Vi behöver fler som söker sig till tekniska yrken. Matematik är en fantastisk väg in i yrkeslivet. Men tekniken behöver sättas in i ett sammanhang.

Sverige har en lång tradition som industrination. En väldigt stor del av företagandet i Sverige bygger på ingenjörers idéer och visioner. Hela vägen från Ericsson och ABB till Spotify och Minecraft: våra ingenjörer har lagt grunden till stora framgångar här hemma och runt om i världen.

Därför behöver vi ständigt se till att vårt skolsystem stimulerar matematiken och andra naturämnen. Ofta pratas det om ”STEM”: Science, Technology, Engineering, Math. Just STEM-området behöver lyftas och marknadsföras. Inom det området finns det nämligen mer att göra. Intresset för teknikyrken och matematik är ofta svagt på många nivåer och kvaliteten riskerar att sjunka. Det hade av uppenbara skäl varit dåligt för svensk industri och svenskt näringsliv.

Låt mig då föreslå ett sätt att både stärka intresset för tekniken – och samtidigt göra den mer relevant.

Vi behöver lägga till ett ”A” till STEM och kalla det för ”STEAM”. A står för Art och får representera den kultur som tekniken i sig själv bidrar med, men som också tekniken och ingenjörerna måste vara en del av.

Tekniken är sällan till för sin egen skull. Tekniken är bra för att den på kort och lång sikt gör våra samhällen bättre och för att vi människor får bättre möjligheter att förverkliga våra liv.

Därför behöver vi oftare prata om vad tekniken gör för samhället: för kulturen, för människorna, för politiken, för demokratin. I den diskussionen behövs fler ingenjörer.

Jag tror att betoningen på ”tekniken som leder till samhället” är viktig. Det är trots allt ingenjörsuppdraget och teknikyrket som behöver lyftas. Det finns massor av andra skäl till att ingenjörer ska läsa Dostojevskij, gå på operan och lyssna på Bach. Men låt oss börja med att koppla tekniken till samhället och teknikens effekter. Det tror jag skulle göra utbildningarna mer attraktiva och skapa större förståelse även för de ofta ganska teoretiska utbildningarnas värde.

Vi kan ju passa på att påminna oss om att KTHs motto är ”Vetenskap och konst”.

Och att bergsmekanikerna i Bergslagen kallades för ”Konstmästare” är kanske en något svagt argument, men pekar ändå på hur nära orden konst och mekanik har varit historiskt.

Det har genom åren föreslagits att ingenjörsutbildningen måste blandas upp med allehanda ämnen, kanske för att skapa en mer ”allmänbildad” ingenjörsutbildning. Jag för min del är mån om att ingenjörsutbildningen inte urvattnas och tappar det djup som behövs för att lösa komplexa problem.

Men jag tror att utbildningens attraktivitet skulle öka om det gavs mer utrymme åt hur tekniken påverkar samhället. Och jag är ganska säker på att ingenjörerna efter examen faktiskt kan få än större påverkan och ännu mer intressanta jobb om de också har med sig en större förståelse för kulturbyggande och samhället runt om dem.

Därför tror jag att lite mer konst och kultur hade blivit bra komplement till matematiken, fysiken och naturvetenskapen.

Det är gott om dystra nyheter just nu. Men oro och rädsla är värdelösa verktyg när vi ska ta oss an framtidens utmaningar.

Jag är optimist. Jag tror på framtiden.

Eller – om jag ska vara ärlig – jag har bestämt mig för att vara optimist. Delvis för att jag vet att vi måste bejaka framtiden. Alternativet finns inte.

Och just nu behöver vi påminna oss om detta lite extra mycket. Ty det är inte svårt att hitta mörka, dystra rubriker i tidningar och på sociala medier. Kriget, klimatförändringarna, ekonomin, skjutningarna – listan kan göras längre.

