Sedan mars i år har vi som kan uppmanats att jobba hemifrån. Och jag har i stor utsträckning kunnat göra just det. Efter lite stök och bök har jag till och med fått lite struktur och ordning på vårt arbetsrum hemma, där jag sitter bra och har goda förutsättningar för jobbet.

Men som bekant finns det mycket mer att säga om hemarbetet, i synnerhet när det ska bedrivas under en längre tid och där utgångspunkten är att vi helst ska undvika kontoret helt.

Bland utmaningarna finns välkända problem (eller utmaningar) som arbetsmiljö, ledarskap, möjligheten till kreativitet och gruppdynamik. Med mera.

Men ur mitt personliga perspektiv har jag dessutom märkt en extra utmaning – och jag vet att jag inte är ensam.

Jag har nämligen gjort de då och då ifrågasatta DISC-profilerna, och de har för min del givit mig mycket av rött (D) och full pott på gult (I). Grönt och blått är enligt dessa analyser svaga hos mig.

Oavsett hur vi ser på DISC-profilerna bedömer jag att de har fångat något hos mig som jag tror stämmer: jag är utåtriktad, van vid och uppskattar att få feedback, gillar att stå på scenen och räds inte rampljuset.

Att då förflyttas från gruppen på jobbet, från mötena och sammankomsterna till att framför allt arbeta på egen hand, men även att leda och kommunicera digitalt – det har helt enkelt varit en utmaning.

Ett av mina viktigaste arbetsverktyg har varit att möta människor och att via framför allt muntlig kommunikation både få något gjort och lösa problem.

Delar av dessa förmågor har varit svåra att nyttja, när vi byter konferensrum, korridorer, kaffemaskiner, kopiatorer och skrivbord mot Teams, Zoom och Messenger.

Jag vill tro att jag har koll på tekniken. Och jag vill tro att jag även gillar teknikutveckling och att testa nya saker.

Men jag blir allt mer medveten om att modern teknik och digitalisering inte handlar om att ta en arbetsuppgift eller ett beteende och flytta det till en digital miljö och tro att allt fungerar som innan.

När vi byter vår fysiska värld mot en digital blir det samtidigt något annat. Arbetsverktygen ändras. Kulturen ändras. Samtalet ändras.

Ett av många exempel är den för mig så viktiga feedback man får när man pratar. I ett fysiskt rum sitter en publik som jag kan fånga, där jag kan söka återkoppling, där jag kan läsa ansiktsuttryck eller få skratt som svar.

Feedbacken i de digitala kanalerna är som bekant annorlunda: Like-knappar, kanske hjärtan. Men när kamerorna hos deltagarna stängs av, när man själv blickar stint i in sin egen kamera: då blir responsen svår att fånga.

Jag själv behöver lära mig nytt. Jag behöver bli bättre på att nyttja kulturen, verktygen, känslorna i den digitala världen. Exakt hur vet jag inte. Men jag måste bli bättre. Och jag måste öva.

Annars kommer jag bara att sitta och vänta på att de fysiska mötena kommer tillbaka.

Och jag vet att det aldrig kommer att bli som förr.

Våren och sommaren har som för alla inneburit tid för reflektion.

Och som jag har reflekterat.

En av dessa reflektioner handlar om det stora och det lilla.

Jag hör till dem som gärna pratar om och funderar kring de riktigt stora samhällstrenderna. Jag är såklart en glad amatör och befinner mig väldigt ofta på djupt vatten. Men det har inte hindrat mig från att ha synpunkter på globaliseringen, nationalismen, urbaniseringen, sekulariseringen, individualiseringen, samhällskontraktet och liknande frågeställningar.

Jag har dessutom gillat (och ogillat) en hel del av detta, nästan stått på en och annan barrikad. Jag har ogillat nationalismen, jag har gillat den övergripande urbaniseringen, jag har sett det oundvikliga i globaliseringen och i den kraftfulla teknikutvecklingen.

Pandemin blev lite av en betongvägg att springa in i. Med stängda gränser mellan Sverige och Norge, mellan Sverige och Finland, rasade lite av min världsbild. Det var helt enkelt en krock mellan vad jag trodde på, rent av såg som oundvikligt, och det som sedan blev en nästan helt accepterad lösning på ett reellt problem.

Jag brukar hävda att jag gillar förändring. ”Annorlunda är bra”. Men detta var ganska jobbigt även för mig som gillar nytt och annorlunda.

Vad jag borde göra i ett sådant läge är sannolikt att vända sig inåt, att ta hand om sig själv och sina närmaste. Att se till att hantera sitt jobb, sina relationer i vardagen och ”laga efter läge”. Att vända sig inåt, mot det lilla, det hanterbara.

I viss mån behövs nog det, bara för att överleva. Men jag, som gärna blickat utåt, som gillat nya sammanhang, som gillar modernitet och utveckling, som gillar de stora frågorna, så är detta en prövning.

Att gå från de stora frågorna till de små kanske är nödvändigt. Det lilla är nödvändigt. Både för var och en av oss, men också som samhälle.

Men jag vill inte vara en person som blickar inåt. Som mer bryr mig om mig själv än om min omvärld. Jag vill fortsätta att förstå världen och vart den är på väg.

Just nu är det svårare än någonsin. Och mycket av det jag ser gillar jag inte.

Men det får inte hindra mig från att blicka framåt. Det får får inte hindra mig från att blicka utåt.

Mot det stora.