månadsarkiv: maj 2015

#72 Urbaniseringen och 290 kommuner

#blogg100

Sveriges Television har haft – kanske har – en serie program på temat #ettsverige, där de vill belysa olikheter för boende runt om i landet. Hur är tillgången till bredband? Hur lätt är det att få tag i en ambulans? Viktiga frågor, såklart, och i många fall en värdefull granskning och belysning.

En sak är dock problematisk: i tv-serien verkar urbaniseringen ses som i huvudsak ett stort problem. Jag ser det inte alls så, vilket jag på olika sätt försökt spegla här på bloggen.

Men vad som kan vara minst lika intressant att diskutera vidare är hur vi möter alla de kommuner och regioner som inte upplever en tillväxt eller ett uppsving i antalet invånare. Det är ju som bekant inget ovanligt i våra mindre kommuner – många dras tvärt om av en långsam eller snabb utflyttning.

Sverige består av 290 kommuner. Det kan tyckas mycket men minns då att vi år 1952 gick antalet kommuner från hela 2498 till 1037. Ytterligare sammanslagningar har skett mellan 1962 och 1977. Sedan 1977 har antalet kommuner ökat något, till följd av några kommundelningar. Utöver detta består Sverige av 21 landsting och regioner.

Det finns mycket historia och administrativa aspekter på kommuner och deras självstyre och på våra landsting. Axel Oxenstierna sägs vara fadern till dagens statsapparat, så vi har fått leva ganska länge med nuvarande ordning.

Men jag undrar om dagens organisation och där många kommuner ändå är relativt små verkligen är i samklang med urbaniseringstrenden. Samarbeten över kommungränser och olika samverkansprojekt till trots är det svårt för många mindre kommuner att erbjuda den service, det näringsliv och den kultur som många förväntar sig av en stad idag.

Jag vågar nästan påstå att vi bygger in problem och konflikter genom att vi organiserar oss i allt för små enheter.

Att möta framtiden med helt fel verktygslåda tror jag tyvärr bara riskerar att leda till besvikelse och frustration.

Det blir inte heller enklare av att den svenska definitionen av tätort är väldigt liberal och inkluderar de flesta samhällen i landet, även riktigt små.

En tätort definieras i Sverige, Norge, Danmark och Finland som ett tätbebyggt område med minst 200 invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent (från Wikipedia)

Problemet med denna definition att vi riskerar att prata förbi varandra, när någon pratar om städer som växer med en definition och en annan med en annan definition.

Diskussionen om en ordentlig översyn av hur samhället är organiserat i grunden har pågått länge. Ansvarskommittén, ledd av Mats Svegfors, presenterade ett antal förslag 2007 för att komma bort från Axel Oxenstiernas system. Jag minns för egen del att den utredningen kändes aktuell och relevant då på grund av digitaliseringens framfart, som också givetvis påverkat samhällets organisation.

Resultatet och besluten baserat på Ansvarskommitténs arbete blev blygsamma.

Nu står vi i ett ännu mer akut läge, där inte bara digitaliseringen utan även urbaniseringen driver på behovet av en ordentlig översyn av hur vi styr och organiserar våra gemensamma resurser så att hela landet får goda chanser att utvecklas.

Den nuvarande diskussionen på temat #ettsverige är delvis en kritik mot urbaniseringen. Men den är också ett tydligt tecken på att den nuvarande organisationen av samhälleliga resurser inte fungerar bra.

Jag tror att Axel Oxenstierna hade hållit med om han hade sett dagens samhälle.

#71 Arkitekten som politiker

#blogg100

Christer Larsson, statlig utredare av arkitekturpolitik och stadsarkitekt i Malmö, antydde när han pratade i Pittsburgh nyligen att han haft stor glädje av att finanskommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, själv varit arkitekt. Ilmar Reepalu har ett förflutet som planarkitekt i både Borås och i Malmö.

Även vår nuvarande bostads- och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan har en bakgrund från samhällsbyggnadssektorn, med egna studier till lantmätare.

Jag utgår från att Christer Larsson har rätt. Men hans reflektion fick mig att ändå fundera: vore det bra med fler arkitekter som klev in i politiken?

