månadsarkiv: maj 2015

#82 Stadens privilegier

#blogg100

Den här bloggserien började med utgångspunkten i att staden på sikt kommer att vara viktigare än landet. Eller åtminstone: stadens betydelse ökar och landets betydelse minskar. Det må finnas de som har en avvikande uppfattning, men tills vidare är det min utgångspunkt, både sett till vad som händer och hur utvecklingen verkar vara, men också för att jag själv tror att det är en utveckling med en hel del förtjänster.

Det skulle kunna leda till ett nytt resonemang om stadens rättigheter och skyldigheter. De gamla stadsprivilegierna finns ju inte kvar längre, och vi ska inte drömma oss tillbaka till några medeltida städer, med sina tullar och murar. I synnerhet inte när vi ska bygga framtidens städer.

Men på olika sätt borde en modern stad kunna ha en starkare formell ställning inom ett land (eller i samhället i stort), med några viktiga funktioner och uppgifter.

Jag har tidigare funderat på rollen som ambassadör, utskickad från en stad till en annan. Mest troligt vore det väl om dessa ambassadörer skickades ut till andra länder, även om tanken på att ha en ambassadör från Stockholm i Göteborg inte bara är lite underhållande utan också skulle kunna leda till en hel del andra nyttor och effekter.

Men utöver ambassadörer finns det säkert fler funktioner, som idag ägs av staten, som istället borde kunna flytta närmare staden.

I synnerhet de funktioner som bygger vidare på handel, kommunikationer och kanske infrastruktur borde kunna drivas ännu tydligare med ett väldigt lokalt/urbant perspektiv.

Jag är såklart medveten om att det i många fall efterfrågas en ökad likriktning inom landet avseende exempelvis sjukvård och offentlig service. Därför är det kanske mer framkomligt att satsa på annat och de lågt hängande frukterna: export, marknadsföring, handel etc.

Några stadsprivilegier kommer inte att återuppstå, men stadens ställning skulle kunna växa och kraften som finns i att vara nära både medborgare, näringsliv och kultur borde kunna bli en kraft också för det administrativa ramverk som vi även i det moderna, urbana samhället behöver.

#81 Den urbana ordlistan

#blogg100,

Stadsutveckling och urbanisering är både tillgängligt och svårt.

Tillgängligt eftersom alla vågar sig på att ha en åsikt, allt är möjligt och ingen idé verkar vara för korkad för att framföras (även om de nog ibland är lite för korkade).

Svårt eftersom sambanden i staden och dess utveckling berör så många olika expertområden och rymmer så komplexa samband så att det krävs både bred erfarenhet och teknisk förståelse för att kunna dra några säkra slutsatser om utvecklingen.

Men i denna djungel finns det ändå ord och begrepp som snurrar runt, högt och lågt.

Här är början på en lista på ord som jag själv tror kan ha ett värde om man vill ge sig in i urbaniseringsdiskussionen på allvar. Några gamla, några lite nyare och sammantaget säkert på tok för få. Det får bli en början. Återkommer med mer.

Gentrifiering: utvecklingen då ett områdes sociala status höjs. Det handlar ofta om områden med enklare och ofta billigare boenden, som av olika skäl blir populärt bland personer med högre inkomst, vilket leder till att lägenheter renoveras och mer exklusiva nybyggnationer. Begreppet myntades redan 1964 av brittiskan Ruth Glass. Motsatsen till gentrifiering kallas filtrering, då personer med lägre ekonomisk och social status flyttar in i ett område.

ABC-stad: Står för Arbete, Bostad, Centrum och är numera mest ett historiskt koncept för att planera en stadsdel. Det är oklart hur begreppet myntades, men Sven Markelius, stadsplanedirektör i Stockholm 1944 till 1954, stod för många av idéerna bakom ABC-staden. Tanken var att samla bostäder, service och arbete så att de blev lättillgängliga. Avståndet från centrum till hyreshusen borde vara maximalt 450 meter, till villorna 900 meter och till industrierna 600 meter.

Flerkärnmodellen: tanken att en stad, när den växer, får flera olika stadskärnor i form av köpcentrum, parker etc. I denna modell har de olika stadskärnorna olika storlek och betydelse. Skapades av Chauncy D Harris och Edward L Ullman 1945 och är en av tre viktiga modeller för stadens planering.

Cirkelmodellen: modell där staden utanför centrum växer med olika cirkelområden. Idén har hämtats med inspiration från hur Chicago vuxit. Utifrån stadens centrum, med ett  ”Central Business District” (CBT) kommer ett område med många inflyttande och lättare industri, ofta lite nedgånget och kallat ”Zone in Transition”. Därefter växer statusen på cikelområdena. Upphovsmannen Ernst W Burgess kallar områdena ”Zone of Workingmens Home”, därefter ”Residential Zone” och slutligen ”Commuting Zone”, med högst status.

