månadsarkiv: februari 2013

Den svaga kopplingen mellan musik och omdöme

Det fanns för en tid sedan ett radioprogram som handlade om matlagning. Men kombinerat med musik valt av kocken. Teorin: gillar ni min mat så gillar ni kanske också min musik.

Det är sannolikt inte alls så. Visst kan det förekomma undantag, men ännu oftare precis tvärt om.

Och mat-musik-kopplingen är bara ett av många kopplingar som jag inte alls tillmäter någon större betydelse. Samma sak mellan musik-värderingar, mat-värderingar, film-mat, tv-serier-musik. Och så vidare.

Jag känner massor av personer vars åsikter och omdöme jag respekterar djupt, men där jag har väldiga problem med deras musikval.

Och tvärt om: det finns många i min närhet vars musiksmak jag delar i stora stycken, men som jag inte för allt smör i Småland skulle ge fria tyglar att vara mitt ombud på första bästa föreningsmöte.

Detta lär mig att vi i många fall ska vara försiktiga med att bygga rekommendationer från en värld (exempelvis gemensamma intressen) på en gemenskap i en annan. Dina vänner på Facebook är kanske ett ganska dåligt underlag för att hitta bra spellistor på Spotify? Du kanske behöver leta någon annanstans. Dina Twitter-kontakter inte alls leder dig till rätt urval av restauranger. Du kanske har mer tur om du har ett speciellt nätverk på Yelp eller på Tripadvisor för den saken? Där du vet att ni delar samma åsikter om service, pris, matkvalitet etc.

Detta lär mig också att musiksmak inte säger något om en människas åsikter, värderingar eller livsval. Snarare säger musiksmaken något helt annat om en människa. Typiska moderater lyssnar inte på en sorts musik, ser på en viss sorts tv-serier eller intresserar sig för en viss sorts mat. Lika lite som vänsterpartister överlag har samma musiksmak.

Människor är komplexa varelser, med många sidor och perspektiv. Tron att vi kan ha ett fåtal fack, där alla passar in fungerar inte. Och ännu mindre: vi kan inte ha bara en dimension av fack. Ska vi nödvändigtvis ha folk i fack behöver vi kunna variera lådorna om vi byter perspektiv.

Och i ett försök att göra detta extremt tydligt slänger jag här in lite musik som just nu har snurrat extra mycket i mina lurar. Håll i er. Ni lär inte tro att det är jag som valt…

Borrowed Love – SOS Band

Spinning the Wheel – George Michael

Thrift Shop – Macklemore & Ryan Lewis

Maria – Ricky Martin

Keep Their Heads Ringin’ – Dr Dre

Gordita – Shakira

Take Five – Quincy Jones

Fritt fram att följa mig på Spotify, såklart. Även om jag inte tror att det ger dig något… Möjligen finns det lite potential om du inte tycker att jag rätt åsikter här på bloggen. :)

(Jag närmar mig nu den hyperaktuella frågan om exempelvis 2Pac och HMs t-shirts. Hur ska vi förhålla oss till musiken från en person som uppenbart varit kriminell? Och hur ska vi förhålla oss till filmer från Roman Polanski, dömd för sexuellt utnyttjande av minderårig? Kan jag uppskatta musiken från 2Pac utan att behöva ta ställning till hans liv och leverne? Denna fråga får bli ett annat blogginlägg.)

(Detta resonemang om den svaga kopplingen borde dessutom betyda att P1s långkörare Sommar är feltänkt i grunden: låt folk med omdöme och spännande berättelser prata och låt någon annan välja musiken. Eller bättre: låt pratet komma från en källa, musikvalet från en annan. Men också den diskussionen får vi ta vid något annat tillfälle.)

Därför älskar jag Google+

Det är ingen tvekan om att Google haft svårt att hitta modellen och intresset för sin sociala plattform Google+. Och det är många som skämtar om just tomheten och det bleka intresset.

Visst kan Google+ fortfarande bli en bra och framgångsrik tjänst. Google+ är bra för dina sökresultat. Och flera, verkligt spännade tjänster, såsom Google Hangout, hänger tight ihop med Google+.

