månadsarkiv: juni 2015

Köpenhamn tar för sig

blogg

I veckan fick vi veta att Malmö och Skåne kommer att marknadsföra sig som en del av “Greater Copenhagen“.

Det är en helt naturlig utveckling. Malmö blickar sedan länge mer mot Europa än upp mot Stockholm. Kanske har den alltid gjort det. Och Köpenhamn är ju löjligt nära, inte minst med den fasta broförbindelsen mellan länderna.

Malmö, Helsingborg, Lund och andra skånska kommuner kommer att erbjudas medlemskap i den organisation som internationellt ska marknadsföra regionen. Jag hoppas att många hoppar på tåget.

Det finns en hälsosam skillnad och kanske konkurrens mellan Stockholm och Köpenhamn med sin närhet till Skåne och Malmö. Stockholm har alla möjligheter att fortsätta att växa och dra till sig kompetens och kunnande.

Malmö å sin sida har enorma möjligheter som just en del av Köpenhamnsregionen istället för att slå vakt om sin samhörighet med andra svenska städer. Dessa möjligheter har inget alls med Stockholm att göra.

Visst finns det kulturella skillnader. Visst har integrationen mellan Malmö och Köpenhamn tagit oändligt mycket mer tid än man först kanske trodde. Och visst har de olika nationella regelverken på de båda sidorna av sundet fortsatt stor påverkan i många avseenden.

Ändå finns det en potential i en samlad bild – marknadsföring – och inte minst i ökad samverkan kring konkreta projekt. I en global kontext är likheterna ändå klart övervägande, olikheterna relativt försumbara.

Det som möjligen får sig en knäpp på nästan är ju nationsgränsen mellan Danmark och Sverige. Och det är kanske det jag gillar allra mest med detta projekt.

Det blir allt mindre viktigt var Sverige börjar och var det slutar. Istället är det den energi och det tempo som drivs av städerna, i synnerhet större städer, som lockar till sig människor, pengar, idéer och kreativitet.

Jag tror att det bara är bra.

Malmöborna och skåningarna är att gratulera. Well played.

“We’re on the verge of a historic moment”

blogg, , ,

Det är kanske varken överraskande eller särskilt dramatiskt att Google nu ger sig in i diskussionen om städerna och hur de fungerar. Tvärt om känns det som om de redan har gjort det en tid.

Fast jag blir ändå glad när jag läser om Googles projekt “Sidewalk Labs“, som ska undersöka hur modern teknik ytterligare kan utveckla städerna. Målet är att göra städerna ännu mer hållbara, både miljömässigt, ekonomiskt och socialt.

Daniel L. Doctoroff ska leda Sidewalk Labs, och jag delar hans uppfattning om att tidpunkten är helt rätt.

– We’re on the verge of a historic moment for cities, säger han till New York Times.

Teknik som mobiltelefoner, sensorer, big data och mycket annat skapar enorma möjligheter att förbättra våra städer och hur vi planerar dem.

Det saknas ju inte tankar om detta, men Googles inträde och engagemang kommer definitivt att hjälpa till att öka engagemanget för de här frågorna.

Jag tror nämligen att det både behövs mer förståelse för digitaliseringens konsekvenser hos företag och organisationer som jobbar med den fysiska samhällsbyggnad. Men det behövs också ökad förståelse för hur vår fysiska miljö och städernas logik hos företag, organisationer och individer som har det digitala fokuset.

Google kan bli bryggan mellan båda dessa världar, om det vill sig väl.

#100 Hundra dagar senare

#blogg100, ,

Det känns som igår. Dagen då jag insåg att mitt blogginlägg om städer faktiskt inföll på startdagen för #Blogg100. Då gav jag mig själv utmaningen att blogga vidare.

Bloggandet om urbanisering och stadsutveckling har blivit en del av min vardag. Och en väldigt välkommen del, dessutom. Jag har lärt mig otroligt mycket, läst massor och pratat med väldigt många kloka människor. Extra tack såklart till Wikipedia för ovärderligt stöd under resans gång.

Det finns nu tre summeringar att göra: (1) vad jag lärt mig om städer och urbanisering; (2) vad jag tagit med mig från bloggandet i allmänhet;  (3) vad händer nu?