Sektorsmodellen: Homer Hoyt skapade modellen 1939 där ett antal sektorer eller områden attraherar olika typer av boendeområden och industriområden. Vissa sektorer har högre status, andra lägre. I mitten finns precis som i cirkelmodellen ett ”Central Business District”, CBT.

Stjärnplats: en cirkelformad plats, där vägar och gator strålar ut från platsen likt en stjärna. Ett antal stjärnplatser anlades i Europeiska städer på slutet av 1800-talet, exempelvis Place Charles de Gaulle i Paris och Karlaplan i Stockholm.

Radialplan: som ett alternativ till rutnätsplanen för en stad togs radialplanen fram, delvis i syfte att skapa en ideal och säker stad. Den blir till sin karaktär cirkulär, och strålar ut från en stjärnplats eller liknande centrum. Stockholm har en antydan till radialplan, med före detta slottet Tre Kronor som nav.

 

#80 De små detaljerna

#blogg100

En intensiv vecka ligger bakom mig och lika fullt upp är det i början av den här. Så det blir ett kort inlägg idag, men ändå en viktig poäng.

Den relativt trista ”bak-gatan” Jakobsbergsgatan i Stockholm innehåller nästan inget spännande, mer än kanske några kontor och baksidan av Mood-gallerian.

Här har någon klok person satt upp tyg i luften som jag själv tycker fick en oväntat positiv effekt.

Tänk så lite som krävs för att liva upp och skapa attraktivitet.

flaggtyg_17831094641_o

#79 En stad av mycket och många

#blogg100, ,

Staden består av människor. Varje individ fattar sina egna självständiga beslut och skapar sitt eget liv i staden, delvis i samverkan med andra men också självständigt.

Men staden består också av en stor mängd människor: det är inte bara enskilda individer utan kollektiv. Då blir det intressant att titta närmare på hur större grupper beter sig, inte bara vad enskilda gör. Statistik och det mer moderna begreppet ”big data” har lärt oss att se mönster och hitta trender, där medelvärden säger minst lika mycket om staden som den enskilda människan.

Ju fler människor desto bättre medelvärden. Ju fler människor desto mindre intressant blir den enskilda människan för att förstå helheten.

Men lägg till detta teorierna för komplexa system och den så kallade ”fjärilseffekten”.

Den amerikanske meteorologen och matematikern Edward Lorentz skapade ett matematiskt system för att förutspå vädret. Det byggde på en lång rad faktorer, och skapade på så sätt ett väldigt komplext system – precis som vädret ju är ett väldigt komplext system. Systemet han skapade blev just så komplicerat och komplext han hade önskat och det verkade inte på något tydligt sätt upprepa sig, utan utvecklade hela tiden nya ”vädersystem”.

Han gjorde vid ett tillfälle en paus i systemet och ville starta om ”vädergeneratorn” med data vid en viss tidpunkt tidigare. Han förväntade sig att hans väderekvationer skulle ge samma resultat som första gången.

Men visade sig att förändringarna blev väldigt stora från hans första körning. Skälet till detta visade sig vara att även väldigt små avvikelser, i det här fallet på grund av avrundningar, på sikt ger väldiga konsekvenser.

Ett vingslag från en fjäril i Brasilien kan – enligt ett sådant resonemang i alla fall – till slut ge upphov till en tornado i Texas.

Slutsatsen var att komplexa system kan påverkas väldigt mycket av även små variationer.

Det är inte uteslutet att den lilla människan som kanske ibland mest ses som en avrundningsfel i diskussionerna om stadens utveckling, kan få väldigt stora konsekvenser i hur staden fungerar och hur systemet i stort beter sig.

 

#78 Det flerdimensionella problemet

#blogg100, ,

I avslutningen av Jane Jacobs bok om urbaniseringen på 50- och 60-talen, ”The Death and Life of Great American Cities”, för hon ett resonemang om sambanden inom och konsekvenserna av stadsplaneringen. Ändrar du en parameter, exempelvis tillgången till busslinjer, ändras också något annat, exempelvis antalet restauranger.

Det går nog att hitta ett antal sådana samband i en stad. Antalet dagis och skolor påverkar säkert attraktiviteten för barnfamiljer. Mer tunnelbana leder kanske till bättre luftkvalitet jämfört med städer utan tunnelbana. Ökad polisiär närvaro leder kanske till lugnare gator. Och så vidare.

Problemet med en stad är precis som Jane Jacobs påpekar, ett att det är ett betydligt mycket mer komplext problem. Sambanden är enormt många och faktorerna är ibland svåra att tydligt definiera.