Dessutom är Google+ inte alls så illa som plattform: snyggt, lättjobbat, dynamiskt.

Men det är inte därför jag tycker om Google+. Och det är inte därför jag tycker att många av skämten om Google+ är lite sura.

Jag hör nämligen till dem som tycker att vi borde våga mer. Och att vi allt oftare borde orka tillåta oss att misslyckas.

Google kanske ännu inte har misslyckats med sin plattform. Men låt oss anta att det går lite halvdåligt, långt under marknadens förväntningar. Varför ska vi i det läget skratta åt alla detta ”misslyckande”?

I synnerhet när vi vet att det kanske inte finns något bolag som är bättre på att testa idéer, på att experimentera och på att vara öppen med sina projekt. Google kastar ur sig tjänster hela tiden, vissa helt galna, vissa fantastiska. Och de låter oss användare vara med på resan.

Vi ska skratta åt dem som gör bort sig genom att göra helt usla produkter, som försöker luras, som förstör.

Vi ska dessutom försöka lära av alla de projekt som inte fungerat som de ska. Det kan gälla teknik, marknadsföring, prissättning eller något annat.

Inte minst ska vi ha respekt för att det inte är produkterna eller tjänsterna det är fel på utan  timingen. (Förvisso också något som ett bra bolag borde kunna bedöma.)

Men låt oss undvika att skratta åt de som misslyckas. Vi behöver fler som gör oväntade saker, som ger sig ut på hal is och som ibland gör saker som inte fungerar som de ska på marknaden.

Jag älskar bolag som testar, som vågar, som experimenterar. Även om de misslyckas.

Mellandagar behövs också

Detta har inte varit en av mina bättre dagar. Tvärt om: tung, mödosam, uppförsbacke.

Nog har Twitter förgyllt min dag återigen (i synnerhet i morse). Och nog har jag haft åtskilliga spännande möten med gamla och nya bekantskaper. Och på något sätt har även denna dag bidragit till viktig reflektion, ett och annat ställningstagande och knuffat många av mina projekt något framåt.

Men nu börjar bristen på sömn, tempot under veckan och kanske inte minst vinet från igår ta ut sin rätt.

Jag kommer inte ge mig på att formulera några djupare tankar här på bloggen idag. Det får anstå till i morgon.

Men hållt ut: inom kort kommer även den här bloggen att bli ett verktyg för något stort. Jag har det på känn.

Betaltjänster eller reklam?

Tidigt i morse blev jag uppringd av Sveriges Radio Uppland för att kommentera betaltjänsternas roll framöver. Utgångspunkten var både olika initiativ som svenska mediehus, exempelvis Sydsvenskan gjort, och ett rykte om att Youtube planerar att ta betalt för viss typ av innehåll.

Det finns givetvis mycket att säga om detta. Och efter en lång dag som moderator håller jag mig kort.

Min tes var följande:

– Det blir mer betaltjänster

Vi måste räkna med att få betala allt mer för innehåll och bra tjänster på nätet. Men för att vi ska hosta upp plånboken krävs att tjänsterna är riktigt bra och ger oss konkret nytta. Prisnivå? Tillgänglighet? Kvalitet? Utbud? Det mesta är oklart i dagsläget.

– Vi får allt mindre reklam på nätet

Vi blir allt mer trötta på reklam på nätet. Både på Youtube, på våra nyhetssajter och i våra Facebook-flöden. Tyvärr beroende på att reklamen allt för ofta inte är relevant för oss som mottagare. Så länge vi presenterar reklam på våra sajter som inte ger något mervärde kommer det att bli allt svårare att sälja och nå ut med.

Näthatet – bortom förnuftet

Dagens tyngsta minuter var de framför SVT:s webb-tv-inslag inför onsdagens Uppdrag Granskning. ’

Detta har vi hört om förut, bland annat har ju Åsa Linderborg i Aftonbladet berättat om sina erfarenheter och hur det påverkat henne. Det som dessa kvinnor i SVT-inslaget får höra om sig själva är ändå obegripligt. Jag har svårt att förstå hur de orkar.

