månadsarkiv: februari 2013

Du kan inte skriva om du inte kan läsa

#blogg100,

Varje mynt har två sidor.

Att blogga – och därmed skriva – kräver också att du läser. Eller i alla fall hittar utgångspunkter för egna kommentarer. Begåvade samtal, lyssnande, tittande kan givetvis också gå bra.

Att skapa tjänster och produkter kräver på samma sätt att du konsumerar tjänster och produkter på andra ställen. Det är genom att se vad andra gör som du kan mäta om du själv har något att bidra med. Det är först då du kan avgöra om du gör någon skillnad.

Av det skälet tror jag att det är extremt viktigt att se till att ta sig tid att reflektera, att läsa, att lyssna på andra. Och att lära sig vad andra på marknaden gjort innan dig.

Fasen där du levererar kan ibland behöva vara lång. Behovet för dina tjänster kanske är väldigt intensiv under en viss tidsrymd. Då gäller det att gasa.

Men lika viktigt är att se till att du har tid att samla tankar, att affärsutveckla och att ta in intryck. Den tiden kan komma varje dag, någon vecka om året eller kanske oregelbundet.

Tiden för eftertanke är kanske svårare att ta sig. I synnerhet om du som entreprenör stressas av cashflow, revisorer och lite svag försäljning och eviga att-göra-listor. Men tro mig: det är helt avgörande för din framtid om du inte ibland backar ett steg och tänker efter.

Om du alltid hamnar i leveransläget, då kommer kreativiteten att stanna av och dina tjänster att snabbare än du anar bli otidsenliga.

Det har du verkligen inte råd med.

Kommentarer välkomna

blogg

När bloggen var ny och jag ännu inte hittat formerna för bloggandet  (tack Fredrik Wass för knuffen framåt) kände jag att kommentarsfunktionen var överflödig. Sajten var initialt ett sätt för mig att presentera mig själv och vad jag kunde bidra med.

Nu är det mer än så: ett sätt att bidra med tankar, ett sätt att själv kommentera.

Givetvis vill jag också ha feedback, så nu hoppas jag att jag hittar tillbaka till rutan eller inställningen där kommentarerna återigen blir välkomna på sajten.

Låt oss hoppas att WordPress är med mig.

Markurells och den svarta svanen

#blogg100, ,

Jag går alltför sällan på teater, men igår hade jag biljetter till Markurells på Stadsteatern. En klassiker av Hjalmar Bergman. Det fanns mycket att tycka om: Philip Zandén, Katarina Ewerlöf, Ingvar Hirdwall med flera. Och så klart glädjen i att gå på teater i största allmänhet.

Men jag blev extra glad när jag läste programbladet innan föreställningen började. På temat ”Black Swan” skrev programbladsförfattaren en kort introduktion till tiden då Markurells utspelar sig.

Det är en tid av stora omställningar, och strax inför två världkrig. Förvisso ännu i en tid då krigens vansinne ännu inte upplevts.

Men det är också en omställning från en tid då namn, börd och titlar i allt mindre utsträckning får betydelse och där pengar och ekonomi spelar större roll. Markurell har inget fint namn, men han är en fenomenal (och djävulskt kylig) finansman, beredd till det mesta för att nå ekonomisk framgång.

Teorin om ”Black Swan” handlar om hur en förändring med stora konsekvenser kan komma helt utan förvarning, men ändå kan förklaras med enkelhet i efterhand, för den efterkloke.

Börd ersätts av pengar – omöjligt att förutse i den rådande paradigmen, men lätt att se i efterhand. Och en förändring med stor effekt.

Jag har svårt att inte se tydliga kopplingar till dagens samhälle.

Som Alexander Bard ibland brukar påpeka håller vi på att – återigen – byta ramen för vårt samhälle. Där vi tidigare haft religion och kyrka och nu en lång tid ekonomi och pengar går vi in i ett samhälle präglat i första hand av nätverk, mest kraftfullt i form av internet.

Markurells i Wadköping är kanske inte i första hand en berättelse om vår samtid, men det finns sprängkraft också i brottet mellan det gamla och det nya.

En sådan är Markurells egen ovilja att ta hänsyn till det gamla. Typ: om jag kan tjäna pengar så gör jag det – och jag gör det inte av ondska eller elakhet, utan bara för att ni andra är sämre på att göra affärer.

Givetvis kan han ta med sig hela Wadköping på kuppen, med sin förmåga att kunna hantera de moderna verktygen, utan hänsyn till de gamla.