(1) Vad jag lärt mig

Hundra dagar är många om man ska skriva meningsfulla inlägg varje dag, men det är inte långt om man vill lära sig något ordentligt. Därför tvekar jag lite när jag nu försöker summera mina intryck. Men här är i alla fall ett försök till lärdomar:

  • Städer handlar om människor. Det är inte matematik, det är delvis teknik, men det handlar väldigt mycket om politik och kultur och inte minst om livsmiljöer för människor.
  • Städer är kraftfulla maskiner som skapar möjligheter. Staden som konstruktion ger kraftfullt stöd åt alla som vill utvecklas. Om du ger staden din energi, kommer du att få än mer tillbaka.
  • Städer handlar om nätverk. Precis som internet handlar om att knyta samman datorer handlar staden om att knyta samman människor och aktiviteter. Och precis som internet blir starkt och hållbart är staden stark och hållbar.
  • Gatan är extremt viktig. Platsen mellan husen kan i bästa fall bli ytor för möten, affärer, samtal, kultur: olika former av mänskligt liv. I sämsta fall blir det en död transportyta.
  • Staden börjar med sin infrastruktur. Tunnelbana, spårvagnar, vägar, cykelbanor och allt annat avgör hur staden fungerar och dess effektivitet. Dålig infrastruktur ger dåliga städer.
  • Konflikten mellan stad och land är jobbig och dålig. När människor flyttar till staden utmanas de delar av landet som tappar folk, initiativ, företagande etc. Det leder till spänningar. Men konflikterna gagnar inte medborgarna. Det brådskar att hitta nya lösningar på dessa konflikter.
  • Nationen blir mindre viktig och staden ökar i betydelse.
  • Stockholm har mycket att ge, men mycket kvar att göra.

Sedan finns det såklart mycket annat jag tar med mig in i nästa fas: städer jag vill besöka, böcker jag vill läsa, seminarier jag vill gå på. Plus en allmän insikt om stadens betydelse och hur den smälter in i ett modernt samhälle.

(2) Lärdomar från bloggandet

Lärande ser olika ut för olika människor, men för min del har detta #blogg100-projekt varit ett fantastiskt sätt att lära mig nya saker. Själva bloggandet har blivit min morot och min piska för att läsa mer, sätta mig in i nya saker, att formulera nya tankar, åsikter och slutsatser.

Jag gissar att det passat extra bra för min egen del, när jag nu lämnat mitt jobb som redaktör och journalist: jag har ett stort behov av att hålla igång mina tangentbords-skills. Att skriva en mer eller mindre genomtänkt bloggpost varje dag har blivit ett sätt att vårda mina kunskaper och färdigheter från journaliståren.

Jag har bloggat ganska mycket med mig själv som målgrupp, inte för att pumpa på med ett budskap till någon annan. Behovet av att sprida mina tankar till omvärlden är sekundärt. Jag har med viss regelbundenhet twittrat ut mina blogginlägg, men lika ofta valt att inte göra det. Ibland har skrivandet mer varit ett sätt för mig att själv summera, formulera och reflektera. Inte att vilja sprida mina tankar ut till en bred allmänhet.

(3) Vad händer nu?

Nu ställer jag mig själv frågan: är det slut nu? Hundra dagar var vad jag lovat mig själv att skriva. Har jag slut på ämnen? Har jag slut på tid? Borde jag byta inriktning? Borde jag göra något med allt det som nu är skrivet?

Sanningsenligt: jag vet inte säkert.

Jag tror inte att jag kommer att fortsätta att skriva varje dag. Det tar helt enkelt för mycket tid. Jag behöver lägga min tid på annat – också. Sedan hoppas jag att bloggen lever vidare och att jag kan hitta nya former, där jag ibland med viss regelbundenhet ändå skriver av mig och formulerar tankar. Men jag lovar inget.

En annan tanke är att utnyttja det skrivna – helt eller delvis – för att exempelvis trycka upp en bok på något enkelt sätt. Det finns ändå ganska många nedskrivna ord och meningar som i alla fall delvis känns meningsfulla. Men det finns lika många inlägg som jag kanske skulle behöva titta över en gång till, att lägga lite mer kärlek på redigeringen, att bygga ut några inlägg lite ytterligare så att de blir mer läsbara. Återigen: inget löfte, men detta kanske ändå kan bli något.

Men vad jag vet säkert är att frågan om urbanisering kommer att fortsätta att ligga mig varmt om hjärtat.