Det är många saker som behövs för att vända trenden. Jag lyssnar gärna i morgon på SVTs inslag för att veta mer vad. Jag hoppas det finns goda tankar som vi kan hjälpas åt att omsätta i konkret handling.

Vad jag ändå på förhand tror mig veta är att det dels krävs att samhället – och då menar jag verkligen den breda definitionen av samhället, inklusive civilsamhället – mer aktivt tar ställning, formulerar de alternativa resonemangen. De som handlar om förståelse, som handlar om respekt.

Jag är också övertygad om att staten – med sina verktyg i form av polis, åklagare med mera – behöver göra mer. Vad – det hoppas jag att fler tycker till om.

Framför allt är jag säker på att varje enskild god kraft, man som kvinna, behöver för att skapa ett mer tolerant samhälle, som bygger på respekt och förståelse. Vi har alla olika talanger. Alla kommer att behövas.

Det faktum att dessa hot och sjuka kommentarer sprids via nätet kräver ett extra ansvar från oss som jobbar nära onlinevärldens aktörer och som på olika sätt bidrar till att forma det nya, digitala samtalet.

Jag tror att vi – jag inbegriper mig själv här – har ett extra stort ansvar för att jobba för att möta de galningar som sprider hot, skräck och förnedring.

Jag vet att många av oss brinner för framtidens möjligheter och gärna vill bidra till allt det nya som vi ser runt hörnet.

Men nu tror jag vi måste se oss om en stund: att se till att göra skillnad också i att få stopp på galningarna som förstör, som skapar det hårda, kalla klimatet som allt för många får uppleva.

Hal is – och att våga gå ut på den

Denna kväll är det körigare än vanligt. Inte nog med att jag har ett antal projekt som kräver en hel del arbete på kort sikt. Några av dem ligger jag dessutom lite onödigt sent med. Dessutom åtog jag mig ett extra uppdrag idag. Och snart Skype-samtal från USA…

Därför ett kortare inlägg, men kring en tanke jag funderat lite på när jag bloggat på #blogg100-temat: hur säker får man egentligen vara på saker man inte vet så mycket om?

Enkelt är att bara förhålla sig till det som rör en själv – egna upplevelser går inte att argumentera mot. Det blir liksom automatiskt fakta: ”Min erfarenhet är att …” eller ”Jag upplever det som att…” går inte att argumentera emot.

Relativt lätt är också att uttala sig inom sina expertområden, där man känner sig helt säker på fakta. Jag har sådana områden (eventskapande, modererande av paneler, affärsmodeller för journalistiska produkter exempelvis). Detta kommer jag säkert att återkomma till flera gånger i olika inlägg här på bloggen.

Knepigare är det kanske med ämnen som man känner att man brinner för, kommer i beröring med, där man känner att man har en åsikt, utan att riktigt veta om den åsikten är gammal, helt överspelad eller rakt upp och ner felaktig. Där man inte läst på, där man inte kollat alla detaljer.

Lika lurigt är det med tankar som bara är rena hypoteser, tankefigurer som formuleras i huvudet, ibland helt utan sammanhang. Tankar som väcks av enkla impulser, där några lösa trådar knyts ihop till en knut.

Jag har i flera bidrag glidit långt in i de senare stadierna: vädrat tankar och idéer som jag verkligen inte är expert på.

Är det bra att blogga om sådant man inte vet mycket om? Hur mycket research måste man ha innan man kan få ”uttala” sig (om det nu är det man gör på bloggen) om en fråga?

Hur mycket svajande med faktakontroll kan man tillåta sig innan man blir en tyckomat utan förankring eller liknar för mycket en Ring P1-ringare?

Den gränsen är nog olika för olika personer. Klart är nog att bloggen är ett friare verktyg än en tidningsartikel. Men har jag som journalist ett större ansvar för att bara skriva om sådant jag vet något om?

Kanske.

Jag vill ändå för egen del gärna känna mig fri att släppa iväg en och annan ballong, med stor risk att jag har fel i grunden. Och gärna då att någon argumenterar emot. Och utan att bli belagd med evig munkavle för att ha tänkt en galen tanke.

Tills motsatsen är bevisad kör jag på. Ibland med livrem och hängslen, ibland helt utan.

