Chat GPT försöker vara snäll och uppträda som en god kraft i samhället. Men vad är egentligen “snäll” och vad är “god”?

De nya AI-verktygen, såsom Chat GPT, erbjuder så många nya perspektiv och väcker så många tankar att det är svårt att veta var man ska börja. Den enorma kraft som finns i de nya AI-verktygen är svår att överblicka och kommer att behöva diskuteras under lång tid framöver. Jag hör dock till dem som tror att detta kan vara ett väldigt stort steg framåt, lika stort som när datorerna kom. Eller som internet.

Och: detta är ett verktyg som kommer att kunna göra en enorm skillnad till det bättre för det samhälle vi lever i. Låt oss se till att nyttja AI-tekniken för att snabbare och effektivare lösa våra stora samhällsproblem.

Men låt mig ändå börja med en tanke som jag tror är viktig och som kräver mer debatt än vad vi hittills hunnit med: frågan om hur AI kan inkludera moral och etik på ett bra sätt.

Först och främst: Chat GPT försöker verkligen vara en positiv kraft i samhället. När jag frågar den “Vad är sämst med Norge?” så är svaret inte bara undvikande, systemet försöker vinkla om frågan till något positivt. Chat GPT svarar bland annat: “Norge, precis som alla andra länder, har säkert sina egna svårigheter och utmaningar, men det finns också många positiva aspekter att uppskatta och beundra.”

Andra har försökt använda systemet till mer utmanande frågor, såsom hur man mobbar, hur man fuskar, hur man anlägger mordbränder och liknande omoraliska eller oetiska frågeställningar. Ibland rent av frågor som antyder kriminalitet av olika slag.

Jag tycker det är bra att Chat GPT försöker vara en god kraft i samhället. Och jag uppskattar att utvecklarna bakom systemet bemödat sig om just denna dimension. Det är inte uppenbart: det finns trots allt en del fundamentalister, inte minst i teknikvärlden, som vill se en brutal transparens, öppenhet och informationstillgång – oavsett konsekvenserna.

Men trots att jag uppskattar det etiska anslaget i systemet är det inte självklart för mig om vi är helt överens om vad som ska tolkas som “gott” och “ont”. Det är ganska lätt att komma på frågor eller perspektiv som inte är självklara och som rymmer moraliska dilemman. Hur hårt ska vi döma brottslingar? Hur vänder vi andra kinden till? Och när?

Det finns trots allt skäl till att årtusenden ägnats åt moraliska och filosofiska frågeställningar. De kulturkrig som vi ser allt mer av handlar inte sällan om att vi har olika uppfattningar om moraliska frågor, där olikheterna kan vara individuella, regionalt betingade och självfallet även kulturellt betingade.

Den etiska kompass som byggts in i Chat GPT har i stor utsträckning präglats av den data som systemet matats med. Som systemet självt beskriver det: “när jag tillhandahåller information eller svar på frågor, använder jag en algoritmisk metod för att producera en respons baserad på tidigare träningsdata och kontexten för frågan.”

Så måste det nog vara.

Men de etiska dimensionerna i våra liv, som också präglar våra samhällen, är ständigt närvarande. Vi präglas redan som barn i att förhålla oss till etiska problem, att vara moraliska individer. Det kan leda oss i en massa riktningar, vägleda oss genom livet, skapa möjligheter och problem.

Vi som hör till en församling och går på gudstjänster får anledning att fördjupa oss i dessa frågor varje söndag. Dessa perspektiv och samtal – inklusive predikningar – är för egen del ett viktigt skäl för mig att just försöka gå i kyrkan regelbundet.

Nu är inte ChatGPT en människa, inte ett barn som ska uppfostras. Och det är ju ingen närvarande församlingsmedlem, direkt.

Men det är många, även jag, som tror att AI-verktyg har en potential att bidra till våra samhällen och våra liv på sätt där även etik- och moralfrågorna kommer att få stor betydelse. Om vi tror att systemet kan guida oss med kloka svar även på svåra frågor – och den känslan får jag – då kommer även systemets etik och moral att få betydelse.

Jag är ingen moralfilosof. Jag är ingen teolog. Jag är inte bra på etiska dilemman.