Det finns många i vår moderna värld som ser sig förmer och som har en ovilja att förstå det gamla paradigm vi kommer från, där våra föräldrar, många kollegor och inte minst institutioner kommer från.

Jag vill gärna mana till försiktighet. Låt oss hjälpas åt att gå in i det nya. Och låt oss ha förståelse för de som inte förstår, orkar eller vill. De får inte stå i vägen för det nya. Men vi behöver heller inte racka ner eller förlöjliga. Lika lite som vi ska utnyttja det övertag som kan finnas i att hantera de moderna verktygen för egen vinning.

Du vill inte vara den moderna tidens Markurell. Tro mig.

En sak till som jag lägger pengarna på

#blogg100

Igår skrev jag lite om vad jag prioriterar – framför allt ur ett affärsmässigt perspektiv. Jag tänkte vidare och kom på att det finns åtminstone en sak till jag vill prioritera:

– lärande.

Det är förvisso sant att lärande liksom är inbyggt i livet självt. Genom att lyssna mer än prata, genom att ha ögonen öppna och genom att vrida på huvudet ibland kommer kunskap och nya insikter av sig självt.

Och det är också sant att min punkt ”nätverkande” innebär ständiga tillfällen att lära sig mer. Och nätverkande är kanske det enskilt bästa sättet att lära sig nya saker.

Men ändå: ibland behöver vi ägna så lite mer specifikt åt lärandet. Läsa böcker. Läsa tidningar. Lyssna på podcast. Gå på kurser. Åka på konferenser.

Detta är en extremt viktig investering. Och hade jag haft mer tid till mitt förfogande hade jag gärna lagt mer resurser på lärandet också.

Vad jag lägger pengarna på

#blogg100

Att bygga ett bolag (och jag vill gärna tänka att jag gör det med Internetworld och Webbdagarna) handlar om att vara entreprenör och att lägga pengarna på rätt saker. Jag jobbar förvisso på IDG, men äger i stor utsträckning ansvar och befogenheter för mitt område, mitt lilla ”bolag”.

Och som småföretagare – även om Internetworld inte är pyttelitet – är det viktigt att lägga resurserna på rätt saker. Och några saker är viktigare än annat. Här är min priolista på saker som gärna får fortsätta att vara prioriterade utgifter:

  • Nätverkandet. Jag tror det är extremt viktigt för mig som företagare, för mitt bolag och för min framtid att ägna tid och kanske även resurser åt mitt nätverk. Luncher, fika, resor. Allt som gör att mitt nätverk växer och mår bra är bra för mig.
  • Upplevelser för våra kunder. Jag vill gärna se till att min kärnprodukt, som förvisso ska vara bra i sig, innebär en upplevelse. För tidningens del handlar det om bilder, papper, form. På eventen vill vi överraska och skapa något mer än bara innehåll.
  • Kundvård. Att vara tillgänglig, svara på frågor, vara vänlig och försöka vara lyhörd. Det kostar, men måste också få vara en viktig fråga för hela organisationen. Och för mig personligen.
  • Nöjda medarbetare. Att våga satsa tid och resurser på medarbetarna betyder också harmoni i arbetet med det viktiga vi ska göra tillsammans. Det finns tusen sätt att göra detta på, men jag tror det är en del av framgången.

Jag vet med säkerhet att jag inte är helt hemma på alla dessa punkter. Vissa handlar om min egen oförmåga. I andra sammanhang blir det helt enkelt en ekonomisk kompromiss (upplevelser kan verkligen vara GALET dyra…). Och ibland är jag en del av IDGs prioriteringar, som kan vara lite annorlunda än mina egna.

Men jag försöker driva mitt projekt åt detta håll.

Lika uppenbart är att det finns saker som är mindre viktiga att prioritera och framgång kommer av att hitta balansen mellan viktiga, framåtsyftande investeringar och det som kan prioriteras bort. Jag är inte säker på att jag hittat helt rätt balans, men jakten fortsätter. Med oförminskad styrka.

Påven, moderniteten och att åldras

#blogg100, ,

Påven avgår. En unik händelse i en organisation som knappast varit känd för sitt nytänkande.

Det är lätt att känna sympati för Påvens personliga känsla av att inte längre orka ta ansvar för detta i många avseenden krävande och ansvarsfyllda uppdrag.

Och jag har själv lite svårt att förstå de som ojar sig över att detta bryter mönstret att påven dör på sin post. Avgången i sig är uppfriskande och förhoppningsvis ett tecken på att även Vatikanen förstår att i alla fall vissa avseenden hålla sig i takt med tiden. (Jo, det är mycket kvar. Massor.)

