Det närmar sig Eurovision Song Contest och det kommer att bli ett frossande i flaggor, turistbilder och nationella identiteter. Precis som när det är fotbolls-vm eller hockey-vm. Jag kommer inte ifrån att det hela känns ganska otidsenligt.

I helgen hamnade jag i en diskussion om ansvar för miljöförstöring och klimatpåverkan. Personen på andra sidan bordet hävdade att Kina har en enorm påverkan – både nu men framför allt på sikt. Sveriges bidrag är ganska litet i sammanhanget, sades det.

Så kan man ju resonera. På samma sätt som att Stockholms miljöpåverkan är större än Uddevallas som i sin tur är större än påverkan från Tärnaby.

Skillnanden mellan Stockholm och Tärnaby beror i huvudsak på att det bor fler människor i Stockholm.

Betyder det att Stockholm har ett större ansvar för miljöförstöringen än Tärnaby?

Ni förstår vart jag vill komma: det handlar ju inte om regioner eller områden, utan om den påverkan som du och jag, varje individ, har på sin omvärld. Kina kommer att behöva göra mer, men utslaget per innevånare förmodligen mindre än vi i Sverige.

Stockholm behöver göra massor, men utslaget per innevånare eventuellt mindre än Tärnaby. (Om detta vet jag faktiskt inget, men inget av scenarierna är särskilt givna.) Kina behöver säkert göra massor, men utslaget per innevånare behöver nog Sverige göra ännu mer.

Resonemanget som går ut på att vi i Sverige minsann inte behöver ändra oss – det är Indien och Kina som måste ändra sig – är ju totalt galet. Bara för att det råkar vara länder som samlar många människor betyder det ju inte att deras påverkan är större. Ditt och mitt ansvar är definitivt större än en genomsnittlig kines eller indiers ansvar. Garanterat.

Hela diskussionen om områden och grupperingar av människor baserat på region eller land riktar blicken fel. De utmaningar vi står inför är gemensamma och alla har ett ansvar för att ta ansvar för att göra bättre.

De kollektiva lösningarna kräver individuella åtaganden.

Våra landsgränser lär ännu ett tag ha stor betydelse. Både regelverk, valutor och inte minst folks huvuden styrs mot dessa gränser. Men allt mer behövs ett mer globalt angreppssätt för att komma till rätta med problemen. Och för att kunna dra nytta av möjligheterna.

Tills dess lär vi få stå ut med både Eurovision och landskamper i både den ena och den andra sporten.

Det var ganska länge sedan jag hade bra koll på datorernas innanmäte, kretskort och operativsystem av olika slag.

Jag har dock rätt stort intresse och känner att jag har lite grundläggande koll på hur saker och ting hänger ihop.

Därför blev det lite för frestande när Kjell & Co tog in den nya, extremt billiga och löjligt enkla datorn Raspberry Pi i sitt sortiment. Det är inte mycket till dator egentligen, men just i sin enkelhet och med så låg prislapp blir detta något som verkligen kan få igång kreativiteten hos många.

Nu har jag hur som helst en maskin i min hand och tänkte försöka få den att fungera i veckan – kanske delar av 1 maj kan ägnas åt detta.

Det är ju en dator som kan göra det mest uppenbara:

• plocka in information från olika externa enheter (typ tangentbord, mus) via två USB-portar
• visa resultat på en skärm (via en HDMI-utgång)
• koppla upp sig mot nätet (via en nätverkskontakt)

Dessutom behövs ett externt minne, där operativsystem och andra filer kan lagras.

Denna enkla maskin kostar 349 kronor och är i sin enkelhet något som säkert kan få en hel del att experimentera med både det ena och det andra.

Det lär krävas lite kodande och hackande för att det ska bli mer än bara en enkel webbläsare och kanske mediaspelare. Troligen är det inget du ger bort till svärfar i julklapp.

Men för den med lite teknikintresse och för ungdomar med lite nyfikenhet kan detta mycket väl vara något otroligt spännande. Det skulle inte förvåna mig om det dyker upp lite kurser här och där på Raspberry Pi-tema inom kort.

När denna vecka är slut hoppas jag kunna ge en mer uttömmande bild av potentialen.

Veckan som gick innehöll ett mycket spännande samtal med några tunga företrädare för branschen. Jag trodde vi skulle prata om marknadsläget – vad händer just nu, hur känns konjunkturen, vad gör vi för att möta den.

Det blev inte alls så. Istället kom hela samtalet att handla om hur stor påverkan den uppkopplade och mobila generationen kommer att få på våra företag och organisationer.