Men jag är övertygad om att vi kommer att behöva resonera mer om vilka etiska och moraliska regelverk som ligger bakom svaren från ChatGPT och andra, liknande system.

Den diskussionen hoppas jag blir livaktig. Och inkluderar många: teknikentusiaster lika mycket som filosofer, öppenhetsfundamentalister lika mycket som teologer.

Men jag hoppas att det blir en diskussion utan moralpanik. Eller teknikpanik för den delen.

Vårt beroende av Kina är problematiskt. Jag gör vad jag kan för att komma bort från det. Även om det känns omöjligt.

Kina är idag en maktfaktor på många plan. Dynamiken med Ryssland sätter fokus på deras militära kraft och ambitioner, liksom deras syn på Taiwan. Deras intåg i många afrikanska länder belyser Kinas ekonomiska planer på andra kontinenter. För många har dessutom den kinesiska diktaturen, med allt som följer av det, varit den riktigt avskyvärda dimensionen av Kina, både historiskt och nutida.

Ändå är vi idag extremt beroende av Kina, även i Sverige. Det är i synnerhet deras produktionsapparat som gör sig påmind i nästan allt vi köper. Den som går in i en järnhandel, en elektronikbutik eller en klädbutik kommer att få svårt att hitta produkter som inte är producerade i Kina.

Matbutikerna är såklart ännu i stort fredade, och många klädbutiker har produkter från Indien, Pakistan eller kanske Turkiet eller Rumänien. Och visst finns det produkter som är tillverkade både i Sverige, Norge och andra Europeiska länder. Men jag slås av hur ofta jag behöver leta efter det. Och hur ofta jag möts av en produkt tillverkade i Kina.

Jag är gillar det inte. Dels för att vi indirekt blir en del av den maktsfär som är den kinesiska. Dels för att transporterna ofta blir orimliga, med påverkan på natur och klimat samt med en sårbarhet som blev uppenbar med det tvärställda containerfartyget i Suezkanalen, Ever Given. Jag oroar mig för arbetsvillkor för kinesisk arbetskraft, som jag utgår från har en hel del att önska jämfört med europeiska förutsättningar. Och dessutom är jag orolig för att Kina hanterar klimatpåverkan och hållbarhetsfrågorna betydligt sämre än en tillverkare från Spanien, Tyskland eller Sverige skulle gjort.

Därför försöker jag göra vad jag kan för att “Kina-banta”. Kan jag hitta en produkt som inte är tillverkad i Kina försöker jag välja den istället för den kinesiska. För mig räcker det numera med att hitta en produkt som är gjort i Pakistan eller på Indonesien för att det ska kännas som en seger.

Kanske är bara denna medvetenhet om Kinas roll i vårt konsumtionssamhälle en ständig och nödvändig påminnelse om det galna i ett vi skickar knivar och gafflar, tv-apparater, borrmaskiner och leksaker från andra sidan jordklotet – när vi sannolikt hade kunnat göra precis samma sak betydligt närmare. Möjligen dyrare. Men med långt fler fördelar i ett större perspektiv.

Jag inser att denna personliga motståndsrörelse är något fåfäng. Vi är trots allt fortsatt helt beroende av Kinas produktionsapparat. Det leder helt enkelt för långt att helt avstå kinesisktillverkade produkter.

Men om vi alla försökte muttra lite, tänka till lite på alternativen, när vi står där med en ny markering med “Made in China” eller “Made in P.R.C” – då kanske vi på lång sikt kan stärka svenskt och europeiskt näringsliv. Vi kanske kan minska vår sårbarhet i ett känsligt geopolitiskt läge.

Och vi kanske skulle avstå från att köpa den där meningslösa – men ack så billiga – plastprodukten som någon fabrik i Kinas inland producerat.

Politiker på alla nivåer borde lära sig mer om styrsystem, återkoppling, dämpning och tröga system. Det hade skapat bättre politik. Och långsiktigt bättre resultat.

Det var nu ganska många år sedan jag läste reglerteknik på Linköpings Tekniska Högskola, det som numera kallas Linköpings Universitet. Men under ledning av bland annat Mille Millnert fick jag en rejäl dos av reglerteori med mig. En av mina favoritkurser för övrigt.

Denna blogg ska knyta ihop Mille Millnert med riksbanskchefen. En spoiler: fler politiker borde ha läst reglerteori.