Det är givetvis en styrka om fler, i synnerhet våra politiker, är mer engagerade och har mer kunnande inom arkitektur och stadsplanering i stort. I det avseendet kan man nog hävda att det är väldigt värdefullt med fler politiker med arkitekturbakgrund. (Det samma gäller för övrigt ingenjörer – det vore värdefullt på många sätt om fler politiker var ingenjörer.)

Men det är heller inte givet att allt vore bättre om vi bara finge in fler experter i politikens korridorer.

Den viktigaste invändningen mot just det är att politiken och arkitekturen har helt olika uppgifter. Politik handlar om att sätta ramar, att peka ut en riktning och att skapa resurser för att kunna genomföra viktiga projekt.

Arkitekturen och den professionella stadsplaneringen handlar om att omsätta visionerna och besluten i konkret handling och konkreta projekt.

Det är egentligen inte så att vi behöver fler experter i politiken. Istället behöver vi kunniga, men visionära, politiker som ser till att låta arkitekter och ingenjörer göra sitt jobb på egen hand, utan att det behöver detaljspecificeras av politiken.

Det är en starkare ställning för arkitekten och arkitekturen och stadsplaneringen som är det riktigt viktiga målet. Inte att låta arkitekturfrågorna bli en fråga som måste stå på varje politikers bord.

Vägen dit kräver två saker, som kanske båda är bristfälliga idag. Dels att arkitekter blir bättre på att vara ett nav för en diskussion och samverkan.

Dessutom att politiker och samhällsdebattörer ser värdet i en god arkitektur och stadsplanering.

Vi bör jobba för att nå båda dessa mål, inte att lämna över safettpinnen till någon annan.

#70 Spaghetti-staden

#blogg100, ,

Utredaren av vår nya arkitekturpolitik och stadsarkitekten i Malmö, Christer Larsson, hade precis som Joakim Jardenberg fått möjlighet att bidra med några tankar till Pittsburgh på deras P4-konferens nyligen.

Christer Larsson gav en bakgrund till Malmös egna utmaningar och hur man löst dessa.

En intressant aspekt för min del handlade om det han kallade ”spaghetti-staden”. Christer Larsson menade att man gått bort från att varje funktion i staden skulle ha sin egen yta till att det istället var infrastrukturen och kommunikationerna som knöt samman staden och dess funktioner.

Hans dragning gav en bra bild av Malmös strategi och dess väg från en dyster industristad till en framåtlutad, innovativ och sprudlande kunskapsstad.

#69 Staden som plattform

#blogg100,

Den amerikanska staden Pittsburgh, välkänd för sin stålindustri, bjöd nyligen in ett antal debattörer från olika delar av världen för att blicka framåt och förstå hur vi kan bygga en modern stad med hållbarhet och tillväxt i fokus.

Fler av talarna hämtades från Skandinavien och Sverige.

Bland annat deltog Joakim Jardenberg, välkänd internet-debattör, i sin roll som ”Internetchef” i Helsingborg.

Joakim Jardenberg är alltid underhållande att lyssna på och hans poäng om Apples användargränssnitt och hur lilla Iris kan öppna en Iphone, trots att hon inte kan stå på egna ben ännu, fungerar överraskande bra fortfarande.

Men hans tankar om staden är i synnerhet intressanta i en kontext av urbanisering och stadsutveckling.

Hans slutsatser:

  • Observera och lär av medborgarnas och de boendes beteenden.
  • Se till att staden blir en plattform
  • Våga göra misstag – men gör en riskanalys först
  • Jobba med andra – dra inte hela lasset själv

Ge det 18 minuter. Det är det värt.

#68 Le Corbusier och modernismen

#blogg100

I den roliga lilla boken ”Vad är arkitektur” som Rasmus Waern och Gert Wingårdh skrivit finns frågan: ”Varför har arkitekter konstiga glasögon”. Det korta svaret: ”Därför att Le Corbusier hade det.”

Le Corbusier var en fransk-schweizisk självlärt arkitekt och en av de viktigaste teoretikerna inom modernismen. Och kanske en av de mest inflytelserika arkitekterna under 1900-talet. Han föddes 1887 och dog 1965, och fick därmed uppleva två världskrig och ett Europa som förändrades i grunden och i många dimensioner under sin livstid.

