Vi har väl alla blivit imponerade av Volvos reklam de senaste åren, inte minst deras filmer från både Zlatan-volvo (personbilarna) och van Damme-volvo (lastbilarna).

Nu senast är vi åter imponerade av människorna bakom bilen: ”Volvo – Made by people”. Otroligt snyggt, suggestivt, smart.

Vad är problemet?

Jo, problemet är att bilen, som vi känner och använder den idag, är en väldigt problematisk komponent i det moderna urbana och hållbara samhället. Vi är på väg mot ett samhälle med större, tätare städer. Det är både en utveckling som allt fler söker sig till och en bra utveckling för våra samhällen.

I ett sådant samhälle kommer troligen bilen att behöva ha en annan plats, en kanske annan funktion. Vi kanske behöver dela bilar mer än innan (typ car pool), taxi och Uber-liknande tjänster kanske behöver bli viktigare och personliga bilar mindre viktiga, vi kanske behöver hyra i de fall vi behöver åka längre och utanför staden, medan kollektivtrafiken får en starkare roll i stadens rörlighet.

Trenden mot mer bränslesnåla bilar eller helt eldrivna fordon är inte alls svaret på frågan. Bilen tar för mycket plats och bidrar till en samhällsutveckling där det urbana och mänskliga inte får utvecklas på rätt sätt. Helt oberoende av vilka bränslekällor vi använder.

Men bilen har ändå väldigt många starka förespråkare, och det medger jag gärna: bilen har lyckats samla många smarta människor som tillsammans gjort ett bra jobb för att berätta en stark berättelse om frihet, personlig utveckling och annat vackert kopplat till bilen som livsstil.

Volvos marknadsföring är galet begåvad. Bra jobbat.

Men vem marknadsför alternativen? Vem berättar den moderna berättelsen om kollektivtrafikens förtjänster? Om cykelns nya roll? Eller om Ubers och taxins roll? Om den moderna staden? Om ett livsmönster där bilen har en helt annan plats?

Visst görs det bra jobb ibland. ”Åk i buss-iness class” skriver SL i sin reklam. Inte dumt.

Och Uber får ju regelbundet bra exponering i tidningar och har ju många förespråkar, inte minst i de kretsar jag rört mig i.

Men det finns en obalans, där bilbranschens kommunikativa begåvning spelar i en egen liga.

Det gör det tyvärr svårare för alla (och jag räknar mig även själv dit) som tror att bilens roll i samhället behöver förändras, och där vi behöver hitta nya berättelser om samhället, staden och världen.

”Polisen borde spendera färre kronor på att framstå som bra, och fler på att faktiskt bli bättre”, skriver Amanda Björkman på DNs ledarsida idag, den 23 januari.

På ett sätt är det en rimlig och självklar hållning. ”Marknadsföringen” kommer av sig själv om man gör sin grunduppgift ordentligt, det vet alla moderna företag (och en del organisationer). I polisens fall: löser brott, upprätthåller lag och ordning.

Men i debatten om den senaste tiden sätts detta i motsats till ett effektivt kommunikationsarbete. Och dessutom i motsats till att använda spetskompetens och strategiska resurser, ibland kopplat till externa byråer.

I år tog vi inte fram vår julkrubba till jul. Symboliken är tyvärr talande. Berättelsen om Josef och Maria, sökande efter boende i Betlehem, bär lite för många paralleller med den som dagens flyende kan berätta. De kommer till värdshuset, men föreståndaren hävdar att det är fullt. På julen 2015 har inte ens krubban varit tillgänglig: “systemet” klarar inte av den, sägs det.

Jag inser att flyktingströmmarna, som under året ökat snabbt, ställt vårt samhälle inför enorma utmaningar. Men just i det läget hade jag förväntat mig ett ledarskap, där vi kombinerar den struktur och rationalitet som vi under många år tillämpat för att lösa samhällsproblem i Sverige med den empati och ansvarstagande som jag tror att väldigt många svenskar känner inför det lidande som vi ser runt om i världen.