Reglerteknik är på många sätt en väldigt användbar teori. Låt mig ta ett exempel. Ett trivialt problem är att reglera värmen i en bil. Från det att du rattar upp värmen i en kall bil på vintern tar det i alla fall ett par minuter innan bilen har fått en någorlunda behaglig temperatur. Det finns en tröghet i systemet, som gör att värmen inte infinner sig momentant.

Har du otur rattar du upp värmen i bilen för högt. Efter ett tag blir kupén allt för varm. Du sänker till minimum och pumpar in kyla. Då blir kupén för kall igen. Om du fortsätter så kan ha fått ett system som självsvänger.

Jag tänker på mina egna något dammiga och dimmiga kunskaper i reglerteori när jag ser hur politiken idag försöker åtgärda väldigt tröga system med snabba och kraftfulla åtgärder. Ofta också med en förväntan på att systemen omedelbart ska reagera.

Oavsett om det gäller räntan (som ska påverka inflationen), fler poliser (som ska få stopp på gängbrottsligheten) eller satsningarna på en elektrifiering av fordonsflottan (som kanske ska lösa klimatkrisen) så är det ju uppenbart att de underliggande systemen är väldigt tröga och knappast svarar snabbt på enstaka insatser, även om de kan verka “kraftfulla”.

Jag pratade en stund med professor Svante Gunnarsson vid Linköpings Universitet. Han är just professor i reglerteknik. Vi enade snabbt om att politik och samhällsutveckling svårligen kan reduceras ner till en enkel matematisk modell. Inslaget av psykologi, sociologi och många andra faktorer är såklart stort, vilket gör problemet ännu mer komplext.

Men vi enades också om att förståelsen för hur återkopplade system fungerar skulle ändå ge viktiga perspektiv på politiska insatser. Att förstå hur tidskonstanter påverkar hastigheten i en förändring. Att för stora rattutslag, som dessutom sker under lång tid, kan få mycket stora åtgärder på andra sidan – men först långt senare och då med helt andra oönskade effekter som resultat.

Många politiska system är väldigt tröga – det är helt uppenbart. Åtgärder som vidtas vid en tidpunkt får resultat först långt senare.

Det är uppenbara slutsatser, som man inte behöver vara professor i reglerteknik för att förstå.

Men jag är ändå övertygad om att många fler – i synnerhet politiker – hade behövt förstå mer om system och hur de styrs. En liten grundkurs i reglerteknik för landets politiker hade kanske varit något för framtiden?

Finns det plats kanske även riksbankschefen kan få vara med?

Jag som man funderar ofta på min egen roll och hur jag kan vara en god kraft i samhällsutvecklingen. Ett av svaren är att lära och lyssna mer på min mamma.

8 mars betyder mycket för mig. Jag påminns både om kvinnors och tjejers roll i samhället. Och mitt eget ansvar för att inte stå i vägen för kvinnors möjligheter (eller för andra mäns möjligheter heller för den delen).

Jag har som många vet varit chefredaktör på Internetworld. På den tiden var journalisten och debattören Jeff Jarvis en inspiratör på många sätt. Hans bok “What Would Google Do” rymmer bara i titeln en inspirerande uppmaning. Om vi ställs inför ett problem så kan vi lösa det på många olika sätt. Jeff Jarvis uppmanade oss att tänka som Google – med det underförstådda att Google sannolikt hade gjort saker och ting annorlunda än vad vi lärt oss i skolan, eller hur våra föräldrar löste problemet.

En tanke för dagen kan vara att ställa sig frågan: “What Would Christina Do?”. Eller “What Would Elin Do?”. Eller “What Would Pernilla Do?”.

Många gånger hade män och kvinnor löst ett problem på samma sätt. Men många gånger finns det sannolikt även nyanser och skillnader som är betydelsefulla. Hur kan jag som man tänka mer som mina kvinnliga förebilder: min mamma (som hette Christina, för övrigt), min hustru eller som mina systrar? Eller de många extremt kloka kollegor som är kvinnor? Vad hade de tagit med sig för perspektiv som hade haft betydelse för ett beslut eller resonemang?

Vi vet ju hur viktigt det är med förebilder. Ett av de viktigaste sätten för att få fler kvinnliga chefer, professorer, styrelseproffs, ingenjörer eller astronauter är att se till att ha fler förebilder: personer som gått före och visat vägen.