Jag fick i veckan frågan från en god vän hur jag tacklar dessa dystra nyheter och den oro som dessa kan väcka. Det är en befogad fråga: det är nog många som oroar sig för utvecklingen, som ser bekymrat på framtiden. Och speglingen i politiken bekräftar detta: dagens politiska debatt präglas av negativa samhällsbilder och ett sökande efter lösningar från förr.

Mitt svar till min vän på lunchen var att jag hade bestämt mig för att tro på framtiden: att vi behöver ha hopp för att kunna vara konstruktiva, att vi behöver leta efter lösningar, kreativitet och innovation som tar oss framåt, inte bakåt.

Men jag sa också att även jag haft dagar så jag varit mer bekymrad och oroad än hoppfull. Klimatfrågan oroar mig rejält och några enkla lösningar finns tyvärr inte, vad jag kan se. Kriget i Ukraina är en bedrövlig påminnelse om hur ondska och maktambitioner kan slå både människoliv, familjer och hopp i spillror.

Men det är ingen konstruktiv lösning att stanna i det negativa. Ens om det ser hopplöst ut. Hopplösheten dödar. Vi behöver leta efter ljuset. Och ljuset finns.

Du behöver faktiskt inte leta så länge för att hitta positiva berättelser: Teknikutvecklingen är enormt kraftfull och kan skapa lösningar vi inte tidigare trott möjliga. Det kan bidra till klimatarbetet, men också till mycket annat. Medicintekniken har gjort stora framsteg, men mer kommer att ske. Social utveckling kan bidra till ökad jämställdhet, demokrati och ekonomisk utveckling – om bara rätt förutsättningar ges. Det finns gott om tecken på positiv utveckling runt om i världen.

Vi ska självfallet inte vara naiva. Framtidens utmaningar löser sig inte av sig själva. Räkna inte med att ”någon annan” ska fixa det. Vi kommer alla att behövas – och alla behöver bidra till den positiva utvecklingen.

Dessutom: jag är övertygad om att framtidens samhälle kommer att se annorlunda ut än tidigare. Förändringarna kan bli stora. Det kan bli jobbigt för vissa. Men det går.

Framtiden är ljus. Men den är också annorlunda.

Stick inte huvudet i sanden. Dröm dig inte bort från utmaningarna runt om dig. Se istället till att hitta de goda krafterna, de goda idéerna och fokusera på det hoppfulla istället. Då kan vi tillsammans bygga ett bättre, modernare samhälle.

Som jag sa till min vän på lunchen: Det kommer att bli bra till slut. Är det inte bra, då är det inte slut.

Det var aldrig bättre förr. Den sanningen gällde förr. Och den gäller nu.

Mycket talar för att utvecklingen av modern AI kan vara lika fundamental och revolutionerande som internet.

Det har talats mycket om ”paradigmskiften” och teknologiska genombrott genom teknikhistorien. Det fanns de som menade att Windows var ett nytt paradigm när det ersatte det gamla operativsystemet DOS. Våra mobilnät, med 3G, 4G och 5G har, tillsammans med mobiltelefonen, på många sätt skapat helt nya användningsområden och beteenden.

Även om det kan vara svårt att rangordna olika steg i teknikutvecklingen så utesluter jag inte att vi just nu står inför ett väldigt stort steg, när AI-utvecklingen verkligen tagit fart.

I min bok har datorernas intåg varit ett första fundamentalt steg i utvecklingen. Med sin förmåga till snabba beräkningar öppnades dörren för ordbehandling, kalkyler, databaser, spel och mycket annat. Tröskeln för att vara med var extremt låg: det krävdes mer kunskap än pengar för att nyttja de nya datorerna.

Internet innebar att datorerna kopplades samman. Det blev en nätverkseffekt, som både skapade nya kommunikationsmöjligheter, bättre robusthet och tillgång till nya tjänster som tidigare inte var möjliga. Återigen var tröskeln låg: internetuppkopplingarna blev billiga och alla kunde vara med och bidra.