Hans visioner tog utgångspunkt i både teknikutvecklingen – och därmed samhällets utveckling – och hur vi med modern teknik skulle kunna bygga ett modernt samhälle. Modernismens kärna handlade ju om framsteg och tilltro till vetenskap och teknik för att bygga nytt.

Le Corbusier levde just när ett antal viktiga tekniska upptäcker gjordes, där samhället elektrifierades, bilen fick en central plats, modern byggteknik upptäcktes och kommunikationskanalerna blev sådana att starka ledare och eliter kunde få stort genomslag för sina idéer.

Visionären, filosofen, samhällsförändraren och arkitekten Le Corbusier drog nytta av alla dessa verktyg. Han skapade nytt, i stort och smått: allt från möbler och hus till hela städer. Och han använde modern teknik – och synliggjorde den tydligt med naken betong och matematiskt raka linjer. Dessutom använde han både resandet och skrivandet för att nå ut till många. Mest jobbade han i Europa, men han gjorde betydande bidrag både i Japan, i Indien, i USA och i Sydamerika.

Sammantaget med tidsandan blev effekten och hans inflytande enormt.

Det går nog att hävda att Le Corbusier också var en teknokrat, oavsett om man tolkar ordet positivt eller negativt. Tilltron till planering och teknik var hur som helst stor. Men det handlade inte om någon Matrix-vision, där tekniken, eliten eller planeringen skulle ersätta människan. Snarare såg han i tekniken ett verktyg för att göra staden, huset, boendet till ännu bättre, ännu närmare och ännu mer funktionellt för var och en. Människan var alltid i centrum, även om han eller hon inte direkt var tillfrågad om vad han eller hon tyckte.

Den sovjetiska regimen tog Le Corbusier och i synnerhet hans idéer till sitt hjärta. Hitler gjorde det inte.

Jag själv möter arkitekturen med en egen vision om samhällsförändring, där jag personligen är övertygad om att utveckling i grunden är både nödvändig och huvudsakligen god.

Jag själv har ju en lång kärleksrelation till den moderna teknikutvecklingen: it, webb och sociala medier. Visst kan det missbrukas, men lika troligt är det att tekniken hjälper oss.

I detta finns en likhet med den tid då Le Corbusier växte upp och den tid vi lever i just nu. Möjligheterna med tekniken finns där. Tilltron till tekniken är på vissa håll enorm. Och vi står inför att bygga upp något nytt, där den digitala infrastrukturen skapar nya former för socialt umgänge, för affärer och för organisationer. Låt oss för enkelhetens skull kalla det för nätverk (eller internet om ni gillar det bättre).

Och då som nu står människan i centrum: där sociala medier som Facebook eller Twitter är noll och intet utan sina användare. Och där Apples design är byggt med en fascinerande insikt om vad människan vill ha. (Även om nog Apple och Steve Jobs, likt Le Corbusier, inte frågade så många om vad de ville ha).

Men det finns också stora skillnader mellan då och nu.

En viktig skillnad är att eliterna inte har samma makt längre. Demokratiseringen som också är en konsekvens av teknikutvecklingen gör det lättare för vem som helst att få en röst i debatten. Och det är verkligen många som ropar. Att goda berättare och kommunikatörer kommer att ha ett stort inflytande även framgent gör inte denna utveckling mindre tydlig. Le Corbusier hade aldrig haft samma möjlighet att bli lika dominant i debatten idag som han var under sin tid.

På många plan kan jag vara glad för att de verkligt stora planerings-verktygen tagits ur händerna på stadsplanerare, politiker och stora imperiebyggare. Visst kommer förändring att ta mer tid och kräva mer visioner och berättelser för att få genomslag och kunna genomföras. Men det borgar också för att vi möter framtiden med medborgare och människor i ryggen och som delaktiga i arbetet. Vi gör inte arbetet åt dem: vi gör det med dem.

Jag tror vi kan lära oss mycket av Le Corbusier. Både i hur han vågade tänka stort och vara visionär. I hur han bröt mönster. I hur han värdesatte framsteget och utvecklingen.

I allt väsentligt tror jag att jag hade älskat Le Corbusier hade jag bara själv vuxit upp i början av 1900-talet.