Jag vet också att mitt intresse för städer och att resa till städer har ökat. Risken är att jag ger mig på mitt projekt, som antyddes i ett av de första inläggen på bloggen: att beta av min egen lista med spännande storstäder.

Om det är något som jag skulle VILJA lova så är det just detta: att få besöka Jerusalem, Buenos Aires, Austin och alla de andra.

För övrigt kliver jag nu på mitt eget virtuella studenflak och tänker lite för mig själv: nu har jag tagit studenten. Och kliver ut på andra sidan, lite klokare, lite mer ödmjuk men full av energi att fortsätta att lära mig mer och bidra med vad jag kan för att samhället ska bli lite, lite bättre. Varje dag.

#99 Bikes vs Cars

#blogg100, ,

Cykeln och bilen har huvudrollen i filmen Bikes vs Cars, en dokumentärfilm av svenske Fredrik Gertten. Han ligger även bakom den kontroversiella filmen “Bananas!*”, med en hel del konflikter med företaget Dole som en konsekvens.

Konfliktnivån finns ju även i hans nya film, där cyklarna är de goda medan bilarna är de onda. Men dramatiken är ändå märkligt frånvarande. Kanske beror det på att alla dörrar som ska slås in redan är öppna: “alla” vet att cyklar är bättre för miljön, “alla” vet att bilarna är en stor del av problemet för dagens städer och för miljön.

Kanske borde Fredrik Gertten vågat göra tvärt om: vågat analysera varför det är så många – inte bara politiker och makthavare – som gillar bilen? Delvis ligger väl svaret i en bekvämlighet, kanske är vi fångade i en drömbild som biltillverkare och marknadsförare skapat åt oss. Men jag tror också att bilen står för mycket mer än så. Den har haft sin självklara roll i ett samhälle där vi bodde långt från varandra, och där bilen stod för en frigörelse från platsen vi bodde på.

Att urbaniseringen dundrat in över oss är egentligen inte bilens fel. Den fick bara följa med när vi alla valde att flytta till staden och ta allt med oss. Inklusive ett antal beteenden.

Fredrik Gerttens goda sida är istället cyklisterna, som letar efter plats och utrymme i diskussionen. Men även här skulle resonemanget behöva utvecklas och nyanseras. I Stockholm och säkert många andra större städer ökar cyklismen snabbt. Det leder till ett antal problem som bara delvis har med biltrafiken att göra. Cyklister håller olika tempo, de hanterar trafikregler oväntat kreativt och de har själv svårt att vara en del av en mer komplex trafikmiljö, med gångtrafikanter, spårbunden trafik och kollektivtrafik.

Bikes vs Cars är givetvis något på spåren. Det finns en konflikt mellan cyklar och bilister. Och det finns starka krafter som står i vägen för ett modernt förhållningssätt till stadens transportsystem.

Men filmen hade vunnit på att utmana tittaren också. Det är lite för snällt, lite för förutsägbart.

Och kanske, kanske är filmens avslutning, där vi får följa med på till en “World Naked Bike Rides”, en protestaktion mot oljeindustrin, lite väl talande. Med den slutscenen får cyklismen en stämpel på sig som udda, långt från de stora massornas vardag. Det är synd. Cyklismen har potential att vara en sann folkrörelse, inte minst i en urban värld.

#98 Nationalromantiken

#blogg100, ,

Idag är det Sveriges nationaldag. Och även om linan till flaggstången gick av har vi ändå FÖRSÖKT att flagga.

Jag har, som läsare av den här bloggen, annars ett lite komplicerat förhållningssätt till nationen. Den rymmer en hel del historia, dessutom är den fullsprängd med regelverk och formalia i form av lagar, nationell valuta, språk, demokratiska arbetsformer etc. Plus en hel del fotbolls- och hockeymatcher i nationens namn.

Det lär vi inte kunna ändra på i ett handvändning, även om jag i andra bloggposter har argumenterat för att det vore klokt att ändra synen på nationen.

Lite passande kan ändå tyckas att just nationaldagen infaller på själva upploppet av #blogg100-projektet. Som en påminnelse om hur nationen än så länge en ganska stark ställning, inte bara hos renodlade nationalister.

Så för att inte förta feststämningen passar jag på att glädjas åt Sverige, med sin långa, brokiga, ibland lite problematiska, ibland ganska ärorika och framgångsrika historia.