Mobiltelefonen tog allt detta och gav oss samma möjligheter men i vår ficka och ut på stan. Funktionerna fanns där sedan innan, den stora revolutionen var mobiliteten och att vi klippte banden från den fysiska platsen. Ingen kan förneka att mobilrevolutionen varit fundamental och enormt betydelsefull.

Frågan är om vi inte nu står för ett lika stort tekniskt genombrott som när både datorn kom och när internet slog igenom. Min magkänsla säger mig att det kan vara just så.

Det mest uppenbara med de nya AI-tjänsterna är dess förmåga att formulera sig, både i ord och bild. Svaren man får från exempelvis Chat GPT är häpnadsväckande välformulerade. Och bildtjänster som Dall-E ger oss amatör-artister prestationsångest: hur ska jag kunna göra något bättre än vad dessa digitala AI-tjänster klarar?

Men systemens förmåga att analysera, minnas och sätta samman komplexa samband är ändå det som imponerar mest på mig. Vi har förvisso pratat om AI ett bra tag. Men det är först nu med tjänsterna som lanserats de senaste månaderna, som det verkligen tagit ett enormt steg framåt.

Termer som ”neurala nätverk” och likheter med den mänskliga hjärnan används ofta för att beskriva hur ett modernt AI-system fungerar. Grunden för detta är både utvecklingen av processorerna och av internets förmåga, där sedan ytterligare förmågor och teknikutveckling adderats. Min känsla är att tröskeln för att vara med den här gången är högre – framför allt om du själv vill bygga eller utveckla nya AI-system.

Den tekniken, och i synnerhet om den används på bred front och görs tillgänglig för var och en av oss, kan innebära att kartan i grunden. Och inte bara ”kartan”: sannolikt behöver många kartor ritas om. Det talas om arbetsmarknad, politik, skolsystem och mycket annat. Det kan ta lite tid. Men det kan också gå väldigt fort.

Om jag har rätt i detta får vi utvärdera längre fram. Men min magkänsla säger mig att detta kan vara något väldigt stort. Precis som med datoriseringen. Och precis som med internet.

Är det så stort kommer det att kräva vår uppmärksamhet. Just nu är det fel tidpunkt att somna om.

Teknikutvecklingen går allt snabbare. Samhällen och individer får allt svårare att hänga med. Hur möter vi en sådan utveckling på ett klokt sätt?

Debatten om hur vi ska möta AI-utvecklingen är igång. Nyligen föreslog ett antal debattörer, bland annat Elon Musk och svenske Max Tegmark i ett upprop att utvecklingen av mer avancerade AI-system skulle pausas i sex månader för att vi skulle hinna fundera igenom hur våra samhälle bäst ska anpassas till de nya verktygen.

I veckan har även svenska debattörer som Christian Landgren stöttat tanken på en sådan paus.

Jag tror för egen del att en sådan paus är omöjlig att genomföra. Den är sannolikt meningslös i vad den kan åstadkomma och den riskerar att skapa en förrädisk känsla av handlingsutrymme, när detta utrymme är extremt begränsat och när det snarare brådskar – mer än någonsin.

Men med det sagt: jag är helt övertygad om att vi står inför många stora utmaningar i hur vi ska hantera och nyttja de nya tekniska landvinningarna som AI-revolutionen erbjuder. AI-systemen kommer att förändra vår arbetsmarknad, vår politik, våra regelverk. Och minst lika viktigt: hela utbildningssystemet, synen på, förståelsen av och respekten för våra demokratiska institutioner inklusive journalistik och medias roll kommer att utmanas.

Och jag är säker på att detta inte blir en i alla avseenden njutbar resa. Det kommer att finnas gott om förlorare, gott om barn som far ut med badvattnet, gott om ”collateral damage”.

Jag delar oron som Elon Musk, Christian Landgren och andra känner. Men jag tror inte att vi kan eller bör bromsa.

Hur gör vi då för att vårt samhälle, våra medborgare och våra institutioner ska hänga med och anpassas till utveckligen?

