Idag är det Sveriges nationaldag. Det är inget att fira.

Det finns åtminstone fyra goda skäl att undvika att hylla nationalstaten, oavsett vilket land det gäller, oavsett vilken form firandet tar.

1. Världen är global

De gamla länderna och nationalstaterna skapades eftersom mark och territorier var viktiga. Förr. Moderna företag lägger fokus på globala affärer, där man når en världsmarknad direkt. Eller så satsar man på long-tail-marknaden, där mikroskopiska marknader summeras upp över hela världen till en marknad som på global basis blir stor.

Medborgare idag, i synnerhet de yngre, bryr sig knappast om var Sverige börjar och Danmark slutar. Eller var Sverige slutar och Norge börjar.

Internet, engelskan och flyget har gjort oss globala. Få saknar landsgränserna, mer än av nostalgiska skäl.

Det kommer att bli allt viktigare att hitta arbetsformer och strukturer som i grunden är internationella, om vi vill nå politiska och samhälleliga mål. Kanske sociala plattformar som Facebook och Google kan vara en del av en lösning? Kanske civilsamhällets aktörer kan få en viktigare roll? Kanske olika globala miljöorganisationer?

2. Städerna är de nya länderna

Urbaniseringen är inget nytt fenomen, men städernas roll för att förstå det moderna samhället ska inte underskattas. För många är det viktigare att tillhöra Stockholm än att tillhöra Sverige. Eller att tillhöra Jönköping, Östersund eller Trollhättan.

För många är det rent av viktigare att tillhöra Södermalm än att tillhöra Sverige.
Det lär finnas många som är mycket stoltare över att vara New York-bor än att vara amerikaner, just nu. Och Paris, Rom, Amsterdam eller Madrid känns på många plan viktigare än Frankrike, Italien, Nederländerna eller Spanien.

Så här skrev författaren och krönikören Bobo Karlsson i förordet till boken “Urban Safari”:

“Länder är elaka, städer är snälla. Länder utstrålar inte sällan aggressivitet, vilket alltid leder till ställningskrig – och i värsta fall till krig. Städer vill hellre bedriva handel, och blir vänort med och kramar en metropol även i motståndarland.”

Städerna ökar i betydelse, länderna minskar.

(Konflikten mellan stad och glesbygd är en helt annan fråga, dock. Stadens beroende av matförsörjning, ekosystemtjänster, rekreation och mycket annat är givetvis lika stort i framtiden som idag. Staden klarar sig inte utan sin landsbygd. Och tvärt om.)

3. Ett sluttande plan

Jag inser att nationalismen för många – och i synnerhet den 6 juni – mest handlar om en småtrevlig hyllning till något historiskt och nostalgiskt fenomen, kanske en kung eller en flagga. Kanske vill man slå ett slag för några sympatiska värderingar såsom demokrati och tolerans, kanske sill och potatis, allemansrätten eller kanske den kommunala musikskolan. Det finns absolut saker att vara stolta över som har sitt ursprung i Sverige, eller fenomen som vi är stolta över att vårda.

Men jag är ändå övertygad om att det går att dra en lång röd tråd från detta oförargliga hyllande till en ganska unken nationalism och främlingsfientlighet. Och i en tid då nationalismen växer sig starkare för varje dag som går blir det också allt viktigare att skapa nya, moderna bilder av samhället. I min bild av det moderna samhället spelar länder och nationer en väldigt tillbakadragen roll.

Är alla de som firar nationaldagen idag långsamt på väg att bli rabiata Sverigedemokrater? Självfallet inte. Men jag oroar mig för att det är många som bidrar till att legitimera ett hyllande av nationalstaten, ett hyllande som i fel händer kan dra iväg till något riktigt otäckt.

I dag finns det tyvärr alltför många “felaktiga händer”.

4. Centrum, inte gränsen

Det mest filosofiska argumentet mot nationalstaten är att vi bör bry oss mer om var saker och ting börjar än var de slutar. Det är mer relevant att prata om var centrum finns än var gränsen finns.

Det är ju klart som korvspad att “svenska värderingar” glider in i Norge, precis som “norska värderingar” går att hitta långt in i Värmland och Bohuslän. Det är helt uppenbart att det inte finns en tydlig gräns där “svenska värderingar” ersätts med “norska värderingar”. Så ser det ut vid varje tänkbar nationsgräns i världen.

Detta är ju ett mer filosofiskt argument för städernas roll i framtiden. Staden är ett centrum, landet är en gräns. Så utöver att staden är en fantastisk maskin som levererar möjligheter, utveckling och välstånd så är även staden en nod i ett hav av andra noder. Ett hav där det inte blir intressant att se var saker och ting slutar, utan bara var de börjar.

Ska vi sluta fira? Ja, just nationaldagen är nog passé.

Men visst behöver vi stanna upp och fira ibland. Men låt oss då fira något som inte är döende och i vägen för en modern framtid. Kanske civilsamhället som på olika sätt spänner över mer än ett enskilt land, kanske de växande städerna, kanske öppna och inkluderande kulturer?

Någon kanske undrar: vad gör vi istället? Det är en befogad fråga, som kräver ett betydligt längre inlägg än detta. Politik, ekonomi och mycket annat är redan hårt knutet till våra nationer. Det varken kan vi eller bör vi kasta ut innan vi etablerat något annat, mer hållbart. Men det skyndar att hitta nya arbetssätt. Vi sitter i ett sjunkande skepp.