Jag tror personligen att det bara i några få fall är meningsfullt att hitta analytiska, matematiska formler mellan olika samband i en stad. Därtill är det en alltför svårfångad organism.

Däremot tror jag att det är mer framkomligt att se staden som ett system, med en hög grad av komplexitet och en egen logik. Det finns egen forskning om komplexa system och kaosforskning, som jag bara har högt rudimentär uppfattning om. I detta lär det dock finnas en hel del spännande metoder för att förstå hur staden fungerar och hur den utvecklas.

Men det är först när vi ser staden som en helhet, som en egen funktion med sin egen dynamik som vi också kan förstå dess bredd och det som ligger bortom både husen, infrastrukturen och politiken.

 

#77 Gatan och huset

#blogg100,

Det talas mycket om att bygga högt, både i Stockholm och i andra städer. Höghusen och skyskraporna fascinerar, både som byggnadsverk, rent tekniskt och som en del av en spännande och urban miljö.

Inte minst argumentet att utnyttja den dyrbara marken, för att få plats med många boende i staden brukar användas som ett argument för att bygga högt och tätt.

Jag tror inte att det är en usel idé rakt av: höghusen kan absolut ha sin plats och sin användning på speciella ställen av en stad.

Men jag tror efter att nu ha diskuterat med mig själv i 77 dagar, att det nog finns en viktig balans mellan huset och gatan, möjligen kombinerat med andra gemensamma ytor i närheten av bostadskvarteren.

Om inte gatorna runt husen står i rimlig proportion till bostadsytorna stannar antingen de boende inne i sina lägenheter eller drivs iväg till platser där det rätt balans uppstår.

Staden behöver människor och gärna ganska många människor, som rör sig på gator och torg. Men att trycka in för många boende på vissa kvarter utan att service, sociala ytor (exempelvis gator) och även arbetsplatser kommer att skapa en dålig balans, som leder till att kvarteren också får en annorlunda funktion.

Jag gissar att det finns många fler perspektiv på detta, men balansen mellan boyta och gatuyta i ett visst bostadsområde kan säkert vara värt att analysera vidare för att förstå stadens funktion och användning.

#76 Hemnet-hemmet

blogg,

Sveriges kanske allra hetaste arkitekter just nu Tham & Videgård har tillsammans med Hemnet gjort en ganska spännande övning, när de har analyserat den data som Hemnet samlat på sig under förra året till ett fysiskt hus.

Över två miljoner människor har under 2014 tillsammans genererat över 200 miljoner klick, som sedan summerats ihop till ett gigantiskt medelvärde och sedan översatts till ett hus, som då ritats av Tham & Videgård.

Detta fiktiva hus, som inte finns ännu, men som säkerligen kan komma att byggas, har 4 rum och 120 kvadratmeter. Det är målat i falu rödfärg. Bänkskivorna i köket, som för övrigt har en öppen planlösning, är av sten. Badrummet är helkaklat och har ett öppet takfönster.

Arkitekterna Bolle Tham och Martin Videgård har skapat ett modernt, men ändå väldigt klassiskt hus, med en hel del drag och grepp som ändå skapar ett hus med egna meriter.

Risken med ren data, i synnerhet om de används för att förstå människor, är att det blir opersonligt och tekniskt.

För att göra en kanske halsbrytande parallell: för några år sedan gjorde en forskare en analys på jazzmusik, och kunde konstatera att den musik som gav sväng och soul inte alls precis på taktslaget, utan med en liten, liten fördröjning. En dator, som hade skapat musiken själv, hade inte kunnat åstadkomma den nyansen (om den inte hade fått den instruktionen såklart), och det mänskliga bidraget var i det exemplet ovärderlig.

Tham Videgård har bidragit med det som bara en människa och arkitekt kan göra: att tolka önskningarna och sätta in det i en mänsklig berättelse.

Hemnet-hemmet är ett bra exempel på hur data kan användas för att förstå och tolka samtiden, även om det givetvis också är ett bra pr-jippo. Jag är övertygad om att data kan komma att användas (kanske redan görs) för att förstå hur staden används och hur den utvecklas.

Själva Hemhet-hemmet sägs kosta knappt 2,8 miljoner, om det skulle byggas. Det låter som ett fynd.

Kolla in Hemnet-hemmet här. 

#75 Den blandande trafikmiljön

#blogg100, ,

Trafikverket, med alla sina utmaningar, är ändå en produkt av en god tanke: att ha en samsyn mellan olika trafikslag, såsom väg och järnväg. Det är först när vi ser helheten som vi kan få till stånd samverkan och en större utväxling.

Det finns idag en lång rad lobbygrupper för exempelvis cykling och spårvagnar i våra städer. Plus givetvis den vanliga lobbyn för biltrafikens utveckling.

