Idag vid 11 meddelade Göran Hägglund att han lämnar partiledarrollen för Kristdemokraterna. Det är synd på många sätt.

Göran har bidragit till att utveckla kristdemokratin på ett klokt sätt: mot ett mer sekulärt parti, men med en förankring i partiets traditioner. Varken slagsida mot de mest konservativa, men inte heller en återgång till det ganska radikala parti som ändå var en viktig del av partiets ursprung.

Fokuset på sjukvårdens reformering och och inte minst apoteksreformen hade inte varit möjliga utan honom. Åren i regeringsställning skapar ibland en profilering av ett parti, mot de frågor som man själv har ansvar för och bort från de som andra partier tagit hand om. Göran Hägglund har dock på ett klokt sätt stått upp för både att utveckla frågorna inom sjukvård, psykiatri och mycket annat, men också för att aktivt driva andra frågor, även om dessa inte drivits av kristdemokratiska ministrar.

Hans personliga engagemang i kommunikationsfrågorna kan inte underskattas. Det är lätt att se hans personliga twittrande som något som stärker hans egen plattform. Jag är dock övertygad om att den varit helt avgörande för hela partiets profil och synlighet.

Inte minst kommer man ju att sakna hans humor och kvicka kommentarer. Även om det vore synd om det blev just fyndigheten som blev hans mest frMträdande legacy. Hans bidrag är så väldigt mycket större än så till svensk politik.

I mitt nya arbete på STD-företagen pratar vi mycket om behovet av “tidiga skeden”. Genom att planera, räkna och strukturera i tidiga skeden kommer slutprodukten, oavsett om det är en väg, bro eller en tunnel, att bli både mer hållbar, mer miljömässig och förmodligen även billigare.

Så långt är det enkel logik. Det är frestande att dra fram grävskoporna så snart som möjligt, att börja gjuta eller riva det gamla. Men har vi inte tänkt igenom konsekvenserna ordentligt kan det bli både dyrt och dåligt.

En sak som vi dock kan behöva prata mer om, där konsultbranschen måste ha en egen kompass i sitt arbete, handlar om säkerhet och arbetsmiljö. Sverige drabbas av färre arbetsplatsolyckor och dödsfall än många andra länder, men det är ändå för många. Varje olycka och inte minst dödsfall är oacceptabelt.

Jag vet att även konsultbranschen på många sätt kan bidra till att arbetet bedrivs säkrare och att den slutliga konstruktionen inte bidrar till tillbud eller olyckor när den väl är på plats.

Jag vet också att konsulterna, både arkitekter och teknikkonsulter, har kunskap och förmåga att konstruktivt bidra till en ökad säkerhet. Men dialogen måste ständigt utvecklas och vi kan säkert göra.

Lika viktigt är att kraven från beställaren är tydliga och att både ekonomi och tidsplaner tar hänsyn till att säkerheten måste komma före allt annat. Även här kan det göras mer.

I mitt nya uppdrag som vd för STD-företagen ställs jag inför en hel del nya utmaningar.

STD-företagen som branschorganisation företräder tekniska konsulter, industrikonsulter och arkitektföretag. Företag som verkligen står mitt i byggandet av det nya samhället. Kanske inte med betongblandaren eller med sågen, utan med pennan och datorn. Våra företag skapar planen och strukturen, ramarna för bygget. Sedan tar andra över.

Det är uppenbart att dessa företa gör något högst konkret, något extremt framåtlutat, något oundgängligt och något som verkligen har en berättelse långt bortom miniräknaren och CAD-systemets modeller.

Men för mig behöver detta landa i min egen story. Jag behöver hitta min egen berättelse om branschen och dess utveckling.

Jag är i och för sig van vid att tänka i berättelser. Jag vet ungefär hur den ska berättas, och jag börjar ju lära mig mina företags uppdrag, vardag och möjligheter.

Nu återstår att välja väg och att hitta en dramaturgi. En röd tråd. Och några bra poänger.

Jag vet ännu inte hur stort grepp jag ska ta om detta uppdrag. Jag tror att man både måste hitta förankra, men också bli väldigt konkret väldigt snabbt.

Jag börjar luta åt att börja med Powerpointen. (Eller Keynote-presentationen, om man gillar det bättre). Att börja med en enkel röd tråd, en presentation som ska ta sådär 30 minuter.