Jag är övertygad om att även vi män kan – och måste – vara förebilder, också för kvinnors möjligheter. Ett sätt att bli bättre på det är att fundera på vad våra mödrar, systrar, kollegor och vänner som är kvinnor hade gjort.

Idag ska jag fundera på hur min mamma hade löst de utmaningar jag står inför. Det tror jag kan göra mina beslut vassare, jag bör bli mer handlingskraftig, mina möten bör bli mer ödmjuka och mina samtal mer inkluderande.

Hur ska vi jobba ihop, när vi inte ses på kontoret som förr? Det så kallade “samhällskontraktet” har sin motsvarighet på kontoret: “kontorskontraktet”. Just nu är båda dessa kontrakt uppe för omförhandling.

Konvulsionerna efter pandemin – i synnerhet på landets många kontor – håller på att lägga sig. Men de är inte över. Frågan om hur vi ska förhålla oss till hemmakontoret, till det fysiska kontoret, till fysisk närvaro på gemensamma möten, till tidredovisning: ja, detta och mycket annat är just nu föremål för diskussion och överväganden.

Svaren är inte givna. Dragkampen mellan vad medarbetarna trodde var perfekt initialt och vad cheferna trodde var perfekt initialt har pågått ett tag. Mycket har löst sig. Men vi är inte heller klara: efter ett tag har både medarbetare och chefer sett baksidor och utmaningar, som leder till nya överväganden.

Det individuella perspektivet var inledningsvis starkt: medarbetare argumenterade för att kunna förlägga sin arbetstid till platser som passar just dem och deras arbetsuppgifter. Chefernas perspektiv, där inte sällan önskat hitta mer gemensamt arbete på kontoret, har ofta varit motpolen.

De gemensamma projekten, där vi samverkar och skapar tillsammans på en arbetsplats, har inledningsvis inte varit i fokus. Det gemensammas bästa har väl inte varit helt bortglömt i debatten, men verkligen inte heller varit det viktigaste perspektivet.

Jag tror dock att denna diskussion kommer att fortsätta ett bra tag till. Inte minst nu, när många börjat hitta sina nya arbetsformer, kommer nästa utmaning: vad betyder det för kulturen på företaget eller i organisationen?

Hur kan vi säkerställa att vi bygger gemensamma kulturer? Hur kan vi säkerställa att vi får det lärande som vi är vana vid på en arbetsplats? Hur kan vi skapa tillit till varandras kompetenser när vi inte ser varandra regelbundet? Hur kan vi kroka arm och bygga lag när vi ofta möts via en skärm?

Detta kommer att gå att lösa, såklart. Teknikutvecklingen fortsätter, liksom arbetsformer och ledarskap. En ny ordning växer fram.

Just nu pågår en reformering och översyn av det stora “samhällskontraktet”: vilka förväntningar har vi på våra medmänniskor i vårt omgivande samhälle? Samhällskontraktet har varit i fokus länge, inte minst eftersom vi så ofta och så tydligt ser att världen har ändrats: globaliseringen, de sociala medierna, urbaniseringens konsekvenser och många andra fenomen har rört om i grytan rejält.

På samma sätt pågår just nu även en stor omförhandling av “kontorskontraktet”: vilka förväntningar har vi på varandra, hur samverkar vi, hur ser de informella reglerna ut som på olika sätt formar vår gemensamma kultur?

Jag är säker på att lösningarna kommer att bli olika på olika arbetsplatser. Olika individuella lösningar kommer att behövas och måste bejakas. Flexibiliteten är en enorm tillgång som behöver bejakas. Teknikutvecklingen kommer att ge oss svar även på frågor om samverkan och hur vi ska vårda gemensamma projekt och kulturer.

Men vi måste gemensamt bry oss om det gemensamma projektet, den gemensamma kulturen. Den omsorgen måste vi alla känna, oavsett om vi är chefer eller medarbetare. Och bäst blir det om vi orkar bry oss om mer än bara våra rent personliga behov.

Det gäller i synnerhet alla våra gemensamma kontor och det informella kontrakt som vi blir en del av när vi kliver in genom dörren. Eller när vi loggar in på Teams.