Det fanns argument för båda att det blir dramatiskt, men också för att det kommer att vara ganska likt det vi har idag.

Och visst går det att hävda att mycket kommer att vara sig likt.

Men det leder oss inte framåt. Tvärt om: vi behöver verkligen leta efter de nya egenskaper som framtidens medarbetare och kunder har för att kunna anpassa oss bättre.

Även om mycket är sig likt kommer våra organisationer att behöva ändras. Och med tanke på hur svårt det är att ställa om och ändra sin verksamhet i grunden, desto viktigare är det att ibland ta i lite extra när vi ska beskriva förändringarna.

Ur mitt perspektiv kan omställningen inte komma fort nog.

Nu verkar Harlem Shake-hysterin helt ha försvunnit. Tur.

Men jag lärde mig något om mig själv ändå under de mest galna dagarna i slutet på februari och början på mars.

Historien var så här. Ungefär mitt i hela detta fenomen kom någon av mina kollegor på tanken att vi, som då jobbade som mest intensivt med Webbdagarna i Stockholm, att vi på redaktionen och vi som jobbade med eventet skulle göra en egen version. Idén föddes på en måndag, inspelningen skulle ske efter lunch på fredagen, veckan före Webbdagarna.

Min reaktion blev hyffsat negativ. Jag tyckte att detta fenomen redan från början var galet och jag tyckte att hela grejen var enormt tramsig. Just i det ögonblicket slog det mig: Magnus, du är en sur gammal gubbe. Just på grund av att jag initialt inte fattade och kunde begripa detta nya fenomen fick mig att inse: just därför ska vi genomföra det och göra en egen Harlem Shake.

Tisdagen och onsdagen fylldes kanske inte med en enorm vånda över den kommande fredagen, men min numera positiva inställning bottnade mest i en intellektuell vilja att gå utanför min komfort-zon, inte en övertygelse om att detta är något fantastiskt kulturfenomen där vi ska skriva nutidshistoria.

På torsdagen kom vändningen: vi insåg nog kollektivt att hela fenomenet höll på att övergå från roligt och spännande till en enorm hype och något ganska uttjatat. Vad skulle vi kunna bidra med som tog detta till en ny nivå? Ingen kom på något.

Torsdag eftermiddag var hela projektet nedlagt och det blev aldrig någon inspelning. Ingen sörjer.

Från bakåtsträvare till intellektuell anhängare till lättad icke-deltagare på en vecka.

Jag var glad både för att vi sa ja till projektet och lika mycket för att det några dagar senare lades ner. Oklart vad som kändes bäst.

Våra traditionella massmedier brukar ofta utgå från räckvidd i sin kommunikation. Värdet på kanalen mäts då i hur många man når. För många är dock detta en gammal modell, som håller på att ersättas.

Numera pratar vi istället mer om målgrupper: kvalitet är viktigare än kvantitet. Och så är det ju ofta. Det viktiga är att nå rätt personer (men gärna många), inte att bara gå på stora volymer.

Och i detta finns en omställning i sig som är viktig. Vi i medierna måste bli ännu bättre på att förstå vem vi skriver för, vem vi vill nå och hur deras vardag, problem, utmaningar och intressen ser ut.

Men jag tror det finns en fortsättning även på detta, bortom målgruppen.

De som lyckas ännu bättre är de som lyckas dra till sig personer av egen fri vilja. Där det inte handlar om att tidningen, sajten eller kanaler ska nå ut, utan där den på egen hand definierade målgruppen ska söka sig in.

Det går att göra, men är givetvis mer långsiktigt. Det finns få genvägar, å andra sidan blir bygget desto stabilare.

Jag tror exempelvis att man, genom att formulera några visioner, mantran, manifest eller liknande, kan få andra att vilja haka på denna vision eller målbild. Genom att tydliggöra en riktning eller ett mål kan andra välja att följa med – eller givetvis att avstå.

Jag tror att en framgångsfaktor för Webbdagarna är att vi har en vision, snarare än en tydlig målgrupp. Vi vill någonstans och har en riktning (definierat delvis av öppenhet och transparens, digitalisering, globalisering och nätverkande) som många vill vara en del av. Det handlar inte om att de har en viss titel utan om att de vill vara med på en resa i en riktning. Givetvis finns det många andra medier som bygger på värderingar istället för målgrupper.

De som blir en målgrupp av egen fri vilja är givetvis ännu mer lojala och värdefulla än de som vi tydligt hittat via någon databas. Men som sagt: bättre och starkare men också jobbigare och inte lika snabbt.