En början, ett bra slut och sedan en historia i mitten för att skapa förankring.

Jag vet. Målet är såklart på sikt att skapa en större trovärdighet kring branschens bidrag, att stärka respekten för de tidiga skedena.

Men för mig, med min bakgrund och vana, är nog presentationsformatet, med en Powerpoint i handen, ett av de mest framkomliga vägarna.

I morgon drar jag i gång. Då börjar en berättelse ta form.

Jag brukar ju höra till dem som verkligen bejakar utveckling och framsteg. De motgångar vi möter, inte sällan exemplifierat av Sverigedemokraternas framgångar, har jag ibland hänvisat till just det motstånd som många känner inför det okända och obekanta. Det är en motgång som vi bara måste ta oss an och se till att få fler att se det ljus och den framtid som för de allra flesta av oss blir så mycket bättre.

När nu terrorister med högst grumlig ideologisk kompass ger sig på tidningen Charlie Hebdo är det svårt att känna sig lika inspirerad att ta sig an utmaningen att övertyga och förändra alla dem som står bakom dessa dåd. Det är så hänsynslöst och fruktansvärt, och så oändligt långt ifrån det samhälle jag själv tror på, att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Jag brukar känna tillförsikt även när det blir stökigt. “Det är inte värre idag, det är bara det att vi får veta mer”, brukar väldigt ofta vara en rimlig förklaring även på de värsta katastroferna.

Nu känner jag mig lite mer bekymrad. Inte så att samhället håller på att bli sämre. Utvecklingen är fortsatt positiv, det mesta utvecklas åt rätt håll.

Men det öppna samhället är också sårbart. Och när den sårbarheten utnyttjas som nu i Paris slår det väldigt hårt mot både individer, institutioner och mot en allmän känsla i samhället, en känsla som kan drivas i negativ riktning.

Dessutom är jag på riktigt bekymrad över hur vi ska möta dessa grupper och individer, som helt uppenbart inte vill bli nådda, som söker sig bort från kunskap, utveckling och öppenhet.

Det gör mig orolig. Samtidigt som jag vet att det finns så mycket gott att försvara och så mycket gott att se fram emot.

Några av julens lediga dagar valde jag att ägna åt Oslo. Med tåget tog jag och min hustru oss över till Norges huvudstad för att få lite perspektiv på livet, tid med varandra och en möjlighet att utforska en stad som ligger nära, men ändå besöks lite för sällan.

Trots att jag ju kommer från Bohuslän och borde ha en ganska aktiv relation till Oslo var det länge sedan jag var där mer än för bara några möten på ett kontor.

Utan tvivel var Oslo en mycket positiv överraskning.

Det är en relativt liten stad jämfört med det mesta, men eftersom det är en huvudstad (till skillnad från exempelvis den i storlek relativt lika stora staden Göteborg) finns det så mycket mer av institutioner, landmärken och centrala samlingspunkter att lyfta fram.

Staden har massor av spännande arkitektur och stadsdelar som verkligen var spännande. Tjuvholmen, där vi bodde på Hotel The Thief, var spektakulärt, med sina moderna hus, kontor och museum: Astrup Fearnley Museum of Modern Art. (Det museet är värt en egen post, för övrigt).

Vulkan, där vi åt mat på Oslos Mathallen, var verkligen en positiv överraskning. Spännande område, vackert beläget vid Akerselva.

Plus Operan, där vi fick en initierad rundvandring. Det arbete som arkitektfirman Snöhätta gjort är verkligen imponerande. Även om detta finns mycket mer att säga.

Det vore verkligen roligt om Sveriges Arkitekters poddcast Staden tog sig till Oslo, inte minst för att få den historiska återkopplingen som de är så duktiga på.

Jag är en vän av nytänkande och att våga misslyckas. Det talar ju på sitt sätt för den så kallade decemberöverenskommelsen. (Även om jag får en känsla av att man vill stanna klockan och konservera något. Men där hoppas jag att jag har fel).

Jag tror också att Sverige behöver kunna regeras. Det kan till och med vara ett självändamål att vi får en regering som har kraft nog att handla och vara aktiv, även om alla förslag som kommer från den inte är toppen, ur just min synvinkel.