Min farmor blev 98 år och begravdes i januari 2017. Jag sa några ord på begravningen.

*

Det har alltid funnits något symboliskt i att farmor och farfar bott mitt på Trombonvägen, mitt emellan sina söner.

För oss som varit barn bredvid farmor och farfar har närheten varit en gåva. Jag har en tydlig minnesbild av att vi alltid efter skolan gick in till farmor och farfar för att dricka varm choklad. Alltid lingonsylt med mjölk till efterrätt. Alltid lätt att ta fram kina-schacket.

Farmor befann sig nästan alltid i mitten, även om hon inte var hemma.

*

Farmor var inte den som bullrade mest. Men hon hade perspektiv och reflektioner om mycket. Och många kloka åsikter, dessutom.

Hon formade sina åsikter under nästan 100 år. Hon hade ett perspektiv på livet och samhällsutvecklingen som omfattade mer än någon annan i det här rummet.

Allt från hennes pappa, skepparen som seglade över världshaven i slutet av 1800- och början av 1900-talet, via stenhuggeriet och farfar till hennes nya familj med min pappa Robert och min farbror Christer och deras båda familjer i Hunnebostrand.

Allt från ett hennes lilla samhälle i industrialiseringens utkant, via välfärdsstatens framväxt till dagens högteknologiska och globala samhälle med 3D-skrivare och filterbubblor. Det senare blev aldrig en del av farmors värld. Men hon hängde med, och det var inga problem att prata och reflektera över allt det nya med henne.

Hennes perspektiv var enastående.

Trots det blickade hon nästan alltid framåt, sällan bakåt. De flesta av våra barn har väl försökt få farmor att berätta om hur livet var förr. Hur det var på Tullboden. Hur det var under kriget.

Hon har alltid kunnat svara, men hon har ändå alltid blickat framåt och varit nyfiken på nutiden.

Länge, länge stod hon bredvid min, vår farfar Hjalmar. Det centrum för familjen som farfar stod för, med sin pondus och kraft, har farmor förvaltat – men på ett helt annat sätt. Farmor har inte tagit plats genom kraft och energi, utan genom sin omtanke, sin nyfikenhet, sitt sätt att vara.

Det centrumet står tomt nu.

*

För mig kommer farmor att vara många saker såklart. Elvakaffe, wienerbröd, kina-schack, canasta. Utflykter med kaffekorgen till Amhult eller Gerlesborgsskolan. Diabildsvisning – i slumpmässig ordning – i gillestugan. Att elda torrt gräs på baksidan. Norsk tv. En ständig dialog om att man borde ha mer kläder på sig. Och att man äter för lite. Plus tusen andra, mer svårfångade saker, såklart.

*

Jag har försökt att ringa farmor så ofta jag kunnat. Inte varje dag, men flera gånger i veckan. Christer har nästan alltid varit först: det är bara om jag ringt väldigt tidigt någon morgon som farmor misstagit samtalet med att det kunde varit Christer. Och jag vet att vi är många som hört av oss till farmor regelbundet.

Samtalen har i mitt fall sällan varit något jätteviktigt, något akut. Ofta om vädret. Men vi har nästan alltid kunnat prata om politik, om samhällets utveckling, om de stora frågorna. Farmor har alltid hängt med. Varit uppdaterad.

Nu går det inte att ringa längre.

Jag har de senaste veckorna, efter dödsbudet, blivit påmind om just de här telefonsamtalen. På väg till jobbet, mellan två möten.

Bra tillfällen att slå en signal.

Då har jag insett att jag inte ringt bara för farmors del. Jag har ringt även för min egen del.

*

Nu finns inte farmor hos oss längre. Det är sorgligt. Men vi är ändå väldigt glada för att vi fått ha vår farmor hos oss så länge. Inte minst en gåva för våra barn, farmors barnbarnsbarn.

Men länge, länge efter att farfar gick bort fick han en viktig roll på våra familjemiddagar. Vi mindes, vi vårdade.

Det fanns en tom stol, men ändå en mitten som vi alla kände att vi ville och behövde respektera.

Så kommer vi att behöva ta hand om det tomma efter farmor. Hennes arv handlar ju inte i första hand om huset, om porslinet eller matsilvret.

Det handlar om att vårda hennes och farfars minne. Att slå vakt om familjen, om nyfikenheten på framtiden, om en öppen dörr där barn och barnbarn alltid är välkomna.

Det handlar om att vara närvarande, både i det lilla och i det stora.

Så kommer jag att minnas min farmor. Och det kommer jag att bära med mig in i min familj.