Nobelpriset är för det mesta en laginsats. Sammanhanget och omgivningen är otroligt viktig för framgången i forskningen. Universitetens roll ska inte underskattas.

Veckan som gick rymde – bland mycket annat – avslöjandet av vilka som fick årets nobelpris.

Som vanligt pratas det mest om fredspriset och priset i litteratur i rapporteringen i media.

Men en helt central del av Nobelprisets berättelse är de priser som premierar forskningsresultat av olika slag: fysik, kemi, medicin och ekonomi.

Årets pristagare hyllas för sina insatser och ges dessutom en inte oansenlig summa prispengar. Nobelpriset lyfter fram forskare som ofta kämpar i det tysta och nästan alltid under långa tider för att nå resultat. Priset blir också ett pris för själva forskningen och forskningsresultaten. Även detta fantastiskt.

Men lite i skymundan, inte minst i medierapporteringen, finns universiteten och forskningsmiljöerna. De själva är såklart väldigt stolta över att just deras forskare fått ett prestigefyllt pris. Men det syns dessvärre inte lika mycket.

Låt mig därför vända lite på det och börja med universiteten, som i år fått pris:

Université Paris-Saclay är hemvist åt Alain Aspect som i år fått priset i fysik.

Columbia University i New York är tidigare basen för den andra pristagaren i fysik: John F. Clauser (som numera verkar ha egen verksamhet).

Universiät Wien har den tredje pristagaren i fysik som forskare: Anton Zeilinger.

Stanford i San Francisco är stolta över priset i kemi som bland annat gick till Carolyn Bertozzi.

Köpenhamns Universitet är lika stolta över Mårten Meldal som också fick pris i kemi.

Scripps Reserach är hem för den tredje pristagaren i kemi: K. Barry Sharpless.

Max Planck-institutet har varit hemvist för Svante Pääbo, som fick årets pris i medicin.

Ekonomipriset presenterades idag, måndagen den 10 oktober. Presentationen av pristagarna har rullat ut under dagen på respektive institution.

The Brookings Institutions är självfallet stolta över att Ben Bernanke, tidigare ordförande i USA:s riksbank, fått ekonomipriset i år.

University of Chicago har hunnit med att hylla Douglas Diamond som får dela ekonomipriset med Bernanke.

Washington University in St Louis är självfallet också mycket glada att deras Philip Dybvig fått ekonomipriset i år.

Jag hoppas att universitetens och forskningsinstitutens roll får större plats i rapporteringen framöver. Visst ska vi hylla forskningen och de enskilda forskarna. Men den stolthet som kollegorna på universiteten känner handlar inte bara om att få jobba nära en framstående forskare. Deras stolthet handlar också om att de känner att priset även blir ett erkännande av deras egen verksamhet och det sammanhang som till slut skapat framgångsrik forskning och framgångsrika forskare.

Debatten om landets nya stambanor fortsätter. En ny regering ger åter nya besked och verkar vilja prioritera om. Det är olyckligt på många plan.

Debatten om en utbyggnad av svensk järnväg har varit igång i många år. Vi vet att järnvägens kapacitet är maximalt utnyttjad. De flesta vill se ökade investeringar, inte minst i underhåll av den befintliga anläggningen. De flesta verkar dessutom överens om att att nya investeringar behöver göras i stråk som är extra hårt nyttjade eller som sedan länge behövt utvecklas: exempelvis Göteborg-Landvetter-Borås.

Vägen dit har dock varit svår att få till. En svår underhållsskuld behöver hanteras. Godstrafiken hamnar lätt i skymundan för persontrafiken. Investeringarna tar lång tid och är dyra. Dessutom påverkar byggena markägare och andra intressen, inklusive golfbanor i Skåne.

Lägg därtill den förhoppning som ställs till självkörande bilar och andra moderna tekniker som skulle kunna förändra logiken i grunden.

Detta pussel är såklart inte lätt att hantera. Men det är för att klara av målkonflikter och kunna göra tydliga – och långsiktiga – prioriteringar som vi har ett parlament och en regering.

Besluten om vår järnvägsinfrastruktur har pekat åt olika håll och Trafikverket har ständigt tvingats tänka om när förutsättningarna ändrats. Det har självfallet gjort att arbetet blivit lidande. Politikerna i bred mening har bidragit till dagens problem för svensk infrastruktur.

Visst rör det sig om stora belopp. Men vad är alternativet? Att inte göra något är såklart inget alternativ, mer än för de som verkligen hoppas på en teknikrevolution som på något sätt skulle hoppa över några steg i utvecklingen. Jag har dock svårt att tro att en sådan skulle komma utan kostnader heller.

Ett konkret bekymmer är såklart att många hakat upp sig på förledet “höghastighets-“. Hade vi fokuserat på nya stambanor kanske debatten sett annorlunda ut.

Ett annat problem, som jag berört i andra sammanhang, är tilltron till en teknikrevolution som förvisso känns sannolik rent tekniskt, men som ur ett finansiellt och inte minst kulturellt står inför enorma utmaningar.

Men viktigare ändå är kanske att infrastrukturen måste få ha det riktigt långsiktiga perspektivet och inte bli föremål för ständiga omprioriteringar och en politisk ryckighet.

Infrastrukturen lägger grunden för övrigt samhällsbygge, investeringar och innovationer. Den behöver vara en stabil grund för att övriga samhället ska kunna utvecklas klokt.

Inte nog med att tåget tappar fart. Övriga samhälleliga investeringar famlar efter en trygghet och långsiktighet.

Jag hoppas att den nya regeringen, när den väl tillträder, håller fast vid en fortsatt utveckling och modernisering av svensk järnväg. Även om de gärna får prata om nya stambanor istället för höghastighetståg.