att AI-revolutionen går över snart: då blir det problem. Men om du funderar lite på hur du, med ditt unika bidrag och din kreativitet kan bidra till det mänskliga och unika: då kommer det att finnas att göra.

I framtiden kommer vi att vilja möta olikhet, inte bara likhet. Vi vill möta personligheter, inte bara robotar. Vi vill inte ha system som är tillrättalagda, vi vill ha brokighet och variation. Människor är olika – och unika – och erbjuder därmed en variation som också skapar ett samhälle som inte bara är en tekniskt perfekt lösning på alla samhällsproblem. Väldigt få vill nämligen bo i det perfekt tillrättalagda samhället.

Just olikheterna kan vara den avgörande punkten. Vi behöver mångfald, olikheter och variation i våra liv.

Det mekaniska och repeterbara kan nog ersättas av en maskin. Men maskinen kommer ändå aldrig att ersätta det mänskliga.

Så trots att vi utmanas av tekniken och trots att moderna verktyg kan göra vad vi människor kunnat, så tror jag att utvecklingen ytterst gynnar just det mänskliga i våra liv. Det är först genom att vara ÄNNU mer människor, odla våra personligheter och bidra till mångfalden ännu mer än innan som vi kommer att klara oss i konkurrensen med de tekniska verktygen.

Det tycker jag är en trösterik tanke.