Det finns troligen genvägar. Att kombinera aktiv marknadsföring mot identifierade målgrupper där vision och agenda är viktiga budskap. Det kan gå. Men det kan lika ofta slå tillbaka: marknadsföring, där man säger att man är bra eller på andra sätt vill signalera värden, leder ofta till misstro.

En bra början för alla, oavsett hur man ser på sin kanal, är att identifiera arbetet med vision  och agenda som viktig för framtiden. Det är bara om du står för något och har en agenda som många vill vara en del av, som du kan räkna med att hitta framtidens fans.

Mina presentationstips verkar uppskattade. Många glada tillrop.

Jag kom på en sak till – eller kanske snarare ett förhållningssätt för dig som ska skapa en bra presentation.

Många sätter sig framför Powerpoint (eller kanske Keynote, Prezi eller liknande) och sätter ner punkter, bilder eller filmer. Varje bild blir viktig, varje punkt uttänkt.

Problemet med detta är att bilderna ofta staplas ovanpå vartannat, det blir inte tydligt vad som är början, mitten och slutet.

Utan att hamna i en diskussion om val av produkt tror jag att Word är en bättre startpunkt för en presentation än Powerpoint.

Ordbehandlaren är skapad för att skriva en berättelse, med orden i fokus och en röd tråd, en början och ett slut.

Vill du bli riktigt bra som föredragshållare – och verkligen trollbinda din publik – tror jag att du ska sätta dig med ett manus först och bilderna i andra hand.

Att göra tvärt om: ta fram ett antal bilder först och sedan skriva ner lite bildanteckningar till varje är en omväg till den goda berättelsen.

Vårt moderna näringsliv har åtminstone tre komponenter som gör att det skiljer sig från det gamla näringslivet:

• Det är transparent
• Det måste agera globalt
• Och det är en del av ett digitalt nätverk

Delar av detta har varit sant länge och för många bolag. Men numera är det mycket mer kraftfullt, det är inte en valmöjlighet och det är berör mer eller mindre alla.

Den tredje komponenten, våra nätverk, är viktig att utveckla tankarna kring.

I våra nätverk – oavsett om det är våra personliga, våra yrkesmässiga eller de nätverk som våra organisationer är en del av – finns inslag av val. Vi väljer att arbeta med vissa, att umgås med andra av olika skäl. Vi kan inte ha med alla i våra nätverk. Då blir det något annat.

I professionella sammanhang har det viktigaste argumentet och fundamentet för nätverken varit pengar. Är man beredd att sälja sina tjänster till en person eller organisation skapas ett band, ibland löst, ibland starkt. Det har varit ganska lätt att köpa sig in i nätverk.

I de personliga nätverken har det av naturliga skäl varit svårare. Vissa tjusas av pengarna även här, men för de flesta av oss räcker det inte med att vifta med dollarsedlar för att vi ska släppa in en rysk oligark i köket. I alla fall inte utan att vi känner oss lite halvkorrumperade efteråt.

Vi vet redan att pengarnas absoluta makt håller på att ersättas – åtminstone kompletteras – med andra valutor: kunskap, tillit, förtroende. Detta kommer också att påverka hur våra nätverk formeras, både för oss som individer men också för företag och organisationer.

Jag tror inte att framtidens företag väljer att göra affärer med vem som helst. För att jag ska sälja något till någon annan krävs inte bara pengar, utan förtroende och kanske även en viss värdegrund. Vi vill åt samma håll, vi väljer att bygga en relation för att nå ett gemensamt mål.

Redan idag blir värdegrundsarbetet viktigare för alla. Det yttrar sig i budord i receptionen, i manifest eller i programförklaringar. Vissa tydligare än andra.

Men det är först när jag känner att den jag ska jobba ihop med har en grund att stå på, en identitet och en vilja som stämmer överens med min egen som harmoni och långsiktighet kan uppnås.

Vad står du för själv? Har du inte det klart för dig kan du också få svårare att hitta folk att jobba med och sälja till.

Min kollega Yasmin Tilles, projektledare för våra event på Internetworld, tyckte vi skulle sammanfatta våra bästa tips för att bli en bra föredragshållare. Det blev en liten film.

Det har varit en spännande debatt i Dagens Nyheter, där Lyra Ekström Lindbäck tillsammans med flera andra diskuterat hur ordet förhåller sig till bäraren av detta ord. Det har varit en diskussion om förlagens roll, om det nya berättandet.