För ur ett historiskt perspektiv är Sverige verkligen något konkret och viktigt.

Får vi bara ordning på linan till flaggstången ska vi nog flagga för det också.

#97 Urban Express – några tankar

#blogg100, ,

De förändringar som samhället står inför är dramatiska. De stora trenderna, exempelvis globaliseringen, digitaliseringen och urbaniseringen, kommer att påverka både individer, företag och samhällen i grunden.

Och det är bra att fler från både politik och ekonomi engagerar sig i den diskussionen. De har inte saknats, men i många fall har de närmat sig dessa förändringar med viss skepticism: deras gamla paradigm utmanas ju i många fall.

Därför är boken Urban Express av Per Schlingmann och Kjell A Nordström intressant. Båda författarna kommer från miljöer som ofta följt utvecklingen, inte varit i dess framkant.

Urban Express gör dock rejält upp med den känslan. Det går inte att ta miste på engagemanget för förändringarna. Det är stora ord och ofta ett högt tonläge.

Boken marknadsförs med budskapet att framtiden tillhör städer och kvinnor.

Städerna får definitivt sin beskärda del av resonemanget. Det handlar en hel del om städernas styrkor och vad som driver urbaniseringen.

Kvinnorna är desto mindre närvarande i bokens berättelser. Visst: argumentet att längre livslängd, ökad utbildning och mobiltelefonerna bidrar till att kvinnorna får starkare ställning ett par gånger. Men det är en komplex fråga och många bottnar, där det hade varit värdefullt med lite längre och mer systematiskt resonemang om vad som ligger bakom förändringarna och de utmaningar som trots allt återstår innan vi lever i en jämställd värld.

Det som verkligen får plats och utrymme är digitaliseringen, entreprenörskapet och förändringstrycket i stort i samhället. Visst: detta har tydliga kopplingar till urbaniseringen och globaliseringen, men tyvärr knyts säcken inte riktigt ihop. Det blir ett långt “pepp-talk” för att öka tempot, ständigt utmana sig själv och att det gamla ständigt mals ner av framtidens digitala kvarnar. Och numera inte ens “sakta men säkert” – istället “snabbt och effektivt”.

Bokens styrka är just engagemanget och ett antal rappa “one-liners” i form av urbana lagar, som författarna snickrat ihop. Och givetvis är huvudtesen, att digitaliseringen och urbaniseringen bidrar till en enorm förändring av samhället, helt legitim och värd fler röster och resonemang.

Svagheterna ligger delvis i den något svaga strukturen: det hade varit förtjänstfullt att ta en sak i taget och bryta ner problematiken lite mer systematiskt. Dessutom saknar jag verkligen resonemanget om hur kvinnorna kommer att komma förbi alla de strukturella hinder, kulturer och regelverk som fram tills nu varit så effektiva i att stå i vägen. Jag vill gärna tro att framtiden tillhör kvinnorna (och männen på lika villkor). Men boken övertygar mig inte riktigt. Därtill är det resonemanget alltför tunt.

Den största effekten tror jag att boken har som underlag för presentationer och keynotes på svenska och internationella näringslivskonferenser. Där kommer dessutom både Nordström och Schlingmann till sin rätt som kommunikatörer.

Är du ute efter en bok som lite mer systematiskt och vetenskapligt reder ut urbaniseringens bakgrund och effekter rekommenderar jag “Who’s your city” av Richard Florida. Den är dessutom mycket lättläst.

#96 Kompetensklustret att vårda

#blogg100, ,

Skälet till att digitaliseringen och globaliseringen inte gjort begreppet “plats” oviktigt – det är ju snarast tvärt om – är för att vi människor söker oss till andra människor.

Det är inte svårare än att vi är sociala varelser. Och det visar sig att vi gärna vill vara med många andra människor, i synnerhet är det intressant att ta rygg på extra smarta, framgångsrika eller intressanta människor.

Staden erbjuder allt detta, men framgångsrika städer erbjuder också en grad av specialisering, där vissa städer har en extra stark pool av kunskap inom ett ämne, en annan stad är starkare på något annat område.

Typexemplen är väl San Francisco som erbjuder high tech-bolag, Los Angeles är platsen för filmfolk, New York erbjuder världens bästa finans- och medieindustri, Milano och Paris är bäst i världen på mode. Och så vidare.