#67 De preliminära planerna

#blogg100

Peter Örn, tidigare folkpartistisk partisekreterare, generalsekreterare för Röda Korset, vd för Sveriges Radio och mycket, mycket annat har dessutom varit ordförande för delegationen för hållbara städer. I den egenskapen medverkade han som talare på IQ Samhällsbyggnads årsmöte och seminarium som hölls under tisdagen.

Hans anförande var mycket välformulerat och blickade tillbaka till hans egen uppväxt och hans far, som var en stark kommunalpolitiker i Karlskrona på 60- och 70-talen. Det var under just de åren som gamla stadskärnor revs för att ge plats åt de moderna städerna, med sina köpcentrum och bostadsområden, städer där bilen var en fantastisk resurs och möjliggörare.

Idag vet vi ju mer. Och det är lätt att sitta med facit i hand och vara kritisk till tidigare generationer.

Men just det perspektivet tog Peter Örn med sig in i sin slutsats. De beslut vi fattar idag kommer ju på samma sätt att utvärderas och bedömas av våra barn om 40, 50 år. Hur domen kommer att bli då kan vi bara spekulera i.

Det finns ju (minst) fyra spaningar baserat på detta.

För det första: de beslut vi fattar idag påverkar städerna och våra samhällen under väldigt lång tid. Den mentalitet som ju finns i den digitala världen: ”fail fast” och en ”lets try it attitude” har sina baksidor när vi pratar om fysisk planering och stadsutveckling. Därför måste vi orka tänka långsiktigt.

För det andra: städer och samhällen är inte teknik eller handlar inte bara om planering uppifrån. Det handlar om människor och människors vardag, om deras egna beslut, om kulturer som måste uppstå och som måste vårdas i vardagen. Stadens planering och politikens innehåll kan påverka våra samhällen, men bara till en viss gräns och bara genom att ge riktning och lite ramar. Den som vill bygga hållbara städer måste ta hänsyn till dessa kulturer och alla dessa mänskliga drivkrafter.

För det tredje: även om vi riskerar att fatta felaktiga beslut måste vi orka välja väg och våga ta ställning. Att låta allt vara som tidigare eller att bli handlingsförlamad är inget alternativ.

För det fjärde:  Peter Örn avslutade med att formulera sin egen politik för stadsutveckling: ”Varje generations visioner måste vara preliminära för att inte ta ifrån kommande generationer deras rätt att ha egna visioner”. Det måste hela tiden finnas utrymme för tvivel och många dörrar måste hålla öppna. Även om vi måste välja väg måste vi också hela tiden vara inställa på att ha fel och på att vi måste vända.

#66 Fyra komponenter för en levande stadsdel

#blogg100, ,

Vad gör en stad eller en stadsdel levande?

Det kan vara lätt att observera vad som fungerar i praktiken och vad som i praktiken är totalt misslyckat. Södermalm eller delar av Kungsholmen i Stockholm är goda exempel på stadsdelar som sjuder av liv, hela eller delar av dygnet. Andra delar av staden är mindre livaktiga. Vad är det som de lyckade har och vad är det som saknas hos de mindre framgångsrika kvarteren?

Om man får tro Jane Jacobs, vars bok ”The Death and Life of Great American Cities”, skriven 1961, består framgången i att kombinera fyra olika faktorer.

  1. En blandad användning av staden – det duger alltså inte att ett område bara är bostadskvarter eller bara erbjuder arbetsplatser. Ett av problemen är att stadens gator då används på för få delar av dygnet, exempelvis bara på morgonen, på lunchen och kanske vid 17 när arbetsdagen är slut.
  2. Korta kvarter – alltför långa kvarter ger inte tillräckligt många möjligheter att smita runt hörn, att upptäcka nytt och ger alltför lite variation.
  3. Både gamla och nya hus – men gärna en stor del hus som är gamla.  Områden där allt är byggt på samma tidpunkt ger en monoton känsla och ger dessutom upphov till en monoton användning. Med en blandning av gammalt och nytt uppstår också en blandning av verksamheter. Vissa företag, verksamheter, föreningar och organisationer passar bättre i nya hus, vissa föredrar äldre, kanske till och med hus som är lite billigare och lite mer slitna.
  4. Befolkningstätt – det kanske inte är ett direkt framgångsrecept att bygga tätt, men det bidrar, enligt Jane Jacobs, till att staden blir ännu mer livaktig och skapar fler möten.

