Jag har tillbringat några dagar med skidåkning tillsammans med en ganska stor grupp andra. Det är alltid roligt och lärorikt. Jag tycker om slalom och uteliv i lagom doser.

Detta skidläger har genomförts ett antal gånger – kanske tio. Och alltid på samma ställe.

Och när något blir tradition är det lätt att formerna stelnar, att man söker efter rutiner och efter likheter. ”Så här brukar det vara”. ”Så gör vi alltid”.

Jag är inte emot traditioner. De har ett värde och ibland är de till och med nödvändiga. Det är inte fel att vi hälsar med höger hand, har vissa regler för bordsskick och att vi firar jul på samma tidpunkt varje år.

Och om något är bra ska vi inte ändra för ändrandets skull (note to self: ändra inte i onödan, Magnus). If it ain’t broken, don’t fix it.

Men dessa ramar ska kanske just vara ramar, så att vi sedan kan fylla dem med innehåll. Bordsskicket är inget självändamål. Det är ett antal regler som gör att vi lättare ska kunna umgås på ett enkelt sätt kring matbordet. Julen är inget självändamål. Det är en ram för att för att kunna umgås med våra familjer, glädjas åt Jesu födelse, frossa i mat, skämma bort våra barn (stryk det som inte passar just dig).

Jag tror att vi på tok för ofta söker efter likheterna, efter rutinerna och efter repriserna. Ramarna har liksom blivit viktigare än utrymmet för eget skapande inom dessa ramar. Ramarna behövs, men vi ska inte lägga något fokus på dem. Låt dem bli just de ramar som lyfter fram något annat.

Vi vet med säkerhet att livet förändras hela tiden, att nya situationer löses på nya sätt och att olika människor på olika sätt bidrar till att varje situation blir unik på sitt sätt.

Vi vill inte ha repriser i våra liv. Vi vill att de ska utvecklas, gärna bli bättre men i synnerhet fyllas med nya intryck, nya människor och nya berättelser.

Att få samma tidning – med samma innehåll – levererad i brevlådan varje morgon hade till slut blivit ganska meningslöst. En tv-kanal med bara repriser skulle till slut ta död på oss.

Låt oss jobba på att hitta rätt ramar i livet – gärna stabila och fasta. Men låt oss sedan lägga all vår kraft på att fylla dessa ramar med spännande, nytt och kreativt innehåll.

Jag skrev en gång en krönika på temat ”Vad ska vi skriva på våra gravstenar”. I en tid då vi knappast längre kan identifiera oss med ”Lantbrukare”, ”Disponent”, ”Folkskollärare” eller ens ”Professor” eller ”Journalist” reflekterade jag över hur vi ska kunna beskriva oss också när ett liv ska summeras.

Visst kan man tänka sig att skriva ”Projektledare” eller ”Webbdesigner” även på våra kommande gravvårdar.

Men det blir allt svårare. Dels för att dessa begrepp inte längre ger en rimlig bild av oss: vi fyller våra titlar med så mycket mer än bara det mest uppenbara. Och dessutom byter vi titlar lika ofta som vi byter gardiner i köket. Ja, troligen betydligt oftare.

Kanske är frågan om vad det ska stå på gravvården ganska ointressant för gemene man, men låt mig ändå formulera en tanke.

Skulle det vara möjligt att ersätta våra titlar med egenskaper?

Så att det stod: ”Magnus Höij – 1965–2065 — Kreativ och visionär” (Jag hoppas att jag blir hundra och jag hoppas ännu mer att jag uppfattas som kreativ och visionär, även om båda dessa är ganska fromma förhoppningar).

Eller ”Noggrann och ambitiös”? ”Analytisk och arbetssam”? ”Hederlig och ärlig”?

Jag inser att vissa personer kan få svårare att formulera sina egenskaper så att det uppfattas som både träffande, beskrivande och ärligt.

För egen del skulle säkert ”Ostrukturerad och orealistisk” kunna vara rimliga egenskaper. Men fördelen med att fundera igenom inte vilka titlar vi sätter på gravstenen och istället fundera på vilka egenskaper vi förknippas med är att det också kan vägleda oss genom livet.

För många skulle det inte skada om man funderade lite på hur andra betraktade dem och inte bara vilka formella erövringar de har klarat av.