Hur man bygger upp ett kluster med en viss kompetens eller kapacitet det är en svårare fråga. Men om det finns något att bygga på så är givetvis det något som måste utvecklas och förädlas, inte minst av stadens företrädare.

Jag vågar påstå att Stockholm – kanske tillsammans med Göteborg och Malmö, men förenkelhetens skull begränsar jag resonemanget här till huvudstaden – har några av världens bästa ingenjörsföretag och arkitektkontor som sitter inne med spetskunskap inom stadsutveckling och urbanisering.

Det är något vi får erkännande för regelbundet, men ändå är det relativt osynligt i den officiella bilden av Stockholm.

Det finns i praktiken två problem.

Det ena är att Stockholm inte synliggör denna kapacitet och kompetens. Vi borde utnyttja det faktum att vi sitter inne med fantastiska begåvningar och otroligt starka företag på glödheta områden.

Men vi är också dåliga på att vårda det nätverk, det kluster, som om det fick blomma ut blev självförstärkande och skulle locka till sig kompetens och begåvningar från hela världen. I det senare avseendet tror jag faktiskt att vi har ett jobb att göra även inom industrin. Vi borde själva bli bättre på att vårda våra nätverk, stärka det kollegiala, berömma våra kollegor och tala väl om projekt som görs av industrin i stort.

Jag tror att Stockholm har en möjlighet att bli ett världsledande kluster för stadsutvecklingsfrågor. Men det krävs en del ytterligare för att den bilden både ska bli trovärdig och hörd.

#95 Megalopolis – bortom staden

#blogg100, ,

Stadens roll ökar, nationens roll minskar. Men räcker det med en modern, stor stad idag för att kunna möta kraven på attraktivitet, mötesplatser liksom varuförsörjning, rekreation och mycket annat.

Ett svar på den frågan är att identifiera de storstadsregioner, ibland kallat megalopolis eller megaregioner, som knyter samman ett antal storstäder till ett större kluster.

Området Boston-New York-Washington i östra USA är ett sådant exempel. Ett annat är området runt Tokyo i Japan. Ytterligare ett exempel är det som kallas “Blue banana”, ett område som går från Liverpool och Manchester via London i Storbritannien ner över Amsterdam och Rotterdam till Turin och Milano i norra Italien. Europa har dessutom en “Yellow banana” i östra Spanien in i södra Frankrike och en “Green banana” som sträcker sig från norra Polen ner över Ungern och Kroatien till italienska Trieste.

Moderna kommunikationsverktyg har gjort det lättare att göra affärer eller bygga nätverk mellan människor och organisationer. Men det har också ökat betydelsen av att mötas.

Infrastrukturen mellan städerna inom en megalopolis är därför en avgörande faktor. Í synnerhet tåg av olika slag men även bra möjligheter till vägtransporter bygger samman städerna till en fungerande region.

Den enskilda staden har fortsatt stor betydelse, men dess sammanhang och dess grannar är inte alls oväsentliga. Hur nära är man andra storstäder och hur lätt tar man sig dit? Det är faktorer som tveklöst påverkar möjligheten till jobb, utbildning, umgänge, kultur etc. Och som därmed skapar olika grad av attraktivitet för staden.

Även landet utanför stadens gränser är viktigt: finns det bra resurser för matproduktion, för rekreation, för naturupplevelser?

Jag har tidigare drivit tesen att staden kommer att kunna ta över statens roll också i en mer formell mening. Kanske kommer vi att se hur kluster av städer, megapolis, har en ännu starkare ställning än den enskilda staden.

Stockholm och Köpenhamn ingår inte i någon av de europeiska bananerna. Betyder det att vi inte kommer att vara med i kampen om framtidens talanger? Till viss del har vi en utmaning i vår relativa litenhet.

Å andra sidan talas det ofta om andra styrkor med de skandinaviska länderna och hur vi byggt våra samhällen: innovativa, kunskapsintensiva, stabila förhållanden för företagande, respekt för både män och kvinnor, stor respekt för naturen och hållbarhet och en hel del annat.

Den styrkan ska vi vårda. Men vi bör också fundera på hur vi förhåller oss till de nya maktcentrum som växer upp, både ute i världen och i vår europeiska närhet.