Givetvis räcker det inte med bara en av dessa, kanske inte heller två. Det är genom att flera av dessa faktorer, helst alla, samverkar som en stadsdel kan bli livaktig och inbjudande.

Jag fortsätter att fascineras av Jane Jacobs bok, även om jag börjar ana vart den leder. Den är ett skamlöst försvar för Greenwich Village som det såg ut på 1950- och 1960-talen i New York (som det förvisso är lätt att gilla), men jag misstänker också att boken erbjuder lösningar och förslag som kan vara svåra att tillämpa i dagens stadsmiljöer och städer. Det gör att man nog får läsa boken med speciella glasögon. Jag misstänker att det hänt en hel del i diskussionen om städer sedan den här boken kommit ut.

Den är ändå en njutning att läsa. Både som historiskt dokument, för sin goda argumentation och för sina mycket ambitiösa försök att skapa en teori för hur en stad ska byggas.

#65 Mot Washington

#blogg100, ,

I början av juni bär det av mot Washington. Den är redan avbockad på min ”bucket list”, jag har besökt den amerikanska huvudstaden för länge sedan. Men det ska ändå bli ett spännande återseende.

Den huvudsakliga orsaken till resan är att träffa kollegor från liknande verksamheter som vår för erfarenhetsutbyte och utveckling av vår verksamhet.

Men nu har jag ju dessutom många skäl att analysera denna stad utifrån vad jag hittills lärt mig om stadsplanering och urbanisering.

Den amerikanska huvudstaden har ju en förhållandevis lång historia, i alla fall med amerikanska mått mätt. Att den blev huvudstad är en kompromiss efter kriget: de olika kongresser som hade bildat Förenta staterna hade samlats i Philadelphia, men som en eftergift åt sydstaterna hade huvudstaden flyttat söderut, till gränsen mellan Maryland och Virginia. Och för att göra huvudstaden fri från övriga delstater skapades en egen, ny delstat, Washington D. C., och placerades på en plats som pekats ut av George Washington själv.

Washington D. C. har, som många amerikanska städer, ett gatunät i form av ett rutmönster, med en ganska fantasilös namngivning av gatorna: siffror för gatorna i nord-sydlig riktning och bokstäver för dem som går i öst-västlig riktning. Därtill finns några större avenyer, med namn efter delstater.

Den franske ingenjören och majoren Pierre Charles l’Enfant, som också deltagit i inbördeskriget på George Washingtons sida, skapade den ursprungliga stadsplanen för Washington på slutet av 1790-talet. Inspirationen till denna plan hittade han bland annat i Paris, Milano och Amsterdam. Planen blev sedan stilbildande för stadsplanerare världen över, även om Pierre Charles l’Enfant fick sparken av president Washington efter att några av de styrande i staden ogillande hans förslag, och arbetet fick slutföras av Andrew Ellicot.

Pierre Charles l’Enfant har även ritat Federal Hall i New York.

Men därtill borde jag ge mig på att bocka av några arkitektoniska utflykter. Washington har sex av de tio viktigaste arkitektoniska verken i USA, bland annat Vita huset, Capitolium, Thomas Jefferson Memorial och Lincoln Memorial.

#64 City soul

#blogg100,

När jag nyligen besökte Tyrens forskningsseminarium var det många godbitar att ta med sig hem. Luis Bettencourt har jag redan skrivit mycket om, men Mia Wahlströms forskning om ”city soul” bar jag hem med extra värme.

Det är uppenbart att en stad förmedlar en känsla. Och det är också uppenbart att den kan vara svår att sätta fingret på.

Mia Wahlström har undersökt vilka faktorer som skapar stadens själ och föga förvånande är det inte det hårda och mätbara som har störst inverkan.

Antalet simhallar och fotbollsplaner kan inte konkurrera med musikliv eller folklivet på caféerna någon dag i veckan.

Begreppen ”puls” och ”image” som Mia Wahlström undersökt placerar sig alltså högt på listan över det som bygger själen i staden.

I undersökningen hade hon frågat ett antal boende i svenska städer vad de själva förknippade med sin stad och vad som var mest profilerat. I Stockholms fall blev det ordet ”vatten” som överskuggade allt annat.