Med stor risk att man får stå där med rumpan bar.

Tablå-tv:n dör hemma hos mig

Det kanske kommer som en överraskning, men mycket i mitt liv präglas av väldigt traditionella medievanor och tekniklösningar.

Därför har vi också bänkat oss framför tv-apparaten när SVT eller TV4 bestämt att de ska sända lämpligt, familjevänligt program.

Men nu, 2013, är tablå-tv:n på väg att tappa fotfästet även hos familjen Höij. Och det betyder att läget är allvarligt.

Att det hänt just nu beror på två saker framför allt.

För det första har vi fått fram en HDMI-kabel från datorn som vi lätt kan koppla till någon bärbar dator. (Någon Apple TV har vi ännu inte skakat fram). Alla de play-tjänster som vi har tillgång till samt de lättillgängliga on demand-tjänster som finns blir därmed lättillgängliga för hela familjen.

För det andra har vi skaffat Netflix som vi kan utnyttja via vår Playstation 3, något som uppskattats av inte minst familjens ungdomar.

Det betydde konkret att vi dragit ner på antalet tv-kanaler – vi ser ändå bara på ett fåtal.

För många har den här resan och utvecklingen skett för länge sedan. Men tro mig: vi i min familj är inte snabba på den här fronten.

Jag tror att 2013 kommer att bli ett år då vår syn på rörligt, tv och filmproduktion kommer att ändras en hel del. På kort sikt tror jag inte att det ändrar arbetsmetoder och affärsmodeller för de stora producenterna. Men det skulle inte förvåna mig om 2013 blev året då resan mot det nya tv-tittandet – eller vad vi nu ska komma att kalla det – började på allvar.

Mitt behov av att ständigt lära nytt

Inte varje dag, men ganska ofta brukar jag fråga mina barn vid matbordet: ”Vad har du lärt dig idag?”.

Hypotesen – och den stämmer såklart – är att vi lär oss något varje dag. Och inte bara i skolan, utan i livet. Och det är verkligen en förmån att få lära av livet, av människor man möter.

Det i sig räcker långt för mig. Det är något sympatiskt med alla de som, när de ska presentera sig på Facebooks profilsida, skriver ”Utbildning: University of Life”.

Men jag tror vi behöver spänna bågen lite högre, än att bara ta det som livet väljer att kasta över oss, även om det i sig är en gåva.

Jag själv känner mig ganska splittrad när det gäller mina förmågor, mina kunskaper. Men kanske är det bättre att ha många bollar i luften än få. Kanske är ger det mer att sköljas över av intryck, kunskap och information, än att bara hålla sig till en kanal, till en förmåga och ett område.

Jag tror i alla händelser att det är så jag själv är: halvbra på massor av saker, inte superexpert på något.

På den resan fortsätter jag gärna, och mina senaste projekt för att lära mig nya saker spänner över några olika områden med lite olika karaktär.

  • Spanska. Via en podcast, Coffee Break Spanish, i höstas gav jag mig på spanskan, som både mina barn läser och som jag själv ägnat några terminer åt på gymnasiet. Jag kom en bit, men har mycket kvar.
  • Programmering. Jag behöver bli bättre på att programmera. Jag var ganska flink på Basic när det var något att räkna med och jag har en grundläggande förståelse för objektorienterad programmering. Via Code Academy försökt jag mig på att utveckla mina kodnings-skills. Jag kom en bit.
  • WordPress. Mitt senaste projekt gäller den här bloggen, magnushoij.se. Den drivs av WordPress och jag har försökt sätta mig in i WordPress-världen, som visar sig vara större än man kan ana. Här är det learning-by-doing framför allt och en process jag är mitt uppe i.
  • Korvtillverkning. Familjens årliga tradition att göra julkorv har numera utökats till att också omfatta annan färsk korv, exempelvis italiensk salsiccia. Tiden har inte räckt till (surprise) men jag har fortsatt mentalt höga ambitioner för att göra mer korv och lära mig mer av korvtillverkningens ädla konst.

Jag inser det omöjliga i att ha alla dessa läroprojekt igång samtidigt. Och bara projektet med att bli bra på spanska kräver ju massor av tid med tydligt fokus.