Det vore olyckligt om svaret på framtidens frågor handlade om just ett enda trafikslag. Visst bör cykeln få större utrymme i diskussionen. Jag gillar av olika skäl även spårbunden kollektivtrafik i städerna, både tunnelbana och spårvagn.

Och jag tror på riktigt att bilen har en plats även i framtidens samhälle, även om den kanske inte ska vara i staden, att den kanske inte ska drivas av fossila bränslen eller att var och en behöver äga en egen bil.

För stadens del och för stadsplanerarens del handlar det om att ge rätt fysiskt utrymme till de olika trafikslagen. Även om man kan gräva ner spåren (i form av tunnelbana) eller lyfta upp den över biltrafiken (som i Chicago och i vissa delar av Paris) kommer det att bli en fysisk planeringsfråga om cyklar ska ha 5, 10 eller 20 procent av gatans yta. Eller om de gående ska ha tillgång till 10, 20 eller kanske 100 procent av gatans yta.

Vissa områden bör ges till 100 procent till bilarna (motorvägarna till exempel) och vissa delar av staden måste helt ges till gående och kanske cyklister.

Men annars vill jag helst gå med i intresseföreningen för de blandade trafikslagen. Där vi hittar rätt balans, ser den fysiska ytan som både ett område för transport och för social interaktion, och där vi hela tiden utvecklar staden så att den inte blir stillastående.

#74 Hans Rosling och urbaniseringen

#blogg100,

Hans Rosling är en av landets främsta pedagoger inom ungefär allt. Inte nog med att han är väl påläst, han har också en fantastisk förmåga att berätta och vara pedagogisk. Plus att han ju har tillgång till ett fantastiskt verktyg i form av Gapminder.

Hans berättelse om urbaniseringen och vad statistiken säger om städernas tillväxt är ganska gammal (videon här är från 2007 – vilket för övrigt syns ganska väl på den tekniska kvaliteten på filmen). Men poängen är ändå legitim: det finns en tydlig urbaniseringstrend över hela världen och den i sin tur bidrar till en ökad ekonomisk tillväxt.

Dessutom är hans slutsats viktig: urbaniseringen ställer oss inför nya problem, men också en hel del nya möjligheter. Staden kan göra det lättare att hantera exempelvis matproduktion, jobb och utbildning.

Dessutom kan en hälsosam utveckling av städerna leda till en hälsosam utveckling även för lands- och glesbygd.

#73 Det finaste vi har sätter vi i mitten

#blogg100, ,

Debatten om Nobel Center, huset som ska bli en ny samlingsplats för Nobelstiftelsens olika aktiviteter, har ju varit intensiv under ganska lång tid.

De tyska arkitekterna David Chipperfield och Christoph Felger har ritat förslaget som vunnit arkitekttävlingen. Om allt rullar på, vilket det väl kanske inte gör helt smärtfritt just nu, kan huset stå färdigt 2018.

Jag vågar mig inte på att fälla ett avgörande i den pågående debatten: visst kan placeras på lite olika ställen i Stockholm. Även en annan placering i staden kan bli bra och givande för både staden och för Nobelstiftelsens verksamhet. Det finns självfallet inget rätt och fel i den här diskussionen.

Men det föreslagna huset på den föreslagna platsen som sedan länge varit avsatt för en publikdragande byggnad får mig ändå att ana att detta skulle kunna bli en väldigt spännande magnet och accelerator i staden.

Ett hus med mycket liv och rörelse – och det verkar väl vara målet med just Nobel Center – kommer att leda till att folk rör sig både till och från detta hus, som på ett positivt sätt spiller över även till andra delar av staden.

I det här fallet kommer Blasieholmen att kunna bli betydligt mycket mer livaktig och spännande för både besökare till Nobel Center som till andra delar av Blasieholmen eller Skeppsholmen. Just nu är området i fråga lite av en serviceyta, som relativt få ändå besöker och som inte utnyttjas till sin fulla potential.

Det är egentligen märkligt att Stockholm inte har kunnat dra mer nytta av Nobelpriset, trots sin enorma betydelse och erkännande världen över. Ur det perspektivet är det självklart att vi också behöver bereda en god plats, mitt i stadens centrum för det som kan bli en av landets allra viktigaste symboler, både som hus och med sin verksamhet.

För min del känns förslaget på både hus och plats väldigt spännande, med närheten till de ändå i sammanhanget viktiga hotellen, till vattnet, till stadens centrum.

Låt oss hoppas att inte Nobel Center blir ett nytt Slussen. Sverige och Stockholm behöver ett hus för kanske det finaste vi har. Och det huset måste vi placera fint, mitt i staden.