Men jag drar tre slutsatser av Påvens avgång.

  1. Förr – och vi jämför ju nu dagens påve med tidigare påvar – levde vi generellt mycket kortare. Medellivslängden är längre för de allra flesta, inklusive katolska påvar. Förr orkade huvudet längre än kroppen. Idag är det ofta tvärt om. Det är därför inte så konstigt att vi behöver anpassa våra ämbeten och de som kommer till en hög ålder (Påven Benedictus XVI är 85 år) och känner att huvudet inte hänger med kan behöva fundera på sitt eget uppdrag. I detta finns mest ett ansvarstagande, inte en flykt.
  2. Dagens samhälle präglas av snabb förändring. Jag har ingen tro på att Vatikanen älskar framtiden, som jag själv gör. Det är liksom inte deras affärsidé. Men å andra sidan inbillar jag mig att även den vill vara en del av sin samtid och en kraft som kan påverka här och nu. För att lyckas med det behöver man inte vara ung. Jag är helt övertygad om att även 80-åringar kommer att kunna leda oss in i framtiden. Men jag tror det krävs nyfikenhet och vilja att utforska. Och en vilja att ompröva.
  3. Parallellt med detta är vi på tok för rädda för att dra nytta av kunskap och kompetens som finns hos många äldre. Det finns en fixering av ”yngre” och ett sökande mot ungdomen och ungdomens värderingar som både är ohälsosam, diskriminerande och som gör att vi slänger bort viktiga samhällsresurser. I det avseendet är många andra länder betydligt bättre på att använda och lyfta in senioritet i bolagsstyrelser, i rådgivande organ och som bollplank åt yngre entreprenörer och resurser.

Det ska bli spännande att se hur det nya ledarskapet i Vatikanen kan komma att ännu mer vara en del av samhället, av människors vardag och en kraft för att skapa ett gott samhälle för fler. Jag vet att det är möjligt.

Zero Dark Thirty

#blogg100

Kvällen ägnades framför allt till bio – jag och några bekanta såg filmen Zero Dark Thirty.

Den har ju fått en hel del kritik, men också goda recensioner, bland annat i Svenska Dagbladet. Filmen blev också varit nominerad till ett antal Oscars-priser.

Själv gav den mig en bättre bild av det mödosamma, långa och ofta brutala arbetet med att hitta Osama Bin Ladin. Det finns en historieberättelse kring detta händelseförlopp som känns trovärdig, inte direkt hyllande, inte heller kritiserande.

Trovärdigheten stärks av att själva actionscenerna på slutet (om det nu ska kallas så – de är inte alls jämförbara med några slutscener från ”traditionell action”) inte alls byggs på några hjälteporträtt, utan snarare känns som ett professionellt arbete, fullt av de dimensioner som rimligen uppstår i krigslikande situationer.

Jag ser för lite på film, men dessa två och en halv timma var väl värda sin investering i tid.

Vissa knoppar gör ännu ondare när de brister

#blogg100, ,

Förändring är alltid jobbigt och kräver mycket av oss. Men för vissa är det ännu värre.

Det finns branscher och yrkesgrupper vars ramar definierats sedan länge och där det byggts upp ett antal arbetssätt och institutioner som bygger på denna branschs arbetssätt.

Journalistiken hör till en sådan bransch. Lärare, läkare, militärer, jurister och flera andra lika så.

Problemet för dessa branscher är att det inte bara är att följa med marknadsutvecklingen och rikta in sig på det som ”lönar sig” eller skapar tillväxt. Det finns ju många fler dimensioner: etiska, samhälleliga/samhällsnyttiga och inte minst strukturella.

När förändringstrycket ökar är frihetsgraderna färre i dessa branscher. Vissa strukturer låter inte flytta på sig så lätt. Vissa arbetssätt känns lite för viktiga, vissa verktyg går inte att kompromissa bort.

Nu känner jag ju mediebranschen bäst, så det är lätt för mig att ta den som exempel. Och mediebranschen är också extremt utsatt för digitaliseringens konsekvenser. Ändå tror jag att förändringsarbetet är lika jobbigt för alla som arbetar i branscher kringgärdade av yrkesetik, regelverk och lång historia.

Jag hör ju till dem som välkomnar förändring. Som gärna – i alla fall i princip – vill göra annorlunda. Och därför är jag – i alla fall i princip – bekymrad över förändringstakten och förändringsviljan i min egen bransch.