I Örebros fall kom slottet högt upp på listan.

Det är på ett sätt synd att det blev två så extremt konkreta ord som kom överst: både vatten och slott är ju trots allt självklara moment för Stockholm och Örebro. Det hade man knappt behövt undersöka. Den mer intressanta frågan är ju vad som präglar stockholmarna och örebroarna? Går det att summera på något sätt? Går det att hitta något mönster mellan de boende, stadens fysiska miljö, kulturen, klimatet och kanske mer? Det hade varit en mer målande och mer spännande historia att ta del av. Och något som nog hade varit mer innehållsrikt och utmanande om stadens själ ska hittas och beskrivas.

Jag har tidigare skrivit lite om destinationsmarknadsföring här på bloggen och behovet av att kunna sätta ord på en känsla, att förmedla den känslan till de som ska bära ut den.

Jag tror att staden själ måste formuleras. Men den behöver också kännas ärlig och genuin. Själen är trots allt vad den är. Att försöka sminka upp en mörk och svart själ till något glättigt och glatt kommer nog ganska snart att falera.

#63 G. U. D.

blogg

Dagarna fylls lätt av detaljer och tusen småfrågor, där många av dem givetvis måste hanteras, men där det också lätt blir så att de döljer sikten för det som är riktigt stort och riktigt viktigt.

Jag har försökt att hålla mig under det här #blogg100-projektet till fenomenet urbanisering och stadsutveckling – att det sedan har inneburit lite utflykter till både positionering, forskning och annat visar väl bara hur brett området är.

Trots att urbaniseringen i sig är en trend som verkligen är stor, stark och fundamental är det inte den enda av det slaget och den verkar inte heller ensam, utan samverkar med andra viktiga trender som på olika sätt skapar nya förutsättningar för våra städer.

För att förstå sin samtid tror jag också att det blir mer givande och tydligare om även de stora trenderna, såsom urbaniseringen, sätts in ett ännu större sammanhang, där andra mega-trender också påverkar våra liv och våra samhällen.

Urvalet av trender går att göra på olika sätt, men det ett inte otänkbart urval, som också fångar mycket av det viktigaste är att komplettera urbaniseringen med digitaliseringen och globaliseringen.

Det i sin tur skulle kunna summeras med förkortningen G. U. D: Globalisering, Urbanisering och Digitalisering. (Tipstack till Sveriges Arkitekters förbundsdirektör Tobias Olsson!)

Globaliseringen – det finns så många tecken på att våra gamla landsgränser blir allt mer obsoleta. Internet har gjort det lätt att kommunicera med hela världen (nästan), vi reser kors och tvärs, i synnerhet med flyget, utmaningarna som vi som samhälle ställs inför är allt mer lika, ekonomierna växer samman på allt fler sätt. Globaliseringen har ett antal baksidor, men också enorma möjligheter. Dessutom hänger den samman med inte minst digitaliseringen, vilket gör den än starkare.

Urbaniseringen – det är ju ramen för mitt #blogg100-projekt. Våra städer växer och det vi kallat glesbygd eller landsbygd tappar inflytande på många plan. Inflyttningen till städerna rymmer också sina baksidor, men även här hoppas jag att vi framför allt kan bejaka möjligheterna och dra nytta av dem. Konceptuellt är även urbaniseringen en del av digitaliseringen, eftersom det mest spännande med våra nya digitala verktyg är inte att de är digitala, utan att de är uppbyggda kring nätverk. Precis som staden är.

Digitaliseringen – våra datorer och våra nätverk blir allt viktigare och får allt större påverkan på våra liv. Faserna då tekniken kunde underlätta vårt arbete är på många håll genomföra. Nästa steg handlar om att ändra hur vi jobbar och vad vi gör. Digitaliseringen är en enorm förändringskraft, inte bara en hävstång, och den resan har bara börjat.

Internet och nätverken är två termer (delvis också synonymer) som knyter samman dessa tre mega-trender. För mig personligen gör det att det här bloggprojektet blir ännu vikigare och ännu mer spännande.

Och att det summerar till förkortningen G. U. D. gör det lätt att komma ihåg och berätta vidare.

Det är nästan så att man blir religiös.