#94 Trivs familjen i staden?

#blogg100, , , ,

Urban Express är Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms bok, som försöker fånga de stora och omvälvande trenderna, som också driver fram städerna och kvinnorna.

Boken är som många andra “managementböcker” som präglas mer av tempo och engagemang än struktur och resonemang. Jag hade inte förväntat mig några helt nya tankar, men kanske att gamla tankar var presenterade på ett nytt sätt. Kanske borde en redaktör styrt upp strukturen något ytterligare för att leverera det värdet.

Men givetvis finns det enskilda tankar som jag tar med mig. En gäller familjens roll i staden. Schlingmann och Nordström ser allt fler singel-hushåll, allt fler som bor ensamma i staden. Leder det till att familjen inte passar in i en urban miljö?

Det är sant att staden ger möjlighet till specialisering och unikitet. Det är sant att staden gör det lättare att bo ensam än det var i en mer konservativ och traditionell miljö i en småstad eller på landet.

Men det vore felaktigt att tro att individualiseringen är en del av urbaniseringen.

Urbaniseringen är snarare ett konsekvens av att våra nätverk blir viktigare. Det är genom vår samverkan med andra som vi växer, och staden har en unik förmåga att skapa starka och många band. Dessutom gör staden det lätt att knyta band med nya: företag, människor, intressegrupper.

Den traditionella “kärnfamiljen” är idag inte lika stark som den var för 40 eller 140 år sedan. Men jag tror att det är en väldigt fundamental mänsklig egenskap och drift att söka sig en livskamrat, att vilja vara tillsammans med någon. Och det är nog oomstritt att vi också har en ganska stark genetisk kod som driver oss mot att skaffa och även ta hand om barn.

Jag tror själv inte att ett modernt familjebegrepp (som inkluderar olika typer av familjebildning) står i någon större konflikt med stadens logik. Visst kommer vi att vilja bejaka våra individuella särdrag på olika sätt. Och visst kommer vi att i perioder leva ensamma, mycket längre än vi gjorde förr.

Men om basen för staden inte är de starka individerna, utan de starka nätverken så är det lätt att få in familjen som en välkommen och naturlig del av den moderna staden.

#93 Nationens hopplösa definition

#blogg100, , , , ,

I Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms bok Urban Express drivs tesen att framtiden tillhör staden och kvinnorna.

Jag är beredd att skriva under på båda. Staden har jag redan försvarat, kvinnornas nya maktposition får jag återkomma till.

Men det finns också ett intressant resonemang om nationalismens och nationens fundament i Schlingmanns och Nordströms bok. På vilka grunder har vi format dagens länder? Vad är det som egentligen gör att Sverige kan skiljas från Norge? Eller Belgien från Nederländerna? Eller Serbien från Montenegro?

Det finns, enligt Schlingmann och Nordström, två sätt att definiera en nation. Antingen genom att helt krasst konstatera att landsgränsen utgör grunden för landet: de som bor innan för Sveriges gränser är helt enkelt svenskar. På latin kallas detta Ius Soli, jordens rätt eller den statsnationella uppfattningen om hur en nation ska definieras.

Alternativet handlar om att se till någon form av kultur eller blodsband: vi som bor i ett land Det brukar kallas Ius Sanguninis, blodets rätt, den etnonationella eller kulturella uppfattningen.

Egentligen är båda definitionerna svåra att ta med sig in i det moderna, urbana, samhället. Det mest framkomliga – och det som nog är lättast att förhålla sig till – är att se nationen som en yta, där vi har ett antal regler. Givet vår historia och våra nationella förutsättningar (som geografi, klimat etc) kan våra regler vara annorlunda formulerade än regler på andra ställen i världen.

Men att se människorna som en “tillgång” och som hemmahörande i just ett land blir allt svårare. Det leder mig till att tro att begreppet “medborgare” blir allt svårare att upprätthålla.

Och det leder mig till att de nationella regelverken måste fokusera på det som står still, som inte flyttar. Däremot måste vi hitta mer internationella regler och överenskommelser för det som avser individerna och deras regelverk.

Det är också då man inser vilken enorm resa vi har kvar, innan regelverk och politik flyttar med in i ett globalt och urbant samhälle.

Och jag menar verkligen flyttar med: vi medborgare har i allt större utsträckning redan lämnat våra nationer mentalt.