Jag tror nämligen att framtiden kommer att kräva ännu mycket mer förändring, där också en hel del av de institutioner och arbetsformer som vi idag tar för givet kommer att behöva ändras eller helt tas bort.

Mediebranschens aktörer är överlag duktiga på att bejaka digitaliseringen. Men jag tror att de (läs gärna ”vi”) har svårt att släppa sargen och våga ändra sig mer än bara inom ganska uppenbara och givna ramar.

Att våra texter sprids på nätet kan vara början på något. Men det kan lika gärna vara en återvändsgränd. Jag är osäker.

Men vad jag vet är att vi måste vara beredda på ganska omfattande förändringar, där vi också bejakar fallna institutioner som en del av den nödvändiga och ofta välkomnande förändringen.

Vi kan inte leva i ett museum.

Facebook under ytan

#blogg100,

Som tur är behöver vi ganska sällan fundera på hur Facebook egentligen fungerar. Hur alla de system, datorer, sladdar och den elförsörjning som krävs för att få en plattform som Facebook att fungera.

Rent intellektuellt är det lätt att förstå att det inte handlar om någon server hemma i Marc Zuckerbergs kök. Men när man ser det bygge som Facebook håller på att konstruera i Luleå, för att driva sina system – det första datacentret utan för USA för den sociala medier-jätten – kan man inte annat än häpna. Under mitt besök i Luleå idag svängde jag förbi för att bara få en yttre bild av detta omtalade projekt.

Facebooks datahall i Luleå.

Den första byggnaden av tre är helt enorm. NCC bygger en hall på 28 000 kvadratmeter, inom kort fylld till bredden av hårdvara.

Inom några år står ytterligare två liknande hallar färdigbyggda.

Och Luleå hoppas givetvis att det kommer fler som vill etablera sig i regionen. Den goda tillgången till kraft och kyla är två goda skäl. Nu, med Facebook på plats, finns ytterligare ett: tillgången till kunskap på plats kring hur man bygger ett modern datacenter.

Och jag har den djupaste respekt för de ingenjörer som nu konstruerar innandömet (och allt annat såklart) på detta jättebygge.

Men jag är lika glad för att jag inte behöver bekymra mig över detta till vardags.

Näthatet – en personlig statusrapport

#blogg100, , ,

Debatten om näthatet fortsätter i kölvattnet av Uppdrag Gransknings inslag i veckan. Det är bra. Vi är inte klara. Och vi behöver nog vänta ett tag innan vi kan summera läget och dra några slutsatser.

Men jag vill ändå dela med mig av några tankar jag fått med mig efter denna vecka. En del visste jag redan innan – kanske allt – men nu blev det tydligt bekräftat.

  • Vi är många som använder ett hårt och slängigt språk på nätet. Twitters 140 tecken gör det nödvändigt men ofta svårt att formulera sig kortfattat. Ibland blir det till ett självändamål att formulera sig i ”one-liners”, som gärna får vara sarkastiska och elaka. Det drar retweets. Det ger bekräftelse.
  • Jag själv är definitivt en del av ovanstående. Jag är minst lika skyldig till hårda ord och elakheter som de flesta andra.
  • Vårt språk är viktigare än vi tror. Och många av oss är dåliga på att kunna formulera oss nyanserat. Det finns de som föreslår att vi ska byta ut svenskan mot engelskan, av olika internationella skäl. Låt oss börja med att lära oss svenska ordentligt först.
  • Hat är förvisso hat oavsett i vilken kanal det strömmar. Men nätet har vissa egenskaper (hastighet, korta format, anonymitet) som kan bidra till att hatet drivs längre och syns tydligare. Därför är det befogat att tala om näthat. Och därför är det befogat att adressera detta specifikt.
  • Hat och hot är inte det samma som att vara kritisk eller för den delen ironisk eller raljant. Nyanser må gå förlorade, och den som läser kanske tror att det som var avsett som kritik istället är hat. Men icke desto mindre: vårt samhälle behöver debatt, satir och kritik. Och att den ibland blir personlig är oundvikligt.

Troligen finns det ännu fler saker jag lärt mig om jag bara tänker efter.

Den senaste veckans debatt har som sagt varit otroligt viktig och jag ser fram emot fortsättningen. Vi har mycket att lära. Och när vi är klara kommer vi att ha hittat ett nytt normalläge, som jag är övertygad om är bättre än det debattklimat som vi just nu så aktivt debatterar och ifrågasätter.