Jag har inte svaren, men kanske behöver vi börja med rätt frågor. Exempelvis:

• Hur anpassar vi våra utbildningar och synen på kunskap när tekniken så fundamentalt kompletterar och stöttar en lärandeprocess? Vad betyder det för lärare? För livslångt lärande? Jag tror för egen del att skolsystemet behöver moderniseras på många plan. Men att vi också, när vi gör det, måste säkerställa att våra ungdomar (och alla äldre i skolsystemet) får med sig den bildning som krävs för att navigera – och bli en bra kravställare gentemot ett tekniktungt samhälle.
• Hur snabbt kan ett samhälle förändras, utan att respekten från medborgarna tappas bort? På många sätt behövs en trögrörlighet i ett samhälle: demokrati tar tid, måste inkludera nära nog alla medborgare. Hur mycket vi än vill vara världsmedborgare och kunna släppa gamla mossiga normer som vi uppfattar står i vägen för utveckling, lika mycket erbjuder institutioner och fasta ramar som monarkin, landslaget i fotboll, sillen på midsommar och Gamla Stans gränder något att hålla sig och stödja sig mot. I tider av snabb förändring blir dessa fasta ramar extra viktiga att de står stadigt. Följdfrågan blir då: vad måste vi behålla, vad behöver vara fasta ramar i tider av snabb förändring? Den frågan är svår på riktigt.
• Vilka sårbarheter uppstår när vi allt mer blir beroende av digitala system? Anna Kinberg Batras utredning om våra betalsystem och behovet av kontanter är bara ett av många exempel som visar på vikten av just detta. Ett modernt, digitalt samhälle har sårbarheter som vi måste lära oss att hantera.
• Var förs diskussionen om utvecklingens konsekvenser? Vi behöver fler forum och aktörer som engagerar sig i debatten om vad AI-systemen gör med våra samhällen. Och den debatten behöver inkludera många fler: politiker, IT-företag, forskare, samhällsdebattörer. Listan på deltagare behöver göras lång.
• Hur skapar vi rimliga ”krockkuddar” för de som drabbas negativt av teknikutvecklingen? Jag tror inte på ett samhälle där bara den starke får klara sig. Jag tror på ett samhälle där alla får chansen, där vi känner omsorg och empati. Och där människan och våra mänskliga projekt är viktigare än teknikens landvinningar.
• Och hur gör vi detta till en global debatt, där vi inte försöker lösa frågorna inom varje lands gränser? Det är trots allt en teknik som utvecklas lika mycket i Silicon Valley som i Singapore och i Shanghai. Och vi vet ju sedan länge att synen på samhälle, normsystem och värderingar kan vara väldigt olika i olika delar av världen.

Inget av detta går att fixa snabbt. En sex månaders paus hade inte räckt för att svara på dessa frågor. Men likväl behövs debatten och diskussionen. Den eftertänksamhet som Elon Musk, Christian Landgren och många andra efterlyser: den behövs omgående. Och den måste hanteras parallellt med en snabb teknikutveckling.

Filmen ”Runaway Train” hör till mina favoritfilmer: Jon Voight gör en storartad insats som storskurken och regin av Andrey Konchalovskiy är utmärkt. Filmen handlar om ett tåg, där lokföraren avlider efter en hjärtattack, men där några kriminella på rymmen från ett fängelse i Alaska fastnar på det herrelösa tåget som verka störta mot avgrunden – i allt högre fart. Och utan möjlighet att kliva av.

AI-tåget rullar i allt högre fart. Det är på väg mot en ytterst okänd framtid, även om vi inte vet om det är mot avgrunden eller mot en ljusnande framtid. Även om lokföraren på AI-tåget saknas tror jag att vi alla bör vara med och se till att tåget kommer rätt. Vi får inte störta mot en eventuell avgrund utan debatt och diskussion.

Att försöka ställa sig i vägen för tåget lär dock bara leda till att en massa andra tråkigheter.