Jag har alltid önskat mig en gps till bilen. Jag hade en i min hand ett tag. Den var dock trasig och jag lämnade tillbaka den med ett tillgodokvitto i handen som senare blev en hårddisk istället.

Nu inser jag vilken tur jag hade som inte skaffade en dedikerad gps. Istället har alla smarta tjänster flyttat in i min mobil och resan upp till Hassela har jag haft sällskap av Waze, som i sin tur erbjuder massor av kompisar längs vägarna.

Inte nog med att jag slipper en apparat i bilen ytterligare. Dessutom skapar det sociala med Waze ett konkret mervärde: jag får tips om var det är köer, blir påmind om att hålla hastigheten (genom påminnelser om fartkameror och poliser längs vägen) och kan hitta bra tjänster längs vägen. Dessutom får jag chansen att bidar tillbaka till övriga resenärer.

Vi vet ju redan att tjänster flyttar runt och att tydliga nischer, där man tidigare dominerat, kan raderas mer eller mindre över en natt. Fråga gps-tillverkarna. Fråga Nintendo. Fråga Nokia.

Men hur gör vi då för att undvika att vara den som tappar en till synes helt stabil plattform och marknad?

• Våga ifrågasätta dig själv, utmana dig själv och var din egen värsta konkurrent.
• Ändra hela tiden. Slå dig aldrig till ro. Sök hela tiden efter nya vägar framåt.
• Var extremt lyhörd för marknadens krav. Om den verkar tycka att något inte fungerar bra, ändra. Försök fundera ut hur du kan bidra ännu mer till att kunderna blir nöjda – ofta går det inte att fråga kunderna om sådant. Du måste erbjuda dem något de inte visste att de ville ha.
• Lyssna ännu mer på de som du ännu inte har som dina kunder. Vad efterlyser de? Hur kan du erbjuda dem något som du inte gjort tidigare?
• Var inte orolig för att misslyckas. Det sker nämligen för alla förr eller senare.

Idag, söndag, blir det bilåkande mot fjällen. Eller i alla fall mot några backar – osäker på om det egentligen kan anses vara fjäll dit vi ska.

Därav ett kortare inlägg. Låt oss hoppas att jag kan bidra med några djupare tankar på måndag.

Jag blir glad varje dag. Och några saker blir jag glad av hela tiden.

Men några saker sticker ut, och den här veckan kvalade följande in bland de jag tyckte var extra spännande och roliga:

• Lunchen med Ann Ageland och Hanna-Karin Grensman. Båda två otroligt drivna kvinnor med massor av energi och med en förmåga att få saker att hända.
• Vårt ”storyboard”, när vi planerar tidningens innehåll. Det är alltid en höjdpunkt, där stora och små frågor diskuteras, men framför allt ett tillfälle att få ur sig alla de galna, viktiga eller hyperaktuella idéer som jag bär med mig i huvudet.
• IDG-mötet om läget och framtiden. I sina bästa stunder är IDG ett fantastiskt bolag att jobba på. Och i snitt är det nog klart över snittet.
• Våra morgonmöten för att diskutera kommande Webbdagarna. Jag erskänner gärna att det är viss anpänning inför att möta 1400 förväntansfulla personer om knappt två veckor. Men just därför är dessa morgonmöten extra viktiga, både för jobbet skull men också bara för att kunna prata av sig.

Det finns nog inget bättre sätt att lära sig nya saker på än att prata med nya människor. I synnerhet personer med andra infallsvinklar, bakgrund eller roller än du själv.

I veckan har jag haft två fantastiskt stimulerande luncher, i princip utan någon tydlig agenda mer än mitt intresse för att lära mig något nytt från någon annan.

Men det finns givetvis många fler tillfällen än det ganska strukturerade i att organisera lunchmöten.

• Vem sitter bredvid dig på flyget?
• Vem står bredvid dig i tunnelbanevagnen?
• Vem står före dig i kön till ICA?
• Men tränar bredvid dig på SATS?

Jo, jag vet. Det är inte direkt svenskt. Vi vill inte alltid möta nya människor, med mindre än att vi verkligen måste. Men låt oss ändra på detta! Gemensamt kan vi bidra till en kultur där vi sträcker ut en hand, möter nya och inkluderar fler i samtalet.