Men livet är så fullt av möjligheter, av möjligheter att lära nytt.

Och att inte orka ha fullt fokus på eller ta paus i en utbildning – även om det är en podcast i spanska – kanske inte är så illa. Minns Mark Twains ord: ”I have never let my schooling interfere with my education”.

Årets talare – så kan du bli som Stefan Hyttfors

Jag hade möjlighet att vara med på prisutdelningen av Årets talare 2012 i går kväll, då Talarforum på Berns delade ut priser till både årets bästa moderator, årets manliga och kvinnliga talare samt årets ”genombrott”.

Det var en trevlig kväll, med sannolikt värdiga vinnare. Katarina Hultling som årets moderator betonade hur mycket arbete det ligger bakom ett moderatorsjobb – viktiga ord som jag känner igen mig i. Mia Törnblom som årets kvinnliga talare har jag hört mycket gott om, utan att ha sett själv. Colin Moon fick pris som årets manliga talare. Grattis till er alla.

Men ett extra grattis till Stefan Hyttfors, som fick pris som Årets genombrott. Mycket välförtjänt, något som säkert alla i lokalen förstod om inte annat efter att Stefan i rekordtempo som alltid utmanat, provocerat och visionerat innan själva prisutdelningen.

Jag har ju haft förmånen att ha med Stefan på ganska många event som vi arrangerat, i synnerhet Webbdagarna. Varje gång, utan undantag, har Stefan fått höga betyg, inte sällan varit den bäste talaren i hård konkurrens.

Och det är roligt att en talare, med god och tydlig förankring och med kunskap om teknikens, webbens och nätets möjligheter, tagit detta till en bredare publik. Det vinner hela branschen på. (Här ska sägas att även andra extremt duktiga talare som Göran Adlén, Brit Stakston, Johan Ronnestam, Beata Wickbom och flera andra gjort väldigt mycket nytta för branschen och för att sprida kunskapen om vad våra onlineverktyg kan göra i stort).

Men Stefan Hyttfors har haft ett riktigt bra år sedan han satsade helhjärtat på föreläsandet. Hans framgång den senaste tiden handlar, som jag ser ser det, om några få, men nog så svåra, färdigheter:

  • Hans budskap är djupt. Det finns en story som bottnar i några ganska fundamentala fakta kring vår värld. Och han har gjort sin research – exemplen och hans fakta är inte bara ihoprafsade, utan väl uttänkta och smarta.
  • Han provocerar. Det skaver en hel del hos publiken när Stefan pratar om hur vi förstör miljön, hur vi skuldsätter oss upp över öronen. Det är jobbigt, men manar också till eftertanke och att fler vaknar till.
  • Han skissar på en ljus framtid. Det finns hopp, det finns ett ljus. Det måste sluta så. Dystopier, där allt bara slutar i katastrof och undergång duger inte för att skapa en framgångsrik ”inspirationstalare”. (Och jag är inte heller pessimistisk: det finns gott hopp om att världen blir bättre, även om vi har många utmaningar framför oss)
  • Han är rolig och underhållande. Det är roligt att lyssna på Stefan Hyttfors. Han drar roliga analogier, han tar exempel som underhåller och han har bilder som lockar till skratt.
  • Han har ett galet högt tempo. Det finns inte en chans att slappna av, att tänka på annat. Det drivs på i ett tempo som gör att man häpnar.

Allt detta – och kanske några saker till – gör Stefan Hyttfors till en verklig talang på scenen.

Ska man lyckas som talare gäller det att finslipa några av dessa färdigheter – gärna alla och ännu hellre fler. Att komma lika långt som Stefan Hyttfors gjort är svårt och kräver hårt arbete och mycket övning. Men några saker kan alla göra:

  • Researcha ordentligt. Prata bara om saker du vet något om.
  • Bjud på dig själv. Skämta om du kan, ta dig själv inte på för stort allvar.
  • Öva, öva, öva. Många slarvar med framförandet, stammar, kommer av sig, har strulande datorer och teknik. Helt i onödan. Se till att leverera. Varje gång.

Detta har Stefan lyckats utmärkt bra med. Grattis till priset, Stefan.