Om detta finns mycket att säga, men också anledning att vara reflektera och begrunda. Jag tror vi bara sett början på den utveckling som kommer att ändra mycket av vår kultur: både språk, böcker, kultur och givetvis också förlagen kommer att behöva hitta nya former.

Men ett citat i Lyra Ekström Lindbäcks text fångade mitt intresse specifikt.

Medierna vi använder förändrar oss, omstrukturerar våra kroppar och vår upplevelse av världen. Att tro att litterär text står fri från sådana inverkningar är direkt naivt.

Detta tror jag är sant, även om det kanske är ryckt ur ett delvis annat sammanhang.

När jag dricker ett glas vatten i ett genomskinligt glas är det en helt annan upplevelse än när jag dricker samma vatten ur en kaffekopp. Smaken är den samma, men upplevelsen är annorlunda. Att äta sin middag vid kungens bord är garanterat annorlunda än om samma mat hade serverats i skolbespisningen. Trots att maten är den samma.

Jag tror att bäraren av budskapet påverkar upplevelsen av informationen och berättelsen.

På det sättet har papperstidningen något unikt, som inte kan ersättas. En text i tidningen har inte samma verkan och effekt när den läggs på nätet. Effekten kanske inte är sämre – den kan mycket väl vara bättre – men den är annorlunda. Precis som med boken: pappersboken har en roll som inte automatiskt kan översättas till det digitala. Och bara för att ta ytterligare ett exempel, möjligen övertydligt: när Allan Edwall läser Hemsöborna som ljudbok är det en helt annan upplevelse för lyssnaren än om samma person hade läst Strindbergs bok.

Medierna förändrar oss och hänger samman med det vi berättar. Den slutsatsen tror jag att många underskattar eller helt glömmer när det nya medielandskapet ska beskrivas.

Sedan någon dryg vecka har jag tagit tag i min brevlåda, min inbox för mejlen.

Det är ingen tvekan om att jag – precis som många andra – har ett enormt flöde av material in till min mejl. Det är pressmeddelanden, spam, tips, intern kommunikation, frågor och en hel del annat.

Jag har inte kollat, men det rör sig om hundratals mejl varje vardag. Lite mindre på helgen.

Det har blivit ohanterligt att bara har allt i samma hög och sedan söka. Jag har inte haft en bra struktur på arbetet.

Jag har ju läst om zero inbox (och sett filmen) men ändå inte trott på idén. Det har liksom varit för avlägset, problemet för stort. Men faktiskt: efter en rejäl nystart har jag nu helt nytt hopp om livet.

• Jag började med att rensa brutalt. Backup på hela databasen (man vet aldrig) och sedan bort med alla mejl som var äldre än februari i år.
• Jag ägnade en liten stund åt att avregistrera mig från nyhetstjänster och annat som jag var direkt ointresserad av – eller sådant som jag kan hitta på andra sätt. Exempelvis kollar jag ändå regelbundet LinkedIn och lär hitta de som vill skapa kontakt.
• Sedan några nya mappar – en för ”åtgärd direkt”, en för ”delegerat” och sedan flera nya för ämnen och områden.
• Tokfokus varje dag på att alltid ha tomt i min rot-brevlåda. Det som jag inte hinner fixa direkt läggs i ”åtgärd direkt”, vilket alltså innebär åtgärd under dagen. Detta rensande leder också till att jag slänger sådant som inte behöver sparas eller åtgärdas och att jag gör en bedömning av allt direkt. Inte ofelbart, men bättre än mitt gamla system.

Än så länge har detta fungerat över förväntan. Det krävs lite mer tid och fokus, men vilken lättnad det varit när man varit klar.

Tre saker måste jag fortsatt jobba på:

• Mejlen får inte bli bli min att-göra-lista. Det var risken även tidigare, men lika viktigt nu att jag inte prioriteras av andra.
• Personer som kräver svar på studs – det finns många sådana både på jobbet och utanför – får räkna med lite längre svarstider framgent. Jag behöver göra tydligt att jag inte kollar mejlen ständigt. Det leder till en oönskad ineffektivitet.
• Prioritera mejlen vid rätt tillfällen. I början var det en sådan kick bara att se brevlådan tom att jag nästan satt och väntade på nästa mejl. Det går ju inte såklart. Mejlen hanteras när det finns en kort lucka (i telefonen) och sedan någon gång rejält när jag sitter vid ett tangentbord, i praktiken ofta på kvällen.

Nästa steg i processen blir att tänka mer GTD, getting things done. Men det är som sagt nästa steg.