Tyvärr kan jag inte tolka årets politiska bokslut på annat sätt än att politikerna inte kom på något bättre förslag än det som Sverigedemokraterna sedan länge förespråkat. (Jo, Centerpartiet och Vänsterpartiet gick ju rakryggade genom detta och det hedrar dem.)

Jag tycker det har varit bedrövligt. Och jag känner mig på riktigt sviken och lite uppgiven. Jag kräver inte att “politikerna” ska lösa alla problem åt mig. Och jag försöker ta mitt ansvar efter bästa förmåga. Men när regeringen och riksdagen med sina medel inte bara kastar in handduken (om det ändå vore så väl) utan bestämmer sig för att ge sig in på en reaktionär och nationalistisk linje så ställer de sig inte bara i vägen för utveckling. 2015 har klockan vridits tillbaka.

På det sättet har 2015 varit ett otroligt frustrerande år, där globaliseringens möjligheter mött motstånd från många håll. Hela vägen från Donald Trump, nationalister i Ungern och Frankrike till den svenska regeringens förslag att kunna stänga Öresundsbron. Det är faktiskt helt makalöst.

Jag skulle vilja hoppas att 2016 blir bättre. Tyvärr är jag tveksam. Globaliseringen är en kraft som nationalisterna inte kommer att kunna stoppa, men jag är orolig för att många kommer att försöka. Det kommer troligen att bli ett antal stökiga år framöver, där gamla system med gamla verktyg försöker möta det nya, öppna, globala samhället. Nationalismen kommer inte att vinna, men 2015 har tydligt visat att det är många som ställer sina verktyg till nationalismens förfogande. Långt fler än man kanske kunde tro för bara något år sedan.

Behovet av ett nytt, modernt ledarskap i detta läge är enormt. Jag hoppas att 2016 erbjuder fler som kliver fram och tar på sig den ledartröjan som regeringen lämnade kvar i omklädningsrummet.

För egen del har 2015 varit jobbigt, men väldigt stimulerande. Jag lär mig allt mer om min “nya” bransch av samhällsbyggare, arkitekter och teknikkonsulter. Jag lär känna allt fler spännande, begåvade, kloka och roliga människor, börjar förstå kulturer och samband. Det är otroligt lärorikt, men också som sagt krävande. 2016 hoppas jag i det avseendet bli enklare: nu borde jag kunna undvika de värsta minorna och snabbare hitta rätt väg direkt. Det finns mycket kvar att göra och nu känner jag mig säker på att jag kan bidra.

Jag saknar lite mina gamla vänner från både journalistik, kommunikation och it-bransch. Vilken glädje då att Facebook, Twitter och Instagram finns. Och att jag under året ändå haft chansen att möta många av dessa vänner i andra sammanhang. Och minst lika bra: jag sitter ju granne med IT&Telekomföretagen på Almega.

På det privata planet har det dock varit ett toppenår. 50-års-firande om och om igen. Massor av tillfällen att umgås med både släkt, nya bekanta och att åter knyta kontakt med gamla vänner. Dessutom har fått resa till spännande platser: Dubai, Washington DC, Reykjavik, Paris, Barcelona, Oslo och Köpenhamn. Därtill en hel del i Sverige: Malmö, Göteborg, Luleå och Växjö inte minst.

2016 räknar jag med att lägga än mer tid på cykeln, både för pendling till jobbet och på andra utflykter.

2016 ska jag skriva än mer och inte minst lite längre. Min blogg har inte varit död under året – tvärt om. Men jag hör till dem som tänker genom att skriva. Och just nu behöver jag skriva mer.

2016 ser jag fram emot en ny sommarstuga i Småland. Det ska bli spännande att lära känna både omgivningarna och utforska om jag själv passar som “sommarstugeägare”.

2016 ser jag fram emot att kliva fram än mer i debatten om hur ingenjörer och arkitekter kan skapa ett modern samhälle.

2016 hoppas jag att hitta nya vägar för att kanalisera mitt samhällsintresse, utöver det som rör teknikkonsulternas och arkitekternas vardag.

Och 2016 ska jag se till att ta fram julkrubban i god tid. Nu mer än någonsin behöver vi det hopp